2010-03-10
Postad i Läsvärt?
Den engelske kompositören Edward Williams skrev i slutet av sjuttiotalet ett fantastiskt soundtrack till David Attenboroughs banbrytande naturserie »Life On Earth«, men BBC valde trots att serien blev en världssuccé att inte ge ut det på skiva. Det kunde ha varit över där.
ENTER: Skivsamlarnörden.
Jonny Trunk hittade ett av fåtal exemplar som Williams på tiden när det begav sig själv lät trycka upp på LP för att ge till musikerna som spelat. Han lyckades dessutom lyfta alla licenser för att nyligen återutge soundtracket på CD.
Jag har skrivit om detta och intervjuat den nu 89-åriga Williams om soundtracket och hans experiment med elektronisk musik. Läs artikeln hos Throw Me Away.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
BBC >
Edward Williams >
elektroniskt >
soundtrack
2010-03-09
Postad i Irrpostning
Det finns få band jag avskyr instinktivt så starkt som Guns’n'Roses. Och det är inte bara guilt by association. Men mestadels.
När deras »Use Your Illusion«-album släpptes var Guns’n'Roses det som alla, precis alla, som man inte tyckte om på högstadiet lyssnade på, så att ogilla dem blev – förutom att det var naturligt att ogilla hårdrock – en självklarhet.
Förutom det var det värsta att hybrisballaden »November Rain« var nio jävla minuter lång och aldrig, aldrig tog slut. På den tiden sände MTV fortfarande musikvideos och jag kunde ägna hela eftermiddagar åt att titta. Men där jag satt och väntade på The KLF eller Snap! fick jag istället en slemdänga som aldrig, aldrig tog slut.
Därför blev jag lite förvånad när jag i natt drömde om och vaknade med den på hjärnan.
Jag var tvungen att titta på videon igen för första gången på mycket länge, och det var… en intressant upplevelse. Med snart tjugo års perspektiv så är hela produktionen totalt oförståelig.
Det första som slår mig är: Hur kom de undan med det här?
Videon är överuppblåst, en skapelse med budget på över tio miljoner kronor som så uppenbart är framdrömd i oövervinnlig narkotikadimma. Scenen där Slash på bröllopet lämnar över ringen och sedan går ut för att dra av ett helikopterfilmat solo utanför kyrkan… Jag upprepar: Hur kom de undan med det?
En annan sak som bara känns fel är att Axl Rose i videon gifter sig med sin dåvarande flickvän Stephanie Seymour – och att hon sedan helt oförklarligt dör, med Axl gråtande bredvid kistan i slutscenerna.
Jag kan absolut förstå varför man vill ha med sin käresta i en musikvideo, men är det så trevligt att stå i regnet bredvid hennes kista och ta ett sista farväl? Jag var för ung för att förstå det då men nu känns upplägget direkt obehagligt.
Det är många frågetecken i den här posten och få svar. När jag vaknade i morse var jag förvånad och kände avsmak, nu är jag mest förbryllad.
Jag läser om »November Rain« på Wikipedia. Där står att Axl redan 1983 pratade om låten. »Someday this song is gonna be really cool.« När de turnerade med L.A. Guns tog han varje tillfälle i akt när det fanns ett piano på ett hotell eller en bar och spelade den. »Den här kommer bli skitbra en dag.«
Besatthet. Projekt som börjar som en bra idé och sväller och sväller tills de blir ett magnum opus som bara måste ta sig ur puppan med en explosion. Jag förstår var han kommer ifrån. Men fortfarande förstår jag inte: Hur kom de undan med det?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
besatthet >
Guns'n'Roses >
hybris >
musikvideo
2010-03-08
Postad i Måndagslistan, mp3
Jo, det är faktiskt så. Den franska syntdiscohistorien måste hela tiden skrivas om. Från början gillade jag Alan Braxe bäst. Sen gillade jag de låtar där han och Fred Falke samarbetade. På senare år har pendeln svängt och numera går jag igång bäst på det som ljusskygge Falke snickrat ihop själv. Och just denna soliga morgon i mars 2010 så gillar jag de här remixarna bäst…
4. Miami Horror – »Make You Mine (Fred Falke Extended Mix)«
Fred på sitt franskaste, tajtaste, analoga humör. Man fattar att det är allvar redan i inledningen när en monofonisk synt med feteportamento glider över tjocka Rhodes. När hela helvetet brakar löst blir det lite för mycket, på det där viset när »lite för mycket« används i positiv mening. När det svänger som mest får Fred Benjamin Plant att låta som Benjamin Diamond, vilket säkert var australierns avsikt redan från början. (mp3 spotify)
3. Example – »Watch The Sun Come Up (Fred Falke remix)«
Händer i luften. »Tack för oss, godnatt!« Kameran panorerar över en interstate där en Anton Corbijn-bil rör upp damm. Med E.L.O.-körer, Pet Shop Boys-pratsång och en notorisk pianoslinga som skapar feelgood-stämning blir Falkes remix av »Watch The Sun Come Up« en avlägsen kusin till en gammal fin »Mr.Brightside«-remix. (mp3)
2. Ke$ha – »Tik Tok (Fred Falke Club Mix)«
Så går det när man vaknar och känner sig som P.Diddy. Att det är en helt vansinnig hitlåt i originalet gör egentligen alltid utsikterna för att lyckas med en remix sämre, men Falke fingrar på sin bas och får Ke$has välfraserade partyromantik att nå franska höjder. Nedplocket med arpeggiot runt 3:20 får hjärtan att smälta och uppfyller hennes önskan »DJ blow my speakers up«. (mp3 spotify)
1. Burns – »First Move (Fred Falke remix)«
Efter två minuter av taktmixintro kommer den: En liksom ihålig syntlead som lika gärna skulle kunna vara en flöjt. Över patenterade filterstråkar och tight gurakomp spelar den en melodi som kan repetera hela vägen in i soluppgången utan att någonsin bli tråkig. Får mig att minnas Lifelikes »Discopolis«, på ett bra sätt. (mp3 spotify)
BONUS: Du har väl läst det här blogginlägget som lägger fram starka bevis för att Fred Falke egentligen inte existerar? Missa inte de två första kommentarerna.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
disco >
filterhouse >
Fred Falke >
Måndagslistan
2010-03-07
Postad i Irrpostning
Okej. Jag ska släppa det här med zeppelinarna. Det ska inte bli en besatthet. Men…
I dag läste jag Michael Macdonald Mooneys »Luftskeppet Hindenburg« (svensk översättning från 1974) som är en sjukt detaljerad redogörelse om åren innan katastrofen och naturligtvis om allt som hände under den ödesdigra flighten i sig.
Det fanns ett stycke i den som måste återges som någon slags avslutning på den senaste tidens luftskeppshangup här på bloggen.
“På en flygning i juli träffades mr Elliot White Springs, en berömd jaktplanspilot i kanadensiska flygvapnet under första världskriget, författaren till bestsellern ‘War Birds’, och kapten Otto Forster, en gång medlem av baron Manfred von Richthofens flygcirkus. De båda männen kom underfund om att de förmodligen hade skjutit på varandra många gånger under kriget, men nu ‘delade de på en flaska vin’.”
Flygaress! Gentlemen! I samspråk om gamla dogfights! I loungen ombord på en zeppelinare! Vad skulle man inte göra för att få vara med och dela den flaskan…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
flygaress >
luftskepp >
zeppelinare
2010-03-06
Postad i Irrpostning
Du kanske minns att jag nyligen spådde att zeppelinarens renässans är i antågande?
Well, idag köpte jag Alastair Reynolds nya roman »Terminal World« och upptäckte att omslaget pryds av inte mindre än femton luftskepp.
Om du jobbar med trendanalys och behöver anställa någon som har facit går det bra att kontakta mig.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Alastair Reynolds >
luftskepp >
zeppelinare
2010-02-27
Postad i Irrpostning
I efterdyningarna till jordbävningen utanför Chile skapas en rapportering som lånar sin dramaturgi från populärkulturen mer än någonting annat: Den förebådande rapporteringen.
Istället för bevakning om vad som skett blir det teorier om vad som kan komma att ske, om det finns en monstervåg höljd i havens djup som kommer resa sig och sluka kustbebyggelse om tre timmar, om fem timmar, om tjugo timmar. Stämningen piskas upp med rubriker som »Så väntas tsunamin slå« och jämförelser med katastrofen i Sydostasien vintern 2004, en händelse som för alltid etsade in bilder i det svenska medvetandet.
En obligatorisk scen i alla virusfilmer är briefingen för presidenten där någon expert från Center for Disease Control visar projektioner över hur många som blir smittade om ett dygn, tio dygn och tre veckor om inte platsen för smittoutbrottet napalmbombas. Det slutar alltid med att hela kartan är röd.
Vi ser samma sak nu, med grafiken som visar antalet timmar som går innan den presumptiva flodvågen når Hawaii, Stillahavsöar eller Filippinerna. Inför varje klockslag kan vi hålla andan, vänta och pusta ut.
Det är en dramatisk nyhetsbevakning. Det är en spektakulär nyhetsbevakning. Men narrativet lämnar en besk eftersmak.
Precis som med Twitter-rapporterna från protesterna i Iran i somras är det förstås inte av intresse om världsläget eller omtanke om de drabbade som vi sitter och räknar ner minuterna tills vågen, om den nu finns, når nästa riskzon. Snarare är det spänningen i att på distans kunna följa ett skeende genom fragment, att försöka lägga pussel.
Skillnaden mot Iran, där den suggestiva stämningen bara fanns i betraktarens ögon, är att rapporteringen kring jordbävningen i Chile aktivt driver på den här berättelsen.
Naturligtvis är det effektivt. Från lindansare till Formel 1 till rodel i OS älskar människan att vara åskådare till dem som är obehagligt nära faran så länge hon själv inte har något ansvar och bara kan delta passivt.
Populärkulturen har i sin skildring av verkliga världen skapat ett antal vedertagna berättargrepp som signalerar till tittaren när han eller hon ska dra öronen åt sig. Vi ser allt oftare hur verkliga världen tar de berättargreppen från populärkulturen för att skapa spänning.
Jag är inte helt säker på att det känns okej.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
dramaturgi >
jordbävning >
journalistik >
katastroffilm >
media >
tsunami
2010-02-24
Postad i Irrpostning, mp3
Texas-bon P.D. Wilder har inte bara ett djupt imponerande skägg, han har även spelat in musiken som bättre än något annat passar som ackompanjemang till Fimbulvintern utanför fönstret. Eller sämre än något annat, kan också argumenteras.
En anledning till att alla som fyllt 30 borde förbjudas att skriva om musik är att man oundvikligen och ofrånkomligen fastnar i vissa mönster. Det är svårt att fortsätta vara relevant när man återkommer till samma gamla grejer hela tiden.
Om du följt den här bloggen ett tag så kanske du känner till att jag har en hang-up på popmusikens förmåga att tilta verkligheten.
Sent på tisdagskvällen upplevde jag det igen, oerhört starkt. Eller, egentligen var det den raka motsatsen: En förstärkning snarare än en tiltning.
Jag upplevde hur en oförlåtande verklighet bara blev ännu mer karg och jävlig av ett stycke drone som inte hade någon ambition att göra livet bättre utan bara tryckte ner en ännu djupare i kylan.
Jag upplevde hur en väntan på en buss i minusgraderna, en väntan som i normala fall skulle ha varit på sin höjd irriterande, blev fullständigt outhärdlig.
P.D. Wilder satt insnöad uppe i North Dakota. Med gitarr, effekter och vitt brus skrev han albumet »f/m« som blev den mörka ambientens motsvarighet till slutscenen i »The Thing«.
Visst ringer varningsklockorna för kliché här. Att göra dystopisk drone om vinterlandskap och piskande vindar är knappast att bryta ny mark. Snarare går det väl att argumenteras för att alla ödsliga ljudlandskap på någon nivå ackompanjerar snörök och värkande leder.
Men P.D. Wilder tillför ändå något väsentligt: Han tillför skräck.
Det 28 minuter långa spåret »Blizzard/Undefined« är direkt obehagligt. Ute i vinternatten gnager sig den ensliga stämningen i spåret in i benen lika obarmhärtigt som kylan i sig. Det är inte roligt att lyssna på, det är hemskt. Med det i lurarna går det inte att bita ihop och lura sig själv att man snart kommer in i värmen och allt blir bättre. Och därför passar det lika bra i Norden, Europa som i North, Dakota.
Ladda ner: »Blizzard/Undefined«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ambient >
drone >
P.D. Wilder >
vinter
FEED
