2004-04-30
Postad i Irrpostning
Det hände igen! Efter upplevelsen på Häpna-festivalen hamnade jag på teatern ikväll återigen bredvid en tjock gubbe som lät varje gång han andades. Mycket obehagligt. Situationen är mer problematisk än det låter som: Det går nämligen inte att be någon andas genom munnen. Att be någon sluta prata eller att diskret ge en näsduk till någon som snorar är ändå helt okej, men att be någon sluta andas genom näsan känns bara dumt. Lyckligtvis gick han i paus. Han inte bara lät han hade dålig smak också. Pjäsen var ju fantastisk fin (»Idioten« på Stadsteatern).
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-26
Postad i Irrpostning
Det är tack vare mig som Swedish Match idag redovisar en vinst på tre miljarder kronor. Nikotin och kaffe – det är det bästa receptfria som finns. Jag vill snusa och dricka så mycket att jag aldrig mer kan sova. Jag vill bädda ner mig i soffan med en joint som räcker livet ut och ligga dygnet runt med oregelbundna hjärtslag och lyssna på musik som levereras till min dörr av ett svartarbetande, ryskt cykelbud. Nikotin och kaffe, hela tiden. Jag ska finansiera kaffeodlingar i Khartoum och frakta hit kaffebönor som är finare än det svindyra Saint Helena-kaffet och ha en kvarn bredvid soffan så jag kan mala mitt eget kaffe och ladda i bryggaren som är satt i dropp så jag får det intravenöst och prenumerera på extra starkt snus, sådant som man får som smärtstillare när man är döende i cancer, och så ska jag läsa Alastair Reynolds rymdoperor om och om och om igen. Saint Helena… Hur jävla knepigt kan det ha varit för Napoleon att vara i exil där, med världens finaste kaffe växande precis utanför fönstret? Han fick i bucklig plåtmugg det jag bara kan fantisera om.
—
En mailinglista jag är med på är helt lamslagen sedan ett spam-filter installerats hos de som håller i listservern och ingen varken kan posta eller få några mail. Administratören kan inte ens gå in och ändra inställningarna. Det är lustigt hur många som drabbas när man försöker förbjuda bort oönskade företeelser. Jag är helt klart för spam-mail. Jag är för spam-mail, jag är för virus-mail, jag är för pop-ups, jag är för dokustjärnornas Paparazzi-site, jag är för hård porr i tonvis som tolvåringar kan se på nätet. Allt ska vara så tillrättalagt och prydligt idag. Vi gillar inte att se alkisar i tunnelbanan och då löser vi problemet med att förbjuda alkisar i tunnelbanan. Så – borta! Ren magi! Vi gillar inte knark och då löser vi det med att förbjuda techno. Så – borta! Tamdaram! Men allt går inte att bara ta bort.
Spam-mail är det bästa som finns. Grånade tjänstemän sitter och funderar över hur de ska kunna slippa få tjugotretusen erbjudanden om billig Viagra eller penisförlängning per dag och så finns det ingen lösning på problemet. Jag hoppas verkligen att Costa Rica eller någon obskyr arabstat skapar en »data haven« som fungerar för information på samma sätt som de schweiziska bankerna gjort för pengar. På det sättet kan de som skickar ut all onödig information bibehålla balansen mellan ordning och kaos. Och medan tjänstemän sitter och beslutar att alkisar inte ska få finnas i tunnelbanan så kraschar deras nätverk så ingen kan jobba på två dagar. Det är vackert. Det är perfekt harmoni.
—
Jag var tvungen att se lite highlights på video från förra årets Tour i ren abstinens idag. Rycket som Manuel Beltran sätter igång precis när det börjar slutta uppför l’Alpe d’Huez var förvisso ett misslyckande i längden (Lance Armstrong hade ju inte kraft för att fullfölja) men att se Richard Virenque bli avhängd på två röda är ren konst.
—
Som B-sida till »Ingen vill veta var du köpt din tröja« har Raymond & Maria spelat in »Tous Les Garcons Et Les Filles«. Är det konstigt att jag smälter som ett perfekt kakaoflarn på varm tunga?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-24
Postad i Irrpostning
Igår besökte jag den utmärkta Häpna-festivalen på Fylkingen. En anmärkningsvärd upplevelse! Det är verkligen fascinerande vilka uttryck som den här intressanta musiken för med sig, och då menar jag inte bara på scen. För en yngling i glasögon, keps och parkas som sitter hukad framför en laptop och gör onämnbara ljud i dryga timmen är inte längre någon ovanlighet. Det var i publiken som de verkligt fina sakerna visade sig:
- Två män står på fullaste allvar och jämför skägg innan Hans Appelqvist-konserten. Den ena menar att den andra har fuskat eftersom den andra har trimmat sitt skägg. Den första menar att det bara är ok att klippa mustaschen när denna börjar hänga ner på överläppen. Jag nämner ingen av dem vid namn jag vill inte göra någon förnärmad men konstaterar att styrkan verkligen sitter i skäggen på Fylkingen. Den ena av de två (»den andra« i historien ovan) sa en gång på en förfest till mig att jag inte skulle komma in på spelningen vi skulle till senare på kvällen eftersom min skäggväxt bara var någon centimeter efter ynka två veckor av avhållsamhet från rakhyveln. Jag förstod inte förrän igår att han menade allvar.
- Under spelningen med David Grubbs kom en kraftig man i femtioårsåldern och frågade »bor det någon här«, pekande på stolen bredvid min. Jag sa nej och han slog sig ner. Två öl hade han i händerna. Han satte sig med en mullrande suck. David Grubbs var tyst, tyst men det var inte mannen som satt sig bredvid mig. Han smackade på sin öl, lät stämbanden ta en djup baston vid varje andetag och… han rapade. »Fan, det är såhär musik ska ses,« sa han innan han gick ut bakvägen, mitt i en låt, för att gå på toaletten. Och jodå, han hade också skägg.
—
Kryss idag mot Andino IF i division 8, reservlagsserien. Hyfsat spel (betydligt bättre än förra veckans match mot KRIS) men vi var uddlösa framåt. Efter 90 minuter som jagande mittback med betoning på jagande, fin understrykning på »alltid tvåa på bollen« så har jag insett att det där med att vara på en fotbollsplan är ett ovärdigt liv. Det är ovärdigt! Leibniz skulle aldrig ha ställt sig på en fotbollsplan. Inte! Tror ni Tjechov skrev klart »Damen med hunden« och sedan ägnade resten av dagen åt att hålla reda på en offsidefälla? Bollocks. Det finns ett skäl till varför det inte finns några bollsporter varken i korrespondensen mellan Lovecraft och Poe eller Kafka och Bauer: Bollsporter är ovärdigt. Däremot tror jag att samtliga av nämnda personer (kanske inte Leibniz) gillade alpetapperna i Tour de France. Jag visste väl hela tiden att jag skulle ha satsat på cykling istället för torftigt frilansande och förnedring i division 8… Livet är orättvist.
—
Vid en bardisk någon gång i natt kom jag och den alltid lika sympatiske Jonas Markbäck överens om att Linkin Park är världens genom tiderna bästa band. Jag tror att om vi upprepar det tillräckligt många gånger så kommer det inte kännas lika hemskt varje gång man säger det.
—
I torsdags satt jag och lyssnade till två timmars argumentation om varför det inte skett någon som helst utveckling inom varesig musiken eller konsten sedan Stravinskij satte upp »Våroffer« 1913. Efter att ha låtit det sjunka in under några dagar känns det som en sanning. Hur går jag vidare efter det här?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-21
Postad i Irrpostning
Jag kan fortfarande inte förstå att det blev nej. Folket sökte information, vägde fördelar mot nackdelar och försökte att komma till någon form av insikt när de skulle bestämma sig om rösten skulle läggas för eller mot euron. Mycket stod på spel. Inne eller ute. Framåt eller bakåt. Och så blev det ett nej. Katastrof. Det var säkert bekvämt att säga nej, men vad får det för konsekvenser i det långa loppet? Vet vi exakt vad vi sade nej till? Detta är frågor som borde ha varit ytterst centrala i debatten men som lämnades ute, medvetet eller omedvetet, och som därmed fick ödesdigra konsekvenser.
När euron gjorde entré i början av nittiotalet var det en idé som på många sätt föll på eget grepp. Allt hade gjorts för enkelt, paketerats för snyggt i ett försök att tilltala massorna och konsekvensen blev att det mesta som hade med euro att göra föraktades. Men precis som alla tankeexperiment vann euron fler och fler anhängare utanför dess självklara kretsar (främst då näringslivet) ju längre tiden gick. Idag är vi i en situation där euron har blivit allas egendom, en rätt tilltalande vision om flärd och elegans som anammats av alla, ner till de mest kritiska kulturpersonligheterna.
Vi är ett litet land med begränsade möjligheter att påverka när vi nu står utanför, och vi har också gått miste om en stor del av gemenskapen. Vi valde att stå utanför euron de närmaste tio åren (vilket är den uppskattade tidsperiod det handlar om innan vi på nytt kan påbörja processen för ett medlemskap) och detta har för mig fått enorma konsekvenser kanske främst på det mentala planet.
Tänk efter… När vi sa nej till euron så var det faktiskt inte så att vi bara sa nej till Haddaway och 2 Unlimited såsom nej-polemikerna tycktes vilja framställa det som. Om så varit fallet hade vi förmodligen inte ens behövt debatten i media, men i den verkliga världen är eurons influenser så mycket längre gångna och ett nej-resultat innebar med facit i hand att vi också har blivit tvungna att avstå Pet Shop Boys, Kylie Minogue och Saint Etienne. Är ni nöjda nu?
Det var väldigt lätt för er att säga att Sverige kommer förlora kontrollen över räntan och i längden blir en del av en gemensam skattestat och blablabla men ingen nämnde något om att vi samtidigt fick stå utanför »Hes On The Phone«. Att folkomrösta bort en hel genre kan, som synes, vara ytterst riskabelt.
Vissa av nej-sägarnas allra yvigaste debattörer menade att euron är att likställa med diverse tidigare tyska stormaktsdrömmar. Inget kunde vara mer fel. Det är till och med helt befängt. Scooter var ju något helt annat än euro och dessutom var 2 Unlimited från Belgien, så jämförelsen är minst sagt huvudlös.
Euron har förvisso visat sig i en del otrevliga avarter här kan nämnas Twenty 4 Sevens »Slave To The Music« och Boobytrax vidriga tolkning av Yazoos »Dont Go« men den har samtidigt renderat i ett antal odödliga klassiker som det är katastrof att Sverige nu inte får ta del av. Jag pratar inte bara om »charmiga« artister som Blümchen utan framförallt om låtar som Apoptygma Berzerks »Eclipse« och Foscas »The Agony Without The Ecstasy«. Det finns en uppsjö av »popestetiskt korrekta« artister som omfamnat euron, hackat sig ner till kärnan och använt essensen för att skapa verklig magi. När du lade din nej-röst i urnan sade du nej även till dessa när du trodde att du egentligen bara hade en chans att bli av med Fragma och Alice Deejay.
Debatten om Sveriges vara eller icke vara i euro-sfären var inför valet osaklig och bisarr. Alltför stort fokus sattes på Dr.Albans »Sing Hallelujah« medan verkliga guldkorn som Jam & Spoons »Find Me« helt tegs ihjäl. Jag känner mig bitter och besviken. På ytan kanske det var lätt för pöbeln att bilda sig en uppfattning om euron, men när man verkligen funderar, verkligen tänker på vilka konsekvenser Sveriges nej till den faktiskt fick, så blir det uppenbart att det enda alternativet är att snabbt tänka om och tänka rätt. Det är upp till oss som har förstått att driva igenom ett JA TILL EURON och det snarast.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-18
Postad i Irrpostning
Jag sprang på en flyktig bekant på staden idag. Först kom det igenkännande nickandet följt av det sedvanliga »hur är läget?«.
»Bara bra,« svarade hon, men ändrade sig genast. »Eller nej, det är fan inte bra. Min mamma har blivit väldigt sjuk, jag har slagit upp en gammal skada i knät och jag är pank. Det är skit, helt enkelt.«
Förmodligen var hennes svar det bästa jag fått på det annars så tomma »hur är läget?«. Vi pratade en stund om att världen vore så mycket roligare om folk anammade denna ärlighet i allt de gjorde. Det skulle faktiskt ge så mycket mer om vi talade klarspråk i kallpratet när vi träffar de där obekväma bekantas bekanta som man känner tillräckligt väl för att vara tvungen att hälsa på men inte känner tillräckligt bra för att ha något att prata om.
»Hej!«
»Nämen… Hej!«
»Det var länge sedan! Hur mår du?«
»Det är åt helvete. Jag är deprimerad och kommer ingenstans med något jag gör.«
»Eller hur! Samma här. Jag har alltid ont i huvudet på kvällarna och jag har kommit på att jag hatar världen.«
»Jag med. Varför finns vi?«
»Jag vet inte. Jag önskar jag levde i 1890-talets London.«
»Men det var också åt helvete.«
»Kanske det, men då kunde man åtminstone vara pretto utan att vara förlorare.«
»Mmm, men sen är belle epoque över och så kommer kriget och så blir det sista man ser en lerpöl i någon skyttegrav.«
»Fan, du har rätt.«
»Livet suger. Vi är sunkiga.«
»Det här tåget ska jag med. Vi hörs!«
»Förhoppningsvis inte.«
»Agreed.«
Världskrig har förmodligen startats för mindre…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-17
Postad i Lista
Det slog mig bara att världens just nu bästa manliga musiker alla har förnamn som börjar på J.
Jimmy Tamborello
Johan Duncanson
Jeremy Greenspan
Josh Rouse
Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Det är bortom mig…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-04-16
Postad i Irrpostning
I slutet av nittiotalet höll jag och min vän Jörgen på och lekte med kommersiell eurotrancedisco. Det kom ju så många hits av det snittet då som förvisso var utomordentliga radiodängor men som saknade den där verkliga edgen som genren ändå har alla förutsättningar att ge. Vi ville ha stora stråkar, oemotståndliga stråkmelodier och feta syntstabs. Kanske var det en befängd idé, jag vet inte, men vi parkerade oss i hans studio och skrev lite glada upptempohistorier.
När de var klara lånade vi över en helg den gamla Adolphson & Falk-hjälten Greg Fitzpatricks studio för att lägga sång med Jörgens syster. Greg hade riktigt sångbås och ProTools och hela härligheten, vilket naturligtvis var enorm overkill för vad vi skulle använda utrustningen till men varför göra det svårt om det går att göra enkelt?
Hur som helst… När han på måndagen kom tillbaka för att höra hur det hade gått så började vi med att förklara bort oss. Det var ju bara demoinspelningar och vi hade bara gjort dem på skoj och vi hade inte varit seriösa och blablabla. När vi hade pratat på så och ursäktat oss så såg Greg på oss allvarligt och så sa han:
»Kids, dont sell yourselves short.«
Det var en avgörande stund i mitt liv. Han hade ju så rätt. Varför göra någonting om man hela tiden måste be om ursäkt för det. Jag har fortsatt att be generat om ursäkt för allt jag tagit mig för och se vart det lett mig, inte att rekommendera med andra ord men i teorin var hans uppmaning alldeles, alldeles lysande. Den var lika bra som hans analoga arrangemang på Adolphson & Falks plattor.
Med detta i bakhuvudet tänker jag inte försöka förklara varför jag från denna stund börjar skriva blog på Beneath a Steel Sky, även om greppet har en aura av narcissism som känns mig lite främmande såhär i början.
Greg, Ill never sell myself short again.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
