Det ärliga kallpratandet

Jag sprang på en flyktig bekant på staden idag. Först kom det igenkännande nickandet följt av det sedvanliga »hur är läget?«.

»Bara bra,« svarade hon, men ändrade sig genast. »Eller nej, det är fan inte bra. Min mamma har blivit väldigt sjuk, jag har slagit upp en gammal skada i knät och jag är pank. Det är skit, helt enkelt.«

Förmodligen var hennes svar det bästa jag fått på det annars så tomma »hur är läget?«. Vi pratade en stund om att världen vore så mycket roligare om folk anammade denna ärlighet i allt de gjorde. Det skulle faktiskt ge så mycket mer om vi talade klarspråk i kallpratet när vi träffar de där obekväma bekantas bekanta som man känner tillräckligt väl för att vara tvungen att hälsa på men inte känner tillräckligt bra för att ha något att prata om.

»Hej!«
»Nämen… Hej!«
»Det var länge sedan! Hur mår du?«
»Det är åt helvete. Jag är deprimerad och kommer ingenstans med något jag gör.«
»Eller hur! Samma här. Jag har alltid ont i huvudet på kvällarna och jag har kommit på att jag hatar världen.«
»Jag med. Varför finns vi?«
»Jag vet inte. Jag önskar jag levde i 1890-talets London.«
»Men det var också åt helvete.«
»Kanske det, men då kunde man åtminstone vara pretto utan att vara förlorare.«
»Mmm, men sen är belle epoque över och så kommer kriget och så blir det sista man ser en lerpöl i någon skyttegrav.«
»Fan, du har rätt.«
»Livet suger. Vi är sunkiga.«
»Det här tåget ska jag med. Vi hörs!«
»Förhoppningsvis inte.«
»Agreed.«

Världskrig har förmodligen startats för mindre…