Jag saknar redan euron

Jag kan fortfarande inte förstå att det blev nej. Folket sökte information, vägde fördelar mot nackdelar och försökte att komma till någon form av insikt när de skulle bestämma sig om rösten skulle läggas för eller mot euron. Mycket stod på spel. Inne eller ute. Framåt eller bakåt. Och så blev det ett nej. Katastrof. Det var säkert bekvämt att säga nej, men vad får det för konsekvenser i det långa loppet? Vet vi exakt vad vi sade nej till? Detta är frågor som borde ha varit ytterst centrala i debatten men som lämnades ute, medvetet eller omedvetet, och som därmed fick ödesdigra konsekvenser.

När euron gjorde entré i början av nittiotalet var det en idé som på många sätt föll på eget grepp. Allt hade gjorts för enkelt, paketerats för snyggt i ett försök att tilltala massorna och konsekvensen blev att det mesta som hade med euro att göra föraktades. Men precis som alla tankeexperiment vann euron fler och fler anhängare utanför dess självklara kretsar (främst då näringslivet) ju längre tiden gick. Idag är vi i en situation där euron har blivit allas egendom, en rätt tilltalande vision om flärd och elegans som anammats av alla, ner till de mest kritiska kulturpersonligheterna.

Vi är ett litet land med begränsade möjligheter att påverka när vi nu står utanför, och vi har också gått miste om en stor del av gemenskapen. Vi valde att stå utanför euron de närmaste tio åren (vilket är den uppskattade tidsperiod det handlar om innan vi på nytt kan påbörja processen för ett medlemskap) och detta har för mig fått enorma konsekvenser – kanske främst på det mentala planet.

Tänk efter… När vi sa nej till euron så var det faktiskt inte så att vi bara sa nej till Haddaway och 2 Unlimited såsom nej-polemikerna tycktes vilja framställa det som. Om så varit fallet hade vi förmodligen inte ens behövt debatten i media, men i den verkliga världen är eurons influenser så mycket längre gångna och ett nej-resultat innebar med facit i hand att vi också har blivit tvungna att avstå Pet Shop Boys, Kylie Minogue och Saint Etienne. Är ni nöjda nu?

Det var väldigt lätt för er att säga att Sverige kommer förlora kontrollen över räntan och i längden blir en del av en gemensam skattestat och blablabla men ingen nämnde något om att vi samtidigt fick stå utanför »He’s On The Phone«. Att folkomrösta bort en hel genre kan, som synes, vara ytterst riskabelt.

Vissa av nej-sägarnas allra yvigaste debattörer menade att euron är att likställa med diverse tidigare tyska stormaktsdrömmar. Inget kunde vara mer fel. Det är till och med helt befängt. Scooter var ju något helt annat än euro och dessutom var 2 Unlimited från Belgien, så jämförelsen är minst sagt huvudlös.

Euron har förvisso visat sig i en del otrevliga avarter – här kan nämnas Twenty 4 Sevens »Slave To The Music« och Boobytrax vidriga tolkning av Yazoos »Don’t Go« – men den har samtidigt renderat i ett antal odödliga klassiker som det är katastrof att Sverige nu inte får ta del av. Jag pratar inte bara om »charmiga« artister som Blümchen utan framförallt om låtar som Apoptygma Berzerks »Eclipse« och Foscas »The Agony Without The Ecstasy«. Det finns en uppsjö av »popestetiskt korrekta« artister som omfamnat euron, hackat sig ner till kärnan och använt essensen för att skapa verklig magi. När du lade din nej-röst i urnan sade du nej även till dessa när du trodde att du egentligen bara hade en chans att bli av med Fragma och Alice Deejay.

Debatten om Sveriges vara eller icke vara i euro-sfären var inför valet osaklig och bisarr. Alltför stort fokus sattes på Dr.Albans »Sing Hallelujah« medan verkliga guldkorn som Jam & Spoons »Find Me« helt tegs ihjäl. Jag känner mig bitter och besviken. På ytan kanske det var lätt för pöbeln att bilda sig en uppfattning om euron, men när man verkligen funderar, verkligen tänker på vilka konsekvenser Sveriges nej till den faktiskt fick, så blir det uppenbart att det enda alternativet är att snabbt tänka om och tänka rätt. Det är upp till oss som har förstått att driva igenom ett JA TILL EURON och det snarast.