2004-05-24
Postad i Irrpostning
Puh. Ouch. Oj.
OK, den gyllene regeln för bloggar är att man aldrig ska beklaga sig, men just nu känns det svårt att göra något annat…
Det var en onsdag för ungefär tio dagar sedan. Jag satt i all min stillhet här hemma och pysslade med lite saker som behövde ordnas. Bland annat tänkte jag att en bra idé kunde vara att upprätta en to-do-lista eftersom jag visste att det var en del deadlines till tidningar och hemtentor som behövde skrivas. En halvtimme senare satt jag kallsvettig och skakade. Jag var en bruten pojke med världen på mina axlar.
Jag hade insett att jag på nio dygn behövde skriva en lång artikel, två kortare diton, sju recensioner, två hemtentor och dessutom hade jag lovat en kompis att hjälpa honom med lite copyjobb för ett projekt som hans lilla företag var inblandat i. Hjärtklappning. Panik.
Nå, de nio dygnen har gått. Jag har inte fått någonting skrivet varken här eller på The Cricket men jag har ridit ut stormen. Jag är fri. Allt material är inlämnat och jag kan vila i frid. Eller?
Ungefär i samband med sista lämningen började en mycket otrevlig oförmåga att sova visa sig. Av alla problem jag brottats med under åren har sömnen aldrig varit ett. Igår natt var det helt omöjligt att sova och jag satt istället uppe och chattade som en fullt normal, icke-stressad popnörd med Tobias i Borlänge som sa att jag lät som hans svensklärare. Söndagen ägnade jag framför Monacos Grand Prix (Montoyas omkörning! Schumis varvtider innan första depåstoppet!) och Giro dItalia (Petacchi!) och somnade tidigt i ett försök att ta igen det jag förlorat. Vid 03:00 vaknade jag, helt pigg och gick upp och åt någon slags måltid (vad heter det egentligen när det är för mycket mat för att vara frukost men för tidigt för att kallas lunch eller middag?). Lyckligtvis finns lösningen till även detta i pillerform. Propavan är tydligen ämnat att bli ännu en last. Det ska vara välkommet, även om som jag konstaterat tidigare även en tidig morgon faktiskt är rätt fin.
—
En dansk klimatforskare vid namn Bjorn Lomborg attackerar filmen »The Day After Tomorrow« i en artikel där han bland annat skriver »this film has been let down by the simple fact that it has got its science all wrong. None of it could happen.«. Samma linje var Patrick J. Michaels inne på i en text i Washington Post där han menade att såväl filmen som Demokraterna hoppas att folket tror att det är på riktigt så det kan hållas mot president Bush i höstens valkampanj.
Hallå? Är det inte en spelfilm vi pratar om? Och inte ens politisk dito utan snarare bara en hederlig, storslagen katastroffilm? Om jag listar mina tjugo favoritfilmer så stämmer förmodligen de flesta in på beskrivningen »None of it could happen« ganska precist. Nej, inte ens det sedvanliga patriotiska kamptalet i slutet av filmen kan avskräcka mig. Det här kommer att bli underbart.
Jag kommer att tälta på Hötorget från och med onsdag kväll. Kom gärna dit och håll mig sällskap. Frågan är hur man ska kunna klä ut sig på ett passande tema? Jag tänkte gå som en oljefläck i svart kåpa med rånarluva och små lappar med tankernamn som »Amoco Cadiz«, »Exxon Valdez« och »Maersk Navigator« fästa på bringan.
—
Pan Americans nya är såklart som en dröm. Herregud, vad jag älskar det bandet. Pan Sonics quadrupelalbum orkar jag däremot inte ta mig igenom. Herre min herta!
—
Nu börjar den hårda avslutande veckan av Giro dItalia. Jag misstänker att det blir Simoni som går vinnande ur det här trots allt. Eftersom enda cyklisten som sett verkligt stark ut är Cunego (»in Sweden we call you Kungego«) som kör i samma lag som hjälpryttare åt Simoni så blir det nog så. Garzelli är skittrött och Popovych har inte vad som krävs de närmaste dagarna. Men det är ju bara en dryg månad kvar till Touren drar igång. Då jävlar. Då JÄVLAR. Tempot uppför l’Alpe d’Huez kommer att bli de bästa tv-bilderna vår generation har skådat.
—
Peter Olssons ledare om korkade vita män som läser »Korkade vita män« är naturligtvis lysande.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-05-19
Postad i Lista
Cocorosie – »La Maison De Mon Reve« (tack TBA!)
Pan American – »Quiet City«
Tape -»Operette – Opera remixes«
Juana Molina – »Segundo«
Pet Shop Boys – »Flamboyant (Scissor Sisters Silhouettes & Shadows mix)«
Rachel Goswell – »Waves Are Universal« (tack Tobias!)
Catherine Wheel – »Strange Fruit«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-05-10
Postad i Irrpostning
Att gå upp halv fem i morse var något av det mest begåvade jag har gjort i hela mitt liv. Jo, faktiskt. Visserligen beror det väl mest på att jag har sovit mer än jag varit vaken den här helgen och därför bara inte kunde somna om när fåglarna väl började kvittra utanför (idag var det i alla fall inte den där satans aran som någon hade på en balkong och lät fördjävligt och väckte mig igår förmiddag) men jag vill ändå det betrakta det som ett aktivt val.
För hur mycket jag stundtals än kan avsky Stockholm så var de tidiga morgontimmarna idag något av det finaste jag varit med om. Det rådde inga tvivel om att det var gryning. Men samtidigt regnade det. Solen sken, himlen var märkligt klar men det smattrade ändå på fönsterblecken och asfalten utanför bar en betydligt mörkare nyans än den dammigt ljusgråa som är normalt om våren.
Innan klockan hade slagit fem satt jag så och åt frukost och läste morgontidningen. Övriga huset var helt tyst och bara det sparsamma smattret av stilla regn hördes som ackompanjemang (aran som satt på balkongen sov säkert den med, den jäveln). Jag pysslade lite i hemmet (jag kollade mailen, det är vår tids pysslande) och satte mig sedan för att se morgonens första Rapport. Det var ytterligare några minuter kvar innan det började och när jag zappade runt för att hitta något att stilla mina sinnen under tiden så spelade ZTV den så ljuvliga »Ingen vill veta var du köpt din tröja« med Raymond & Maria.
Det var en av de där stunderna… En av de där stunderna då jag förstår varför så många författare försökt skildra Stockholm. De flesta jag känner sitter mest och drömmer om utländska städer och förbannar vårt öde över att vara födda i den här skiten. Det gör jag med. Men under korta, intensiva stunder så känns det ändå väldigt bra att vara rotad här. Jag tror att jag ska bli pensionär redan nu. Jag ska börja gå upp fyra varje morgon och dricka kaffe från fat (som ju är mycket, mycket mer estetiskt än att dricka öl på fat) och lyssna på väderleksrapporten på P1. Kanske börjar jag också röka pipa.
Raymond & Maria, ja. I lördags fick jag höra en kort spelning med dem. Vi var två i publiken i deras replokal. Det var fantastiskt. Jag visste inte var jag skulle vila ögonen. Det hände så mycket framför mig och det var så fina låtar och jag rodnade jättemycket för det är obehagligt att bara vara två som tittar på. Men det var så fint… Jag tror ingen kan förstå hur ont sån där oskyldig men ändå mörk pop gör i mig.
Lördagskvällen på Magnus Ladulås var också ett skäl att älska Stockholm. Massor av vänner, massor av skivor, massor av lycka… Om alla som var där i lördags alltid var där skulle jag kunna sätta mig på Låset och aldrig gå därifrån. Det är nästan det enda ställe jag går ut på numera. Det finns något skönt pensionärsaktig i det med.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-05-06
Postad i Irrpostning
Det är inte svårt att veta när en skiva är något man bör kolla upp. Små sociala markörer i form av vilket skivbolag som ger ut, vilka artister som namedroppar bandet i intervjuer och vem som har lagt maracas på en av låtarna gör att ett släpp skriker »hallå, hallå, lyssna på mig!«. Även om skivutgivningen nu är så enorm att jag som lyssnare ändå ständigt överraskas av band och blir överrumplad av slag jag aldrig såg komma så vet man ändå ungefär var tentaklerna ska vara. För att sänka oddsen för att hitta något nytt som är bra finns det siter, personer, skivbolag och Soulseek-användare att hålla koll på.
Större problem är det på andra områden inom populärkulturen, och framförallt vad gäller den riktiga junkkulturen. Jag älskar exempelvis bra, hjärndöd actionfilm med skådespelare ingen har hört talas om. Men det måste vara bra hjärndöd action. Inte vilken dålig kidnappningsrulle som helst, utan en med klass och stil. Och det är omöjligt att sätta fingret på exakt vad som skiljer en bra hjärndöd actionfilm från en dålig. Alltså är det så gott som omöjligt att hålla utkik efter ny sådan.
En av mina absolut lyckligaste upptäckter inom ett område där jag helt saknar koll var när jag hittade Invader Zim. Tecknad film i allmänhet och tecknad film för barn i synnerhet är något som jag inte bemödar mig att försöka följa. Visst älskar jag Power Puff Girls men i övrigt känns området för stort och med ett för låg lägstanivå för att jag ska engagera mig helt.
Med Invader Zim är det annorlunda. Kortfattat: Zim är en klantskalle och en odugling. För att bli av med honom så skickar hans chef iväg honom från planeten till den yttersta delen av universum. Man hoppas att Zim kommer bli dödad eller uppäten eller vad som helst. Zim kommer alltså till Jorden för att vad han tror förbereda en invasion av denna. Han börjar i en lågstadieskola för att studera mänskligheten och vad som följer är komik på fantastisk nivå.
Serien lades ned halvvägs in i andra säsongen och jag kan nog förstå varför. Om jag var barn skulle jag nog inte uppfatta allt som verkligen är roligt. Humorn är nämligen extremt subtil. I Zims klass går en kille som ser Arkiv-X, är konspirationsteoretiker och super-geek. Han är besatt av att avslöja Zim som utomjording och konflikterna mellan de två är helt fantastiska.
Den stora komiken ligger i det faktum att allt som händer sker på lågstadienivå men behandlas med Independence Day-proportioner. När den slutgiltiga kampen mellan människan och utomjordingarna ska stå så är det genom ett vattenkrig på skolgården… Episkt.
Ett av de allra bästa avsnitten är »Germs«, avsnitt fyra i säsong ett. Invader Zim får veta att bakterier är ett av de farligaste hoten mot till jorden nyanlända varelser och bygger ett par glasögon med vilka han kan se dem. Skräcken i hans ögon, den dramatiska musiken och den totala panik som uppstår när han sätter på sig glasögonen är inget annat än poesi. Han är helt förstörd. I jakten på rengöringsspray kommer han till ett snabbmatsställe och vad han ser genom sina glasögon är en självlysande, grön massa som formlöst omsluter hela inredningen.
Det går inte att berätta om Invader Zim i ord. Serien måste ses. Jag har avsatt några timmar och sett igenom samtliga avsnitt vid fem tillfällen. Jag kan inte minnas när jag senast var så besatt av en tecknad serie. Som jag önskar att det fanns något bra forum för att hålla koll på denna form av junkculture, någon som sorterade ut diamanterna i den ändlösa informationsström som finns runtom oss. För jag vet ju att det finns så mycket mer av denna sort därute. Jag har bara tur när jag snubblar över något så fantastiskt som Invader Zim, men jag vet att jag behöver mer. Mer! MER! Bara genom junkculture finns det någon poäng att bry sig.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-05-02
Postad i Irrpostning
Åh. Herre. Gud. Gårdagen var en riktig tripp. Efter att ha ägnat dagen åt att se ubåtsfilmer hemma hos Managern hamnade jag efter mångt och mycket på Söderkällaren med min förläggare och vän, Kristian. Därinne var det gott om revolutionsromantiker från holmgången vid Karlaplan tidigare på dagen, några små gotflickor och vi som på intet sätt passade in. Vi höjde nog medelåldern med fem-sex år. Nå, jag och Kristian har en god historia i att tappa bort varandra (eller helt enkelt misslyckas att träffas över huvud taget). Så även denna kväll. K gick på toaletten och försvann. Jag stod kvar på platserna där vi hängt men han kom aldrig tillbaka. Bilderna flashade i huvudet. Jag såg honom däckad på en nedspydd toalett med en spruta i armen. Jag såg en stor latino slå en blydagg i bakhuvudet på honom. Jag såg honom få en stroke. Femton minuter var för mycket och jag gick till slut in på toaletten för att försöka hitta honom, fullt förberedd på mun-mot-mun-metod, hjärtmassage och hela paketet. Ingen Kristian där. Nå, jag gick upp ur källaren för att få täckning så jag kunde ringa honom. Ett antal SMS anlände. Det sista löd: »Hittar dig fortfarande inte, går hem nu. Hörs.« Jag ringde upp och han befann sig lyckligtvis strax utanför. Under hela tiden jag väntat hade han gått omkring och letat för att slutligen förmoda att jag gått hem utan att säga något. Detta hände på Söderkällaren. I Söderkällarens källare. Min lägenhet är större än den lokalen. Det är nog inte meningen att jag och K ska umgås…
—
Vinst idag, 5-1 mot Djurö/Vindö IF. Jag kunde inte hålla backlinjefanan högt på grund av magbesvär. Var det min frånvaro som gjorde vinsten? Så mycket skulle förklaras av det.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
