Som sagt, även en tidig morgon kan vara vacker

Puh. Ouch. Oj. OK, den gyllene regeln för bloggar är att man aldrig ska beklaga sig, men just nu känns det svårt att göra något annat... Det var en onsdag för ungefär tio dagar sedan. Jag satt i all min stillhet här hemma och pysslade med lite saker som behövde ordnas. Bland annat tänkte jag att en bra idé kunde vara att upprätta en to-do-lista eftersom jag visste att det var en del deadlines till tidningar och hemtentor som behövde skrivas. En halvtimme senare satt jag kallsvettig och skakade. Jag var en bruten pojke med världen på mina axlar. Jag hade insett att jag på nio dygn behövde skriva en lång artikel, två kortare diton, sju recensioner, två hemtentor och dessutom hade jag lovat en kompis att hjälpa honom med lite copyjobb för ett projekt som hans lilla företag var inblandat i. Hjärtklappning. Panik. Nå, de nio dygnen har gått. Jag har inte fått någonting skrivet varken här eller på The Cricket men jag har ridit ut stormen. Jag är fri. Allt material är inlämnat och jag kan vila i frid. Eller? Ungefär i samband med sista lämningen började en mycket otrevlig oförmåga att sova visa sig. Av alla problem jag brottats med under åren har sömnen aldrig varit ett. Igår natt var det helt omöjligt att sova och jag satt istället uppe och chattade som en fullt normal, icke-stressad popnörd med Tobias i Borlänge som sa att jag lät som hans svensklärare. Söndagen ägnade jag framför Monacos Grand Prix (Montoyas omkörning! Schumis varvtider innan första depåstoppet!) och Giro d’Italia (Petacchi!) och somnade tidigt i ett försök att ta igen det jag förlorat. Vid 03:00 vaknade jag, helt pigg och gick upp och åt någon slags måltid (vad heter det egentligen när det är för mycket mat för att vara frukost men för tidigt för att kallas lunch eller middag?). Lyckligtvis finns lösningen till även detta i pillerform. Propavan är tydligen ämnat att bli ännu en last. Det ska vara välkommet, även om – som jag konstaterat tidigare – även en tidig morgon faktiskt är rätt fin. --- En dansk klimatforskare vid namn Bjorn Lomborg attackerar filmen »The Day After Tomorrow« i en artikel där han bland annat skriver »this film has been let down by the simple fact that it has got its science all wrong. None of it could happen.«. Samma linje var Patrick J. Michaels inne på i en text i Washington Post där han menade att såväl filmen som Demokraterna hoppas att folket tror att det är på riktigt så det kan hållas mot president Bush i höstens valkampanj. Hallå? Är det inte en spelfilm vi pratar om? Och inte ens politisk dito utan snarare bara en hederlig, storslagen katastroffilm? Om jag listar mina tjugo favoritfilmer så stämmer förmodligen de flesta in på beskrivningen »None of it could happen« ganska precist. Nej, inte ens det sedvanliga patriotiska kamptalet i slutet av filmen kan avskräcka mig. Det här kommer att bli underbart. Jag kommer att tälta på Hötorget från och med onsdag kväll. Kom gärna dit och håll mig sällskap. Frågan är hur man ska kunna klä ut sig på ett passande tema? Jag tänkte gå som en oljefläck i svart kåpa med rånarluva och små lappar med tankernamn som »Amoco Cadiz«, »Exxon Valdez« och »Maersk Navigator« fästa på bringan. --- Pan Americans nya är såklart som en dröm. Herregud, vad jag älskar det bandet. Pan Sonics quadrupelalbum orkar jag däremot inte ta mig igenom. Herre min herta! --- Nu börjar den hårda avslutande veckan av Giro d’Italia. Jag misstänker att det blir Simoni som går vinnande ur det här trots allt. Eftersom enda cyklisten som sett verkligt stark ut är Cunego (»in Sweden we call you Kungego«) som kör i samma lag som hjälpryttare åt Simoni så blir det nog så. Garzelli är skittrött och Popovych har inte vad som krävs de närmaste dagarna. Men det är ju bara en dryg månad kvar till Touren drar igång. Då jävlar. Då JÄVLAR. Tempot uppför l'Alpe d'Huez kommer att bli de bästa tv-bilderna vår generation har skådat. --- Peter Olssons ledare om korkade vita män som läser »Korkade vita män« är naturligtvis lysande.