Musikbevakning är för ointressant för att bli intresserande

I anteckningsboken jag alltid bär med mig står på en sida alldeles i början:

»Seb S-G undrar varför inte musikartiklar kan skrivas med samma allvar som sportartiklar. Går det? Hur göra?«

Det var på väg hem efter en av de första kvällarna då SMET huserade på Halv Trappa som jag skrev detta. Jag hade precis börjat på en ny anteckningsbok efter att den förra tagit slut och det här hamnade bland det inledande klottret som alltid finns i början av dem. Just denna lilla fundering besvärade mig långt mycket mer än de som stod runt omkring (ett citat från en The Church-låt, en lista på referenslitteratur från ett föredrag jag besökte och lite annat som förmodligen aldrig kommer spela någon roll förutom sekunden det nedtecknades). Jag har tänkt så mycket på det Sebastian sa den kvällen. »Jag önskar bara att musikjournalister tog sin grej på samma allvar som sportjournalistar tar sin.«

Debatten om just detta blossade igår upp på ett forum här i närheten. Hanna skrev att hon efter att ha bevittnat tv-sändningarna från Hultsfred tog tillbaka allt hon sagt om sportjournalistik och eftersom SVT bevisat att musikjournalistiken är så mycket sämre. hejhenrik argumenterade emot och menade att sportjournalistik »spöar populärmusikjournalistik vilken dag som helst i veckan«. jac höll med om att musikskribenterna har dålig koll men att »ofta rör det sig om samma tomma idoldyrkan utan att gräva djupare än att möjligtvis ställa en besvärlig fråga«.

Först och främst: Musikjournalistik är inte journalistik i någon bemärkelse av ordet. Utan att ha någon utbildning i skrivande eller journalistik så vågar jag påstå att just ordet »journalistik« innefattar någon form av undersökande, analys eller sammanställande av fakta till en mer eller mindre begåvad slutsats. Det vi har idag skulle jag vilja kalla »musikbevakning«, om ens det. Musikskribenter är egentligen ingenting mer än skivbolagens förlängda PR-arm – förutsatt att de följer den modell som idag är standard, se nedan – då de är helt beroende av bolagen för att dessa ska annonsera i tidningarna de skriver i och därigenom betala skribenternas löner.

Dispositionen för en artikel om en debuterande eller mindre artist som verkar vara standard och som ingen vill sträva utanför (eller, i vissa fall, kan sträva utanför, då det kan finnas redaktörer som inte släpper igenom andra texter än de som följer modellen) ser ut ungefär som följer:

1. Inledning med fastställande av artistens karaktär.
2. Citat från intervju med anknytning till punkt 1.
3. Beskrivning av musiken/skivan som släppts.
4. Citat från intervju med anknytning till punkt 3.
5. Rolig kuriosa från inspelningen eller artistens liv.
6. Citat från intervju, antingen med rolig knorr eller med anknytning till punkt 5.

Mer plats finns inte att skriva om en mindre artist. För större akter, som fler känner igen, gäller inte denna modell lika bra. Möjligen kan det stämma om punkt 1 byts ut till »kort resumé om vad som hänt sedan sist« men alla skribenter värda namnet åker förhoppningsvis till Thom Yorke, Tori Amos eller vem det nu är med mer genomtänkta frågor än så.

Det är häri både likheterna och skillnaderna finns mellan sportjournalistik och musikbevakning.

För ingen sportjournalist skulle åka till något som är etablerat och försöka skriva en grundläggande genomgång av något som alla redan känner till. Att skriva en lång artikel om Real Madrids mittfält eller Lance Armstrongs taktik i alperna vore helt onödigt och inte särskilt givande. För att göra artiklar på dessa tema skulle journalisten behöva besöka Real Madrids juniorverksamhet och se var allting börjar respektive hänga med Lances sportchef Johan Bruyneel för att se hur han tänker kring Ryder Hesjedal, Max van Heeswijk och de andra cyklisterna i stallet. På denna punkt är musikbevakning och sportjournalistik liknande, om än inte självklart så (bevisen på musikskribenter som får intervjuer med artister som har tusen saker att berätta om livet och istället bara ställer »hur har inspelningarna av nya plattan varit«-tomheter är väldigt många, även fast jag håller tummarna för att en merpart av dessa fall rör sig om bolagsstyrda intervjuer (som också är ett otyg, men skitsamma, det finns inte plats nog här)).

Den stora skillnaden ligger i när en verklig nyhet ska presenteras.

En musikskribent följer modellen som jag beskrev ovan. Resultatet är en lättillgänglig presentation av artisten i fråga och det skrivna innehållet är värt noll och intet. Musiktidningarna skulle spara många tusenlappar på att istället, som Metro, publicera pressreleaserna de får av skivbolagen rakt av, eftersom resultatet egentligen är samma sak.

En sportskribent som ska göra samma sak sätter nyheten i sitt sammanhang och försöker sätta fingret på vad den kan leda till. Om ett allsvenskt lag värvar en ny anfallare så är artikeln ingen resumé av dennes CV utan något som åtminstone kan likna en analys. Vad är det för spelartyp? Passar personen in i lagets spelsystem? Kommer spelaren att fungera tillsammans med den andra anfallaren? Har spelaren även defensiva kvaliteter som gör att den kan hjälpa till på det också bristfälliga mittfältet? Kanske är anfallaren egentligen värvad som offensiv mittfältare, och vad kommer det då få för påverkan på lagets spel?

I grund och botten är musik- och sportbevakning egentligen två väsensskilda saker som egentligen inte kan jämföras på detta sätt. Egentligen skulle jag jämföra musik med litteratur och sport med krig för att det ska bli rättvist. Men även om de är avarter i vår civilisation som egentligen inte kan jämföras med varandra har de ändå många likheter i sina sätt att uppträda:

– båda saker är något som anses lite onödigt och smått barbariskt av de som tror sig veta bättre
- ointresserade tycker att båda saker »inte är på riktigt« och att dess intresserade borde leva i »den riktiga världen« (en värld utan sport och musik skulle jag inte vilja leva i, för övrigt).
- båda saker är något som ointresserade tycker får för mycket plats

Och så vidare…

Sportmedia har lärt sig att de som läser tidningarna är intresserade av djupdykningar. De varvar lättsamma krönikor och snabba intervjuer med mer djuplodande porträtt och tänkvärda betraktelser. De senaste åren har vi också börjat få riktigt bra analyser även om det är en bit kvar till nivån man vill vara på (se BBC:s Match of the Day-sändningar från sent nittiotal för riktig fotbollsjournalistik, herre min herta).

Musikmedia, däremot, står kvar och stampar i det lättlästa och det enkla. Trots att en stor del av publiken är kulturintresserad, universitetsutbildad och hungrig på välskrivna reportage så vill musikmedia fortfarande inget mer än att veta vem av dem i bandet som heter Pink Floyd. Och kan den egentligen göra annat? Finns resurserna för att göra den bättre? Är någon intresserad av att den ska bli bättre?

Det är tragiskt. Men att göra ord till handling är faktiskt svårt.

Vem vet… Det kanske är så att vi får den musikbevakning vi förtjänar. Om musikdelen av dagstidningarna vore lika omfattande i egen bilaga som sportdelen så kanske bra skribenter kunde anställas och analyserna jag så gärna vill läsa kunde publiceras? Visst vore det så. Vi när ett intresse för ett begränsat ämne som berör väldigt få personer och då blir resurserna som används därefter. Men detta är ingen ursäkt för att det som skrivs om musik – även i nischade publikationer – håller den låga nivån. Alla borde väl kunna dra sitt strå till stacken? Mja…

Inför varje artikel jag gjort sedan Sebastian ställde den där frågan på SMET har jag haft hans ord i bakhuvudet. Jag har försökt utgå ifrån att skivan jag lyssnat på var en fotbollsmatch och funderat på vad jag skulle ha frågat bandmedlemmarna om jag istället mötte spelarna i detta vinnande laget. Var börjar man? Att försöka placera in band i ett sammanhang och sedan utgå från detta när man träffar dem fungerar inte eftersom alla säger »vi är inte en del av någon scen, vi gör bara vår grej och struntar i vad som händer runt omkring« som ett mantra. Att analysera låtarna sönder och samman kan i vissa fall fungera men lika många gånger misslyckas eftersom baktanke saknades (som Stuart Staples mumlar i »Ballad of Tindersticks«: »Can you really believe all this? They’re just songs«).

Det är inte lätt. Varje gång jag har skrivit om mindre band på begränsat utrymme har jag misslyckats med att göra det Sebastian efterlyste och därefter blivit tvungen att återvända till modellen jag beskrev inledningsvis. Det stör mig, men så har det blivit. Jag är inte bättre än någon annan, även om den som läst hit kanske får uppfattningen att jag tror det, och en formel som fungerar är väldigt lätt att slentrianmässigt använda.

Musikbevakningen behöver verkligen uppfinna sig själv på nytt. En stark vind skulle behöva blåsa in och svepa bort alla regler och inarbetade infallsvinklar. Det är absolut nödvändigt att ett forum där inga lagar gäller växer upp och ger utrymme för ett förhållningssätt som idag är omöjligt att ha. Åk till Berlin och snacka tyska filosofer med Schneider TM! Åk till Peter Gabriel och be honom förklara vad som är fantastiskt med world music! Åk till The Strokes och ställ dem mot väggen med en anklagelse om att vara coverband! Gör såna saker. Jag kan inte göra det. Jag börjar bli gammal så vänta er inget nytt härifrån. Hoppet står till att de som är sexton år och skitförbannade börjar göra egna saker innan de upptäcker att modellen jag beskrev fungerar.

Om de väljer ett sådant förhållningssätt kan jag ju passa på att varna de som är sexton år och skitförbannade att de inte kommer att tjäna en krona på det. Men om man vill ta populärmusik på allvar är det tyvärr verkligheten man måste leva i. På The Cricket kan jag skriva hur långt jag vill, om vad jag vill, med hur lite sjukdomsinsikt jag vill… Det tar mycket tid och med inkomster är det noll och intet, men det ger mig så mycket att kunna skrika hur högt jag vill om Pan American, Eluvium och Minimalistic Sweden (grupper som bara skulle bli notiser annorstädes) att pengarna faktiskt inte spelar någon roll.

Med tanke på vad den handlar om skulle popmusikjournalistiken (jo, det är nog en journalistik det handlar om trots allt, jag tror bara jag var bitter inledningsvis) kunna bli lika omfattande som sportjournalistiken. Problemet är bara att det inte finns utrymme, medel eller läsare för att göra det i de stora forumen. Fanzinekulturen kommer med andra ord att fortsätta vara den mest läsvärda. Den må bestå av många ytliga hyllningar och naiva intervjuer, men den har i alla fall aldrig utgivit sig för att vara mer än så.