FEED2004-08-25
Ingen kan bli bättre än Jean-Michel Jarre…
Halv nio på kvällen den 5 april 1986 exploderade himlen ovanför Houston, Texas. Staten fyllde 150 år och rymdbyrån NASA fyllde 25, ett sammanfallande jubileum som storstilat skulle firas. Efter en nedräkning fylldes himlen av fyrverkerier och stadens skyline blev till en enorm bioduk där laserspel och filmer projicerades på de stolta skyskraporna medan elektroniska melodislingor framfördes av en fransman och hans musiker. 1,3 miljoner houstonbor häpnade inför spektaklet och med avskedsfrasen »See you again in 150 years!« hade Jean-Michel Jarre skrivit in sig i stadens historia och tillika gjort sig omöjlig som respektabel trendsättare inom de trendkänsligare fallangerna av populärmusiken. Det går inte att bli profet om man använder en skyline som bioduk.
Bombastiskt! Storslaget! Stråkar! Körer! Mer stråkar! Ett solo på det! Fyrverkerier!
Jag älskar det storslagna. Jag gillar minimalism i teorin men när det kommer till kritan är ändå det storslagna mycket roligare och smaklösare. Det passar mig.
När jag gick i nionde klass köpte jag Jean-Michel Jarre-boxen. Först i efterhand har jag förstått hur märkligt det egentligen måste ha tett sig. Några klasskompisar lyssnade på TLC som då plaskade i sin första kiddypool och de andra gjorde vågen över att GunsnRoses äntligen släppt de två »Use Your Illusion«-skivorna. Själv var jag fast i den där killen som spelade melodier på laserorglar och gjorde konserter där Houstons skyline fick agera filmduk för enorma projiceringar. Kunde det verkligen vara sunt? Kunde verkligen en femtonåring må bra av att kanalisera sin förvirring och osäkerhet genom syntleadsolos och programmerade symfonistycken? Jag tittade med avundsjuka på framsidan av boxen där Jarre har en röd kavaj ovanpå en vit och en grön skjorta och försökte kopiera stilen framför spegeln. Det gick inte. Bara Jarre kan ha två skjortor och få det att fungera.
Under min uppväxt var det egentligen inte konstigt att min fascination för elektronisk musik i allmänhet och Jean-Michel Jarre i synnerhet framstod som rätt udda och märklig. De som lyssnade på radio och MTV mötte den första eurotechnons tilltalande melodier och de med bredare intresse var nere med grungen. En kille i klassen hade läst att »Bolero« enligt en omröstning var stycket som var bäst att älska till och hade i ålderns hormonstinnhet fyllt sin walkman med olika verk av Ravel. Det var ungefär där nivån var. När den elektroniska musiken slog igenom på bred front i början av det nya milleniet trodde jag att revanschen skulle komma, att alla de som jag insisterat på var hjältar men som världen avfärdat som flumm skulle få upprättelse och jag skulle kunna minnas min tid i nionde klass med stolthet. Precis som när man läser redogörelser för hur medvetna rockjournalister hade lärt sig föräldrarnas Motown-skivor vid tio års ålder eller hur de var nere med The Band långt innan första fyllan skulle jag kunna slå mig för bröstet och berätta om min Jarre-box. Riktigt så blev inte fallet.
Inom popmusiken sker, precis som överallt annars, hela tiden en historierevisionism som förändrar hur vi tittar på olika artister och rörelser beroende på vad som är i skriket för tillfället. Inte så sällan sker denna förändring dock utan logiskt mönster och tittar ofta hellre på vad artisterna kan tänkas representera och tillföra nuet än vad som faktiskt hände på tiden man drömmer sig tillbaka till. Mitt favoritexempel är Eldkvarn. När de under nittiotalet fortsatte släppa album som de troget gjort sedan »Elisabeth« från 1974 var recensionerna svala och talade gärna om »ännu en trött skiva«. Visst kan väl tillstås att deras album från denna tid inte hör till de mest framstående under karriären, men det intressanta i sammanhanget var den kovändning som gjordes i och med »Limbo« från 1999. Plötsligt var Eldkvarn det mest ärliga, det mest genuina och det mest helgjutna som svensk rockscen hade att erbjuda. Plura hyllades som textförfattargeni och alla var eniga att »Limbo« helt levde upp till den fantastiska trilogin »Utanför lagen«, »Himmelska dagar« och »Kungarna från Broadway« från slutet av åttiotalet.
Att Eldkvarn fick den uppskattning de förtjänade är naturligtvis inget att orda om, men det märkliga var på sättet det gjordes. Musikmedia bytte över en natt sida och gick från total ignorans till att agera som att man alltid ansett att bandet är ett av de viktigaste uttolkarna av svensk kultur som existerat. »Limbo« var en utmärkt platta men vän av ordning undrar var lovorden var när »Nånting måste gå sönder« från albumet »Lyckliga tider« (1997) eller »Madeleine, jag kommer hem« från »Legender ur den svarta hatten« (1991) släpptes. »Limbo« kom helt rätt i tiden, när singer/songwriter-artisterna åtnjöt uppskattning, och Eldkvarn är från det albumet åter ett namn som man säger med aktning. Idag är den officiella versionen att de alltid varit skribenternas favoriter när de i själva verket utan motivering var ute i kylan under en lång period.
Inom de flesta delar av populärmusiken har inställningen till olika band justerats på liknande sätt för att matcha den bild som var fallet medan man stirrade sig blind på något som i tiden var häftigare. Det är numera vedertaget att Latin Kings och inte Petter var de som på allvar började göra hiphop på svenska. Likaså har historien givit Ramones rätt vad gäller deras betydelse för punken, emedan marknadsföringsspektaklet Sex Pistols tonas ned.
Jag hoppades att samma sak skulle hända Jean-Michel Jarre när folk började koppla upp syntesizers igen i slutet av nittiotalet. För i grunden och botten är ju detta någonting positivt. Om Jean-Michel Jarre började nämnas som referens till den samtida musiken skulle fler ha beretts möjligheten att upptäcka hans tidiga skivor och arvet från hans arbete skulle komma att förvaltats med aktning inför konsten istället för som skräckexempel på hur det kan gå om man har hybris. För även om det finns många estetiska problem med Jarre är det väl ändå få som kan bestrida att han är en pionjär inom den elektroniska musiken.
Jean-Michel Jarre föddes den 24 augusti 1948. Han bar det musikaliska arvet från sin far, filmmusikkompositören Maurice Jarre, men denne flyttade till Los Angeles för att arbeta när Jean-Michel var fem år gammal. Ungefär samtidigt hade han börjat ta pianolektioner. Redan i ung ålder sägs Jean-Michel ha varit en naturbegåvning med en exceptionell musikalisk talang men hans eget intresse för musiken var under de åren inte brinnande och intresset för den klassiska musikteorin fick aldrig fäste.
Efter att som tjugoåring ha hoppat av musikstudier vid Paris Conservatoire kom han 1968 i kontakt med två män vid namn Pierre Schaeffer och Pierre Henry. Dessa hade startat en rörelse som passionerat utforskade den exeperimentella och elektroniska musiken: Groupe De Recherches Musicales (G.R.M.). I sällskap med Schaeffer, Henry och andra artister knutna till organisationen – bland dessa märks bland andra Karl-Heinz Stockhausen – började Jarre under 1969 arbeta med de nya instrument och tidiga synthesizers som G.R.M. hade tillgång till. Jarre själv har menat att han här för första gången började arbeta med ljuden i centrum, snarare än noter eller harmonilära. Han var fascinerad av ljudframställning och hittade på G.R.M. en bas att stå på för hans kommande komponerande. Hemma i lägenheten hade Jarre börjat samla utrustning för byggandet av en egen studio och skrev för kulturhuset i Reims sitt första riktiga stycke musik, »Happiness Is A Sad Song.«
Även om G.R.M. gav honom mer utrymme än de klassiska musikinstitutionerna var Jarre inte nöjd med sin situation. På G.R.M. hade man en utpräglat vetenskaplig syn på ljudskapande, vilket han inte kände igen sig i. De använde matematiska formler för att framställa ljud där han ansåg att man skulle använda känslor och stämningar, och 1972 lämnade han organisationen för att söka lyckan som kompositör på egen hand.
Det var under denna tid som Jean-Michel Jarre kom att möta Francis Dreyfus, en fransk musikförläggare som hade ett brett kontaktnät inom musikindustrin. Genom honom kunde Jarre sälja kompositioner till reklambyråer, filmstudios och liknande, vilket innebar att han fick en kreativ frihet som han så mycket saknat under åren på skolan och G.R.M. Dreyfus var imponerad av Jarres talang och anlitade hans tjänster som låtskrivare även till andra band och kom slutligen även att ordna ett kontrakt för Jean-Michel som kompositör till filmen Les Granges Brulées.
Tiden som frilanskompositör innebar inte bara artistisk frihet utan också att han också började tjäna de pengar som behövdes för att bygga en egen, komplett studio. Den som hjälpte honom med detta var Michel Geiss, ett teknikfreak och tillika musiker som byggde unik utrustning för ett musikprojekt som Jarre kallade för »Oxygene«.
I november var musiken färdiginspelad och Jean-Michel Jarre besökte bolagen i Frankrike i jakt på någon som ville ge ut skivan. Han fick kalla handen. Skivan gavs istället ut på Francis Dreyfus egen etikett, Disques Motors och den kom att ge Jarre en omdelbar, närmast oförståelig framgång. Polygram släppte skivan under 1977 i övriga världen och Jarre kom att gå från studion till världsomspännande promotionbesök praktiskt taget över en natt. Den instrumentala elektronmusiken hade sett början på en enastående karriär.
Jag har länge haft en teori om att det är melodier, inte utmanande videos eller intensiv marknadsföring, som faktiskt säljer skivor. I mina öron är det alldeles för lite musik av idag som har de klockrena melodierna. Nog för att åttiotalet innebar en överdos av melodier med hook, men hitlåtarna idag är ofta någon form av platt ljudtapet som hänger i bakgrunden utan att göra något intryck. Jag är inte förvånad att eurotechnon vann sådan mark bland skivköparna då det är en av få musiksorter som innehåller riktiga melodier som fastnar. De som anser sig ha god smak kan spotta hur mycket som helst på Robert Miles »Children« men ingen kan ta ifrån honom att pianomelodin som ligger i den är något av det mest notoriska som skrivits. Åsikterna kring detta må vara många men personligen tror jag att anledningen till Jean-Michel Jarres enorma framgång med Oxygene står att finna dels i den unika ljudbilden, men framför allt i melodierna. För det är ju så… Hur sönderspelad singeln, »Oxygene IV«, än är kan ingen ta ifrån den att melodierna i den känns igen av så gott som alla som inte legat i ide de senaste tjugo åren.
Efter »Oxygene« kom en rad lysande skivor. »Equinoxe«, »Magnetic Fields«, »Rendez-Vous«… Elektroniska kompositioner vars unika egenskap är att de inte på något sätt känns daterade. I en tid då studioteknik och syntar inte medgav den oändliga frihet i ljudbyggande som dagens producenter erbjuds lyckades Jarre göra skivor som inte skulle kännas föråldrade när tiden tog ut sin rätt. Hans senare verk skulle i viss mån lida av detta men den första halvan av katalogen är imponerande tidlös och det är få artister från samma period som lyckades med detta.
När det nu släpps ett hundratal nya electronicaplattor i månaden och ynglingar sitter hemma framför laptopdatorer och gör vad artisterna i slutet av sjuttiotalet bara kunde drömma våta drömmar om borde en sådan som Jean-Michel Jarre vara husgud. Sättet på vilket han utforskade ljudlandskapen och skrev melodier som gick att vissla på efter första gången man hade hört dem borde vara en instruktionsbok för alla som velat uttrycka sina känslor i ettor och nollor. Men något håller tillbaka erkännandet av honom. Dels har det förmodligen att göra med att han fortfarande är aktiv (och, ärligt talat, har gått ned sig rejält jämfört med de gyllene åren) och dels är minnet av den där mastodontspelningen i Houston fortfarande alltför levande för att han ska kunna anses vara en god förebild. Eftersom paketet inte lever upp till musiken väljer man att bortse från den sistnämnda för att slippa behöva svara på obekväma frågor.
Jämför exempelvis med Kraftwerk, som är ett tacksamt band att släppa som influens. De var tyskar, vilket i sig alltid givit pluspoäng per automatik inom popmusiken. De gjorde musik som för tiden var så banbrytande och fullkomligt unik. De släppte skivor om motorvägar, transkontinentala järnvägar, datorer och kommunikation. De hade robotar på scen. Deras introverta uttryck till trots var de en enorm influens på den gryende hiphopen i och med att Afrika Bambaataa & the Soulsonic Force samplade deras »Numbers« i »Planet Rock« och på så vis mer eller mindre skapade en ny genre, electron. Kraftwerk ekade ända till Belleville där Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson såg ljuset och av bara farten lade grunden till den moderna technon. Är det svårt att nämna ett sådant band som influens? Eller, låt mig ställa om frågan: Är det någon som klarar av att inte nämna ett sådant band som influens?
Med Jean-Michel Jarre är det annorlunda. Hans »Equinoxe 5« användes som titelmelodi till Kryzz, folkhemsunderhållningen där Arne Hegerfors och TV-tittarna löste korsord utifrån gamla TV-klipp. Han har spelat in musik med en oljefatsorkester. Han flörtar med world music och använder hela städer som sin lekplats när han spelar live. Han spelar på en laserorgel, iförd stora skyddsvantar och svetsarglasögon. Sådant ger inga pluspoäng. En sådan man vill ingen referera till som inspiratör, även om hans musik tog världen till lika outforskade platser som Kraftwerks.
Jag förstår osexigheten med honom.
No doubt.
Jean-Michel Jarre har blivit ett monster på alla sätt och vis inte minst är hans produktion efter »Chronology« och »Oxygene 7-13« minst sagt undermålig. Snyft, det är tråkigt att se någon så bra och så snygg göra det, men å andra sidan… På ett sätt är det väldigt skönt att ha honom som gammal hjälte och veta var guldkornen finns utan att någon annan lägger sig i. Det helt sanslösa syntpopspartiet exakt 11:39 in i »Magnetic Fields 1«, exempelvis. Att få ha det för sig själv är en ynnest. Eller det fantastiska syntleadsolot (det grymmaste som någonsin gjorts) som bara finns i vissa liveversioner av »Souvenir of China«… Jag behåller det gärna för mig själv. Faktiskt.
Den 29/9 släpper Jean-Michel Jarre sitt nya album, »Aero«. Jag vågar inte höra det. Jag vill inte höra det. Jag vet inte ens om det är en liveinspelning från »Aero«-konserten han gjorde vid vindkraftverken i Danmark eller om det är något nytt. Jag vill inte veta. Om det följer linjen av hur han låtit på sistone så finns bara det värsta att frukta. För tiden är nog förbi. Sedan han slutade ha två skjortor och kavaj så är det inte riktigt samma sak. Men ingen kan ta ifrån honom vad han gjorde för min uppväxt. Utan Jean-Michel skulle jag aldrig ha upptäckt mycket av det som i dag är mina grundpelare – och så hade jag förmodligen haft betydligt bättre smak.
Permalänk
Kommentarer avstängda 
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
