Guillermo Arriaga är den nya Daniel Lanois

Ett av de mest fantastiska fenomenen inom popnörderiet är producentdyrkandet. Producenten och mixaren har i popnördens värld ofta större dragningskraft än själva artisten. För vem kan berätta anekdoter och historier eller häpnas över levernet hos grupperna som Phil Spector arbetade med såsom går att göra om Phil Spector själv? Hur många som aldrig skulle lyfta en countryskiva upptäckte Emmylou Harris genom Daniel Lanois produktion av »Wrecking Ball«? Skulle det finnas någon anledning att äga U2s »Achtung Baby« över huvud taget om det inte vore för Brian Enos ljudvärld?

Producenter som väljer att höras väldigt mycket i slutresultatet får hos popnördar som mig mytisk status. »Hörde du!? Han la flange på hihaten och pannade den till höger! Lyssna på fuzzen! Vilken EQ! Fan vad grymt!« Vem det är som faktiskt håller i instrumenten kan – och detta säger jag motvilligt med handen på hjärtat – i vissa fall vara oväsentligt.

Jag gillar tanken på den mediaskygge, vansinnigt kompetenta experten som bara håller sig i bakgrunden och lyfter fram kvaliteterna hos dem han/hon jobbar med.

Det är få områden som har en motsvarighet till den stora producenten. Skriven text har det inte.

Copywritern ses på alla andra ställen än stora, flashiga reklambyråer som något nödvändigt ont. Och inte sällan som något helt onödigt. »Text kan ju alla skriva.« Man kan bli mörkrädd av att läsa text i vanliga annonser och kampanjer. Ofta är det undermåligt och ibland direkt uselt, förmodligen för att någon copywriter inte fanns tillgänglig utan projektledaren istället sattes på att skriva texten. »Skriva kan ju alla«. Jag stör mig på sådana små detaljer. En särskrivning här, en felsyftning där och jag ruttnar.

Det underbara i vår tid är att en förändring har börjat ske. Kanske inte i reklamen men däremot i spelfilmerna. För i filmproduktioner där manusförfattare och regissör är olika personer har förstnämnda de senare åren börjat framträda som den viktiga – åtminstone om de har ett personligt anslag. Jag har på sistone kommit att ivrigt heja på fenomenet med att manusförfattare börjar få allas ögon på sig. Fokus börjar långsamt skiftas från regissörerna mot manusförfattarna som sakta men säkert börjar åtnjuta samma position som de stora musikproducenterna.

De som tidigare har verkat i bakgrunden – d.v.s. inte presenterats först i trailern eller synts på duken – får nu ett mediautrymme som gör dem till något långt mer än bara föremål för cineasternas diskussioner.

När publiken nu går till bion för att se vackra »Eternal Sunshine of the Spotless Mind« går de och ser en Charlie Kaufman-film, inte en Michel Gondry-film. Kanske var »Love Actually« främst en Hugh Grant-film men för de som brydde sig om lite mer än affischnamnet var det självklart en Richard Curtis-film (nu var han ju förvisso även regissör av den, men även »Notting Hill« och »Four Weddings and a Funeral« var ju faktiskt först och främst Richard Curtis-filmer).

Det är naturligtvis underbart.

Precis som det finns musikproducenter som väljer att inte höras i slutresultatet finns det såklart manusförfattare som bara gör sitt jobb. Ingen kan väl påstå att David Ayer med sina manus till »S.W.A.T.«, »Training Day« och »Dark Blue« gjort sig ett välkänt namn hos massorna, men om beställningen lyder »box office police action« är ens möjligheter att göra ett avtryck som geni naturligtvis begränsade.

Fördelen med att följa manusförfattare snarare än regissörer är att deras bakgrund spiller över till andra uttrycksformer, kanske mest uppenbart i litteraturen.

Jag älskade mexikanen Guillermo Arriagas historier i »Amores Perros« och »21 Grams« och började backtracka honom för att få mer. Detta ledde bland annat till att jag upptäckte hans romaner, framför allt »Un Dolce Olor a Muerte« som finns översatt till engelska (»A Sweet Scent of Death«). Min spanska är tyvärr för kackig för att verkligen kunna uppskatta de övriga (läs: jag hajar bara fragment men det är rätt coolt att ha böckerna i bokhyllan). Eftersom jag bara gillar att se film och egentligen inte har någon koll visste jag inte att boken var filmatiserad (»Un Dolce Olor a Muerte«, Mexico 1999, regi av Gabriel Retes) innan jag läste den men när jag upptäckte det – tam-tarram – så fick jag nya namn att backtracka vidare ifrån.

Visst är det flashigt att ha en trailer där »From director Michael Bay« står stort i granittypsnitt med explosioner och Hans Zimmer-stråkar i bakgrunden. Men jag har upptäckt att det är betydligt roligare att följa manusförfattare. Det är där den röda tråden finns. Det är i deras verk man kan se mönster i karaktärer, handlingar och teman. Precis som producenten som lägger dist på gitarren där artisten tänkt sig stråkar är manusförfattaren den som kan göra ett kompetent hantverk till en njutning för sinnena. Sådana människor är värda uppmärksamheten.