Sitt ner och håll käften, Johnny

Jag läste nyligen Åke Edwardsons roman »Jukebox«. Det är en vemodig liten historia om en ensam man, Johnny, som i början av sextiotalet åker runt och restaurerar jukeboxar (åh, vad jag älskar att ändra numerus på låneord) på barer, caféer (som sagt) och dansbanor på den svenska landsbygden. Han verkar i en brytningstid.

Han älskar sin Elvis och väljer skivorna i jukeboxarna (pluraländelse och bestämd form, I love it) med omsorg. Men det går knappt runt längre. Ingen lägger pengar i hans maskiner. Melodiradion och »34:an« tar över men han klänger kvar vid det gamla för hans romantiserade bild av »hur det ska vara« går inte att rubba.

På många sätt är boken en beskrivning av vad som händer just nu. Musikvärlden har delats upp i två bitar med en klyfta mellan som är djupare än den där som delat stället de bor på i Ronja Rövardotter.

På ena sidan finns de som brinner för popmusiken, de som lyssnar och lever med den. Att jaga nya kickar är det viktigaste för dem och den fysiska formen musiken kommer i spelar inte så stor roll. De/vi laddar hem eller importerar själva all ny musik, långt innan den släpps i Sverige, för att hela tiden kunna stå på hälarna och veta vad som händer. Här finns även de mindre skivbolagen och artisterna som förstått att dra nytta av detta helt sanslöst effektiva medium för att nå ut.

På andra sidan finns »branschen«, den stora, vinstgenererande branschen. Skivbolagen, tidningarna, konsertarrangörerna. De tycker utvecklingen är hemsk eftersom möjligheten för folk att konsumera den allra senaste musiken utan att betala för den är ett hot mot deras vinstsiffror.

Vad de på den andra sidan glömt är enkelt: För dem är det ett jobb – för oss andra är det en livsstil.

Skivbolagen påminner inte så lite om Johnny i »Jukebox«. De vill att det gamla ska bestå. På samma sätt som Johnny vill att hans besök i en bar för påladdning av den senaste veckans listetta ska vara en viktig händelse för de som hänger i baren vill skivbolagen att ett releasedatum av en efterlängtad skiva ska vara något stort. Men precis som kunderna tittar lite förstrött på Johnny när han byter ut skivor och sedan inte använder dem eftersom de redan hört dem på radio kan de som är intresserade av dagens släpp låttexterna redan när de första förhandsexemplaren går ut till tidningarna.

När vi på The Cricket skrev en recension om The Electeds enastående »Me First« tidigare i år fick vi ett argt mail från Bonnier Amigo som var sura över att vi recenserade plattan två månader innan den svenska releasen. De hade inte förstått att skivan redan släppts i USA och att det i dag inte är något problem att beställa skivor från utlandet och/eller ladda ner dem kort efter release. Spelar den svenska distributörens releasedatum någon roll när tillgängligheten är total ett halvår innan? Knappast. Sitt ner och håll käften, Johnny!

För mig personligen hade det ur karriärsmässig synvinkel säkert varit väldigt trevligt att vara verksam som bekväm musikskribent i en tid när musiktidningarna var de som hade bäst koll, när de stora skivbolagen släppte den intressanta musiken och en skribent hade möjlighet att vara mer än bara ett av två miljarder foruminlägg på nätet. Men jag har aldrig varit intresserad av karriär – bara av popmusik. Det är det som skiljer ett jobb från en livsstil. Och det är det som skiljer total bitterhet från total glädje.

Bara idioter är rädda för förändring.

Bara idioter muttrar över att framsteg i tekniken gör deras gebit obsolet.

Bara idioter vägrar att anpassa sig – och det är just den läxan som »Jukebox« lär ut.

Så sitt ner, Johnny, håll käften och ladda hem »Greetings In Braille«, andraspåret från The Elected-plattan. Den är bättre än allt Elvis någonsin gjorde.