2004-09-27
Postad i Irrpostning, mp3
Jag tänkte bara utnyttja detta utrymme för att pusha lite.
På bästa mp3-siten http://www.racewillbegin.com/ släpptes idag två spår av mitt Mont Ventoux. Dels en cover på The Radio Dept.s »Bus« med Sophie Rimheden på sång, och dels en b-sida vid namn »Next Summer We’ll Have Even More Fun« som är första gången samarbetet med den förtjusande Karin Filipsson ser dagens ljus (EP är att vänta i höst). (Edit 2004-11-10: Numera är såklart Karin med i Mont Ventoux, vi visste bara inte hur konstellationen såg ut när vi släppte den här låten riktigt, och därför skrev vi ut hennes namn i låttiteln.)
Tanka dem här! (Edit 2005-06-11: eftersom Race Will Begin tyvärr har lagt ner går länken nu till Monotoni där det går att ladda hem låtarna.)
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-09-21
Postad i Irrpostning
Khonnor har gjort ett av årets hittills bästa album i och med sitt »Handwriting«. Det är inget snack om saken, om jag måste vara ärlig. För det smärtar ju att säga. Helst skulle jag vilja knäppa ungdjäveln på näsan och med en distinkt klapp på huvudet konstatera att han har mycket kvar att lära. Det är ju vad man vill, av naturen, men »Handwriting« är, på riktigt, väldigt bra.
Det som gör så ont och får mig att vilja skicka ett argt mail till honom är att han är så jävla ung och lyckas med något som detta redan. När jag var lika gammal som honom hade jag knappt ännu sett utsidan av vår lägenhet. Allt jag planerade att företa mig här i livet dröjde ytterligare väldigt många år innan jag började göra – och se var det tog mig. Det var inte förrän vid 22 års ålder som jag vågade visa någon annan något jag skrivit och nu börjar jag redan nå bäst före-datum på hur gammal en musikskribent kan vara utan att falla in i nostalgifällan. Paul Morley slutade skriva i tidningsform om musik när han var 25. Grrr.
Bittert, eller hur? Nej, det är faktiskt inte så illa. Anledningen till att jag aldrig skulle ha kunnat göra »en Khonnor« är att jag väldigt länge var och fortfarande, faktiskt, är livrädd för att presentera något som kommit från mina händer till någon annan. För jag följde ju mitt kall i det tysta, men att starta fanzine eller skicka texterna till någon tidning var ju otänkbart. När jag väl tog ett uns mod till mig och skickade ett arbetsprov till tidningen Pop var jag 19 och när de ens inte svarade så tog jag det som ett svar på vad mina eventuella kvaliteter gick för och höll käften.
Nu sitter jag och är skitavundsjuk på Khonnor som lyckas göra något så bra när han är ung och dessutom vågar spela det för någon annan. Läxan som kommande generationer kan lära sig av det? Man ska göra det man brinner för direkt, oavsett vad alla playahaters säger, för annars blir det bara en massa ångrande och svordomar över att det inte gjordes några år senare. Så jag är inte bitter egentligen. Bara lite försenad.
—
I måndagens DN Kultur så kallade »designgurun« Terence Conran jippot med kändisar som ska designa möbler åt Habitat för »en pervers form av imageskapande«. Okej, jag kan hålla med honom om att stolar och skit som supermodeller och skådespelare har gjort kanske inte är det snyggaste världen har skådat men hade han verkligen sett Daft Punk-bordet? Hade han det?
HADE TERENCE CONRAN SETT DAFT PUNK-BORDET?
Det är klart att det blir jordens snyggaste bord om jordens coolaste discoduo gör jobbet. Herrarna Bangalter och De Homem-Christo har gjort ett bord som känns inspirerat av såväl sjuttiotalets blinkande dansgolv som tidiga datorspel (ni vet, spel som »Jumpin Jackson« och »Marble Madness« och alla de där när man skulle styra gubbar och bollar och hoppande leksaker och skit över banor som var uppbyggda av rektangulär spritegrafik?).
Det är lätt ett av de snyggaste bord jag sett. Om jag hade några tusen pund över skulle jag åkt iväg och börjat buda imorgon för min crib är verkligen i behov av en sådan möbel. Finns det inget sorts stipendium man kan söka när man inte har några pengar men är i desperat behov av en omgivningsupplyftning? Eller måste man söka till Extreme House Makeover eller vad de där kom-och-bygg-om-mitt-hus-jag-är-white-trash-och-om-ni-inte-lyxar-till-lite-här-tar-socialen-ungarna-ifrån-mig-programmen nu heter?
—
Jag ljög lite tidigare. Jag vågade faktiskt dela med mig av en text jag skrivit vid ett tillfälle. Jag tror jag var 17 och läste på ZTVs text-tv om en novelltävling där det var ett väldigt begränsat antal tecken som fick användas i bidragen. På den tiden var jag helt såld på Franz Kafkas korta prosastycken som är översvämmade av tung symbolik. Samlingen »Utanför Lagen« innehåller stycken som aldrig är längre än en sida men som fick mig att kunna fundera i timtal på vad som egentligen stod.
Jag hade suttit och skrivit ett helt gäng sådana små texter själv under de sena nattimmarna. Jävligt pretto och förmodligen precis så naiva som de bör vara när man är så ung (underbarn som Khonnor undantagna, för de har på något sätt kommit underfund med en massa saker som jag fortfarande väntar på ska gå upp för mig).
Följaktligen skickade jag in ett bidrag till ZTVs novelltävling med titeln »Saga om väskor«. Jag vann. Jag vann en novellsamling av någon som hette Mats nånting och hade titeln »Jag minns aldrig mina drömmar« som jag inte minns någonting av förutom att de var på en hockeymatch och hans son kräktes kolaremmar och varm korv.
Nå, jag hittade »Saga om väskor« på en gammal glömd hårddisk häromdagen och jag antar att en blog egentligen mest är till för självförnedring och publicerar den därför här, helt oredigerad, helt ocensurerad, helt ogenerad. Håll i er, nu blir det åka av…
»SAGA OM VÄSKOR«
Att ha en resväska som prydnadsföremål är tämligen ineffektivt. Visst finns det synnerligen dyra väskor som är tillräckligt vackra för ändamålet, men för de pengar en sådan kostar, lönar det sig att köpa en riktig prydnad istället; skulptur, tavla eller bara en bit lackad trä. Kort sagt: En väska är inte bra att pryda hem med. En väska skall man lägga saker i. Man kan använda den för transport eller förråd, ja till och med som sopbehållare, så länge man fyller den med saker.
Det fanns en gång en väska som stod i en källare. Runt omkring den stod stora, vackra väskor med präktiga utsmyckningar och elegant design. Den mindre väskan var dock inte oroad, eftersom den visste att den var av högre kvalitet, och att de stora snart skulle gå sönder vid påfrestning. Väskan var inte alls lika skön för ögat som sina kringstående, men någonstans långt inne ville den tro att en väskas bärförmåga och hållbarhet var överlägset dess form och dekoration.
Tiden gick, och mer och mer saker lades i de större väskorna. Trots att handtaget lossnat på en av dem när man försökt lyfta den, fortsatte man att packa i de övriga. Den mindre väskan fick nöja sig med att vara tillfällig förvaringsplats när alla de stora var fyllda. Detta brukade i regel inte vara under särskilt lång tid, eftersom man snart hittade en lösning på platsbristen, och tömde den.
Så småningom började väskan inse att den faktiskt aldrig skulle bli behandlad för vad den var, en väska, och frågade sig själv gång på gång vari dess uppgift låg. Utan packning var själva dess existens värdelös, och således hade det enbart varit slöseri; både att tillverka samt att införskaffa den. Som tom var dess mening ingenting, och med detta i vetskap kunde den inte leva. En morgon hade den så brustit i flera delar. »Vilken tur att vi aldrig använde den lilla väskan, ty den hade inte hållit«, sade någon och stoppade ner sina tillhörigheter i en av de större, vackrare väskorna.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2004-09-01
Postad i Irrpostning
Jag fick några mail efter postningen tidigare idag (se nedan, »Djävulen på skylten«). Några skrev att min rädsla för Herr Gårman var klart överdriven och att det där om att vara hemsökt av Fantombilden bara är trams. I och med denna postning hoppas jag bringa lite klarhet i exakt varför han är så jävla läskig.
Told you he was scary…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
fantombilden >
herr gårman
Postad i Läsvärt?
Det är så många som säger att Staffan Westerberg förstörde deras barndom. Vad är det egentligen för ett skitsnack? Hur kan några små dockfigurer som kutar omkring på en enorm pannkaka eller ett par jävla raggsockor som har misstänkt incestuösa förhållanden egentligen vara skrämmande? För mig är minnena av det samma sak som med Jultomten, Blåkulla och Herreys: Jävligt roligt när man var tre äpplen hög men ganska intetsägande tjugo-nånting år senare.
Mina huvudsakliga trauman från barndomen är två helt andra personer skyldiga till. Och det sorgliga är att jag fortfarande inte är säker på att någon av dem finns på riktigt.
Den som har gjort mig näst mest ont är Fantombilden som polisen publicerade efter mordet på Olof Palme. Helvete, han blängde från varenda löpsedel. I TV stirrade han uttryckslöst från hela skärmen och vi fick aldrig se honom på riktigt. Fantombilden var tusen gånger värre än »Scream«-masken, fylld med en oändlighet mer smärta än den stulna »Skriet«-målningen. Ni anar inte hur många gånger jag drömde om Fantombilden, och det värsta var att han, när man pratade med honom, var lika uttryckslös som på löpsedlarna och knappt rörde munnen. Han blinkade aldrig, bara stirrade. Stirrade. Fyfan. Jag kan fortfarande bli livrädd för att titta mig i spegeln i skräck för att det är Fantombilden som tittar tillbaka.
Men fantombilden är inte värst. Det finns en person som gjort mig mer ont. Även han är en uttryckslös demon, en anonym djävul som inte ens har ögon eller mening utan bara lever ett sjukt sorgligt liv utan varken mening eller mål.
Ni känner alla till honom, men ingen vet vad han heter: »Här går man« (vilket inte är ett namn), »Herr Gårman« (vilket var vad Gullan Bonemark kallade honom) eller »Herr Gåman«? Han har inget namn, han har ingen familj. Han är inte ens på väg någonstans.
Gubben som går över gatan är fruktansvärd på många sätt, men värst av allt är nog att han verkar gå bakåt. En kronologisk tidslinje ritar vi helst från vänster till höger och hade han gått åt det hållet hade det i alla fall funnits lite hopp. Då hade vi kunnat se honom som en vägvisare mot framtiden, en ciceron som ska leda oss mot nya höjder och framgångar. Men nu går han bakåt. KARLJÄVELN GÅR BAKÅT.
Herr Gårman är riktigt, riktigt creepy. Han är en symbol för den anonyme bakåtsträvaren, den som vaggar genom livet med som enda mål att röra upp så lite vågor som möjligt. Han vill inte bli sedd, vill inte störa, håller sig för sig själv, tar dagen som den kommer och har inget mål. Ni känner igen profilen va? Det är precis sådana människor som grannar säger »han verkade inte alls vara någon som kunde göra något sådant« om när han har slaktat tjugosju ungar med en vinkelslip.
Herr Gårman är:
A) en genomgrå medelsvensson
B) en psykopat
C) inte ens en medelsvensson utan bara en ensam stackare som det egentligen är synd om, en sån som går genom dagarna på ett jobb där han inte har några kompisar och bara väntar på att få komma hem och se Vänner, leka lite med katten och sedan gå och sova, för sömnen är det enda ställe som världen inte kan göra honom illa på.
Oavsett vilken av dessa så är det en person som jag är livrädd för, som jag är livrädd att själv bli, som jag fäktar vilt med varenda väderkvarn jag möter för att inte bli likadan som.
Jag hade Anita & Televinkens trafikskola på LP-skiva som NTF gav ut (ni vet, den där helsyrade när de hittar en pratande gammal bil under massa hö i en lada och sen snedtänder). Vi var ute och övade övergångsställen på lågstadiet. Jag växte upp när GB:s päronsplit kom med samlarbilder på vägskyltar och jag varenda gång fick det där jävla övergångsstället.
Är det konstigt att jag blev som jag blev?
Är det konstigt att jag aldrig tog något körkort?
Herr Gårman är djävulen.
Det har höjts röster för att göra Herr Gårman könsneutral. Det har funnits en Fru Gårman tillverkad men hon sattes aldrig upp vid våra vägar, förmodligen av barmhärtighet för att man inte ville döma ännu en stackare till samma eländiga leverne som den krake som redan är där (ungefär som när prins Vlad inte vill göra Vilhelmina Harker odödlig i Bram Stokers »Dracula«, »noooo, I love you too much to condeeeeeemn you«).
I Norge ska de byta ut sin hattbeprydde motsvarighet till Herr Gårman, »Hattemannen«, för att de tycker han är förlegad. Han har kallats för »en otidsenlig övergångsställenas Humphrey Bogart« av Norges jämställdhetsminister. Jag tycker det är dags att byta ut den svenska djävulen också. Kan vi inte hitta någon flashig variant, och han/hon måste gå mot framtiden, från vänster till höger.
Tänk bara på vilka motsvarigheter som finns i världen.
Estlands skylt för övergångsställen ser ut som han är på väg till ett rave, som en trafikskyltarnas motsvarighet till Plastikmans logotyp:
Eller varför inte Jordaniens som ser ut som Edward Scissorhands eller valfri rånare med knivar i händerna:
Den spanska Zorro-motsvarigheten är fin också, en glad herre som ser härligt obekymrad ut, på väg till någon liten uteservering eller ett parti Canasta:
Men min absoluta favorit är ändå från Honduras:
Två ungdjävlar som springer för livet. Så ska det se ut! Och notera att de går från vänster till höger. Det är symboliskt väldigt fint. De är unga, de har livet framför sig, de springer från en macheteviftande psycho som förmodligen är vår Herr Gårman som är på semester, har rökt dålig maja och flippat ur totalt i någon bergsby. Bara i skylten från Honduras kan jag finna någon framtidstro. I jämförelse med Hin Onde som pryder våra övergångsställen springer de hem från skolan för att leka, ovetande om hopplösheten där ute.
Och notera att ungarna på bilden från Honduras inte heller kommer att drömma om Fantombilden när de somnar. Jag avundas dem.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
fantombilden >
gatukonst >
herr gårman >
skylt
FEED
