Djävulen på skylten

Det är så många som säger att Staffan Westerberg förstörde deras barndom. Vad är det egentligen för ett skitsnack? Hur kan några små dockfigurer som kutar omkring på en enorm pannkaka eller ett par jävla raggsockor som har misstänkt incestuösa förhållanden egentligen vara skrämmande? För mig är minnena av det samma sak som med Jultomten, Blåkulla och Herreys: Jävligt roligt när man var tre äpplen hög men ganska intetsägande tjugo-nånting år senare.

Mina huvudsakliga trauman från barndomen är två helt andra personer skyldiga till. Och det sorgliga är att jag fortfarande inte är säker på att någon av dem finns på riktigt.

Den som har gjort mig näst mest ont är Fantombilden som polisen publicerade efter mordet på Olof Palme. Helvete, han blängde från varenda löpsedel. I TV stirrade han uttryckslöst från hela skärmen och vi fick aldrig se honom på riktigt. Fantombilden var tusen gånger värre än »Scream«-masken, fylld med en oändlighet mer smärta än den stulna »Skriet«-målningen. Ni anar inte hur många gånger jag drömde om Fantombilden, och det värsta var att han, när man pratade med honom, var lika uttryckslös som på löpsedlarna och knappt rörde munnen. Han blinkade aldrig, bara stirrade. Stirrade. Fyfan. Jag kan fortfarande bli livrädd för att titta mig i spegeln i skräck för att det är Fantombilden som tittar tillbaka.

Men fantombilden är inte värst. Det finns en person som gjort mig mer ont. Även han är en uttryckslös demon, en anonym djävul som inte ens har ögon eller mening utan bara lever ett sjukt sorgligt liv utan varken mening eller mål.

Ni känner alla till honom, men ingen vet vad han heter: »Här går man« (vilket inte är ett namn), »Herr Gårman« (vilket var vad Gullan Bonemark kallade honom) eller »Herr Gåman«? Han har inget namn, han har ingen familj. Han är inte ens på väg någonstans.

Gubben som går över gatan är fruktansvärd på många sätt, men värst av allt är nog att han verkar gå bakåt. En kronologisk tidslinje ritar vi helst från vänster till höger och hade han gått åt det hållet hade det i alla fall funnits lite hopp. Då hade vi kunnat se honom som en vägvisare mot framtiden, en ciceron som ska leda oss mot nya höjder och framgångar. Men nu går han bakåt. KARLJÄVELN GÅR BAKÅT.

Herr Gårman är riktigt, riktigt creepy. Han är en symbol för den anonyme bakåtsträvaren, den som vaggar genom livet med som enda mål att röra upp så lite vågor som möjligt. Han vill inte bli sedd, vill inte störa, håller sig för sig själv, tar dagen som den kommer och har inget mål. Ni känner igen profilen va? Det är precis sådana människor som grannar säger »han verkade inte alls vara någon som kunde göra något sådant« om när han har slaktat tjugosju ungar med en vinkelslip.

Herr Gårman är:

A) en genomgrå medelsvensson

B) en psykopat

C) inte ens en medelsvensson utan bara en ensam stackare som det egentligen är synd om, en sån som går genom dagarna på ett jobb där han inte har några kompisar och bara väntar på att få komma hem och se Vänner, leka lite med katten och sedan gå och sova, för sömnen är det enda ställe som världen inte kan göra honom illa på.

Oavsett vilken av dessa så är det en person som jag är livrädd för, som jag är livrädd att själv bli, som jag fäktar vilt med varenda väderkvarn jag möter för att inte bli likadan som.

Jag hade Anita & Televinkens trafikskola på LP-skiva som NTF gav ut (ni vet, den där helsyrade när de hittar en pratande gammal bil under massa hö i en lada och sen snedtänder). Vi var ute och övade övergångsställen på lågstadiet. Jag växte upp när GB:s päronsplit kom med samlarbilder på vägskyltar och jag varenda gång fick det där jävla övergångsstället.

Är det konstigt att jag blev som jag blev?

Är det konstigt att jag aldrig tog något körkort?

Herr Gårman är djävulen.

Det har höjts röster för att göra Herr Gårman könsneutral. Det har funnits en Fru Gårman tillverkad men hon sattes aldrig upp vid våra vägar, förmodligen av barmhärtighet för att man inte ville döma ännu en stackare till samma eländiga leverne som den krake som redan är där (ungefär som när prins Vlad inte vill göra Vilhelmina Harker odödlig i Bram Stokers »Dracula«, »noooo, I love you too much to condeeeeeemn you«).

I Norge ska de byta ut sin hattbeprydde motsvarighet till Herr Gårman, »Hattemannen«, för att de tycker han är förlegad. Han har kallats för »en otidsenlig övergångsställenas Humphrey Bogart« av Norges jämställdhetsminister. Jag tycker det är dags att byta ut den svenska djävulen också. Kan vi inte hitta någon flashig variant, och han/hon måste gå mot framtiden, från vänster till höger.

Tänk bara på vilka motsvarigheter som finns i världen.

Estlands skylt för övergångsställen ser ut som han är på väg till ett rave, som en trafikskyltarnas motsvarighet till Plastikmans logotyp:

Eller varför inte Jordaniens som ser ut som Edward Scissorhands eller valfri rånare med knivar i händerna:

Den spanska Zorro-motsvarigheten är fin också, en glad herre som ser härligt obekymrad ut, på väg till någon liten uteservering eller ett parti Canasta:

Men min absoluta favorit är ändå från Honduras:

Två ungdjävlar som springer för livet. Så ska det se ut! Och notera att de går från vänster till höger. Det är symboliskt väldigt fint. De är unga, de har livet framför sig, de springer från en macheteviftande psycho som förmodligen är vår Herr Gårman som är på semester, har rökt dålig maja och flippat ur totalt i någon bergsby. Bara i skylten från Honduras kan jag finna någon framtidstro. I jämförelse med Hin Onde som pryder våra övergångsställen springer de hem från skolan för att leka, ovetande om hopplösheten där ute.

Och notera att ungarna på bilden från Honduras inte heller kommer att drömma om Fantombilden när de somnar. Jag avundas dem.