Jag fick ett mail från min vän Matthew i Chicago. Han brukar tipsa om mig om böcker, tidsskrifter och annat som han tror jag gillar. Han är snäll och är en ovärderlig källa för att hålla sig uppdaterad med vilken litteratur som man måste beställa från den nya världen. I sitt mail skrev han att jag bara måste läsa en ny roman av Ha Jin, en 73-årig kines som bor i Boston, med titeln »War Trash«. Matthews tips är min lag. Jag beställde »War Trash« och den ligger just nu framför mig i all sin prakt. Jag har ännu inte börjat läsa den, men en lång artikel om den i The New York Times Book Review gör att jag är tvungen att skriva lite om den här i ren förväntan. Ha Jin har med »War Trash« skrivit en fiktiv memoar om en man som, precis som författaren själv, satt i ett fångläger i Korea på femtiotalet. Boken tar avstamp i att personens kinesiska huvudperson, Yu Yuan, besöker sin son i Atlanta. Där fattar han två viktiga beslut: Han tar med plastikkirurgi bort en anti-amerikansk tatuering på sitt bröst och han börjar skriva på sina memoarer för att hans barn och barnbarn ska kunna förstå vilken innebörd tatueringen hade. Yu Yuan satt mellan 1951-53 i ett koreanskt fångläger där konflikterna och rivaliteten bakom taggtråden var som en spegelbild av det som hände i världen utanför. Kinesiska nationalister hatade kinesiska kommunister. Kineser av alla slag hatade nordkoreaner. Nordkoreanerna hatade i sin tur med sydkoreaner och asiater av samtliga nationaliteter hatade amerikanerna som höll dem fångna. Yu Yuan kände sig inte hemma någonstans, men eftersom han var en av få i lägret som talade engelska blev han en viktig länk för alla fraktioner när de behövde kommunicera med de amerikanska vakterna. Hur mycket av memoaren som är fiktiv och hur mycket som är grundat på Ha Jins egna erfarenheter från kriget vet läsaren inte. Ibland glömmer man att det är en roman och verkligheten smälter ihop med sagan. »War Trash« är enligt The New York Times Book Reviews skribent Russel Banks en djupt rörande historia. Han avslutar sin text: »It is not a large novel, but it is a nearly perfect one«. Det finns även en intervju med Ha Jin i samma nummer. I den visas det tydligt att det som gör The New York Times Book Review så läsvärd är att dess medarbetare är sakliga, underhållande och djupt kunniga, utan kliva in i den där urtråkiga kulturskribentrollen som verkar vara kutym på många andra ställen (jag är djupt trött på att läsa formuleringar som »han försöker ha kontroll över orden, men de flyr honom, hans försök till kontroll skickar stavelserna ut i periferin och de blir allt svårare för honom att samla ihop ju längre boken lider«. Kom igen, det går att skriva »Bokens språk spretar« och få det överstökat). I intervjun talar Ha Jin om The Simpsons och om baseball (han är nära vän med Theo Epstein, far till Leslie Epstein som är general manager för Boston Red Sox, bara en sån grej) och hur hans tjugo år i USA har givit honom det perspektiv på kriget som han behövde för att skriva »War Trash«. Det är läsvärt och väldigt jordnära, fjärran från överambitiösa författarporträtt. I love it! (Russel Banks långa reflektion kring romanen och intervjun med Ha Jin finns på denna länk). »War Trash« kommer jag med start imorgon att börja läsa. Jag bara vet att den kommer vara bra (precis på samma sätt som vi vet att nästa The Avalanches-album kommer vara grymt, om det någon gång i framtiden kommer). En roman som The New York Times Book Review aldrig skulle skriva om men som fyllt min senaste vecka med creepiness och jag-kan-inte-lägga-ifrån-mig-boken-fast-jag-borde-besatthet är Tamara Thornes »Thunder Road«. I det lilla samhället Madelyn någonstans i öknen i Kalifornien står inte saker och ting helt rätt till. Det är en gammal guldgrävarstad vilken befolkningen försöker hålla liv i genom att locka turister till det halvruttna nöjesfältet. »Thunder Road« utspelar sig under veckan innan en stor solförmörkelse ska ske på söndagen. Okej, amerikansk småstad. Må vara att en del karaktärer kan kännas lite klichéartade (den välmenande men tandlöse konstapeln, den rättfärdige men stenhårde ranchägaren, den självständiga och vackra kofösarkvinnan osv.) men det är ju inslag som absolut måste finnas i en lanthåla. Det som gör boken så fantastisk är hopkoket av mer ovanliga inslag i de flesta småstadsmiljöer: - En religiös sekt under ledning av profeten James Robert Sinclair är övertygade om att världen går under i samband med den stundande solförmörkelsen. - En tillbakadragen spåman på nöjesfältet har ett förflutet som den mycket specielle seriemördaren som media döpte till »The Peeler«. - En sjukt narcissistisk och mycket psykotisk ung man vid namn Justin Martin som beundrar »The Peeler« har börjat öva på traktens invånare för att bli lika skicklig att flå. - Mystiska ljus över öknen om natten lockar såväl UFO-freaks som skumma militärer och seriösa forskare till Madelyn. Det hela rörs ihop till en helt sanslös soppa av död, elände och domedag. Tamara Thorne använder sig av episka och bibliska proportioner för den större ploten men får det att fungera helt otroligt bra genom att hela tiden hålla karaktärerna i centrum. Och det är underbara karaktärer. Småstadsnördar, psykopater och hjärntvättade apostlar bildar blandning som, när storyn utvecklas, blir till något alldeles särskilt. »Thunder Road« har en stämning i sig som är oslagbar. Precis som H.P. Lovecraft eller, för den delen, Franz Kafka gjorde så snyggt håller Tamara Thorne det obehagliga under ytan. Istället för att bre på med livliga beskrivningar så låter hon bara läsaren ana att nånting är jävligt fel i Madelyn. Det serveras inga konkreta sanningar, inte ens i slutet. Det ligger bara en stämning av att någonting är väldigt, väldigt fel och att allt kommer bli väldigt, väldigt jobbigt för de stackars cowboy-romantikerna i staden. Och över allting hänger James Robert Sinclairs profetia om att apokalypsens fyra ryttare ska rida längs Thunder Road under solförmörkelsen. Det borde vara omöjligt att skriva en roman som »Thunder Road«, med alla dessa larger-than-life-inslag, utan att det spretar, men på något märkligt sätt så håller Tamara Thorne samman allting. Det går inte att sluta läsa. Hon är en sagoberättare av första klass, en författare som låter läsaren kliva in i en fantastisk värld och för ett tag byta the steel sky ovanför mot skyar under vilka allt är möjligt. Vad mer behöver man egentligen i en tid när the really real world präglas av Rocco Buttigliones, Helge Fossmos och en massa andra tragiska halvfigurer?

Har du någonsin haft känslan av att du har en dold talang, en stor gåva som du skulle ha kunnat utveckla om bara chansen och möjligheterna hade funnits där? Med risk för att låta helt sjuk har jag alltid varit övertygad om att jag skulle ha blivit riktigt, riktigt framstående i baseball om jag växt upp i Amerika. Det är bara någonting inom mig som får mig att känna det. Jag kan inte motivera det med något annat än den känslan. Nå, de som såg mig spela softball under gymnasiets idrottslektioner kanske skulle bestrida detta påstående men jag tror jag ville för mycket då. Jag tog i för kung och fosterland och Kristi brud för att få den där perfekta träffen som knappt känns i slagträet, den där träffen som skulle skicka bollen högt, högt över staketet och genom en vindruta på någon bil som stod på parkeringsplatsen utanför Brännkyrka IP. Den träffen kom aldrig och jag fick aldrig chansen att se om min talang fanns på riktigt. Vad som kom av denna dröm var dock ett genuint intresse för sporten. Alltsedan det blev möjligt att följa World Series i svensk TV har jag varje år följt slutspelet hängivet och med stor passion. Folk brukar racka ner på baseball och kommentera det som »brännboll med en massa pauser«, men så säger man ju alltid om saker man inte förstår. Jag och kompisen Melker har haft många heta duster framför TV-spelet när vi stridit, pitch för pitch, inning för inning, i en oändlig rad matcher. Efter detta lärde man sig taktik, strategi och hur man bäddar för ett bra spel som generar poäng. Så snart man förstår taktik och strategi blir baseball till en njutning. Mina favoriter har alltid varit Boston Red Sox. Egentligen bara av en anledning: pitchern Pedro Martinez. Tillsammans med rednecken Randy Johnson i Arizona Diamondbacks är han den pitcher som jag beundrat mest. Pedro kunde - när han var som bäst - göra helt fantastiska matcher, där han lurade de mest fruktade slagmännen med knepiga curveballs och stenhårda fastball. Randy Johnson, å andra sidan, kunde kasta skithårt men jag gillade honom för att han såg ut som the avarage trailer trash med stripig hockeyfrisyr och ärrat, mustaschprytt ansikte. Red Sox har varit ruttna i slutspelet de senaste sådär åttio åren. Det sägs ha vilat en förbannelse över laget sedan man 1920 tradeade den blivande legenden Babe Ruth till rivalerna New York Yankees och trots meriterat lag som spelat felfritt under säsongerna har det aldrig räckt hela vägen fram – inte förrän nu. Red Sox låg under med 3-0 i matcher mot New York Yankees i matchen om vem som skulle möta St. Louis Cardinals i World Series. Som första lag någonsin vände de matchserien och vann med 4-3 för att sedan göra rent hus med Cards i finalen genom fyra raka vinster. Jag har varit genuint lycklig den här veckan. Faktiskt. Inte så mycket för att jag kan hävda att jag är supporter till Red Sox (man kan säga att jag sympatiserar med dem) eller för att det på något sätt skulle betyda något för mig, utan för att Pedro Martinez var värd det. I Amerika vet man hur man vårdar sina legender. Under World Series har det exempelvis visats fantastiska tillbakablickar till klassiska finaler genom åren. Största rysaren var mötet mellan New York Yankees och St. Louis Cardinals 1964. Yankees vann efter fantastiskt spel av »the M&M boys«, Mickey Mantle och Roger Maris. Legenderna upprepas alltid. Ingen kommer att glömma dem. Men man blir ingen legend om man inte vunnit World Series. Trots att Pedro Martinez inte är den han var för några år sedan och numera kroknar efter 100 pitchar istället för att kasta felfritt matcherna igenom var hans insats för Red Sox i den tredje matchen klockren. Tillsammans med två andra lysande starting pitchers, Curt Schilling och David Ortiz, var han ett stort skäl till att Red Sox lyckades. Titta på bilden här ovan. Vilken trio! Jag ryser bara jag tänker på det. Och nu är Pedro Martinez verkligen en legend. Och Pedro är värd att bli en legend. Pedro kommer att bli ihågkommen. Pedro fick sin World Series-vinst medan kastarmen fortfarande är att räkna med. Det ruttna med att följa World Series är den gnagande känslan av att det kunde ha varit jag om jag växt upp i Amerika och fått chansen att utveckla min dolda talang. :)

Först och främst vill jag tacka för den överväldigande responsen jag fick på min lilla mixtape nedan. Det var väldigt roligt att så många hörde av sig med uppskattande ord. Jag kommer snart sätta ihop en ny blandning som läggs upp på denna sida. Under tiden är det en hel del som mailat och frågat om låtlista så jag lägger ut den här nu: 01. Faction - »Inside Out« 02. Lawrence - »-« 03. Stendec - »Avro« 04. Boom Bip - »In The Tree Tops« 05. Kettel - »Clock.exe« 06. Hazard - »Noises From a Hill« 07. September Collective - »Cirkeln« 08. Pendel Coven - »Stuart's Triumph« 09. Tim Hecker - »Aerial Light - Pollution Orange« 10. Greg Davids - »Clouds As Edges (version 3 edit)« 11. Minimalistic Sweden - »untitled« 12. Greg Davids - »Clouds As Edges (version 3 edit)« 13. Jonas Bering - »Wissant« 14. Lawrence - »Fifteen Minutes With You« 15. Boy Robot - »When Broken, Consider It Sold«

Hösten är här och vi vandrar alla beneath a steel sky och funderar. Ingen musik är mer höstig än den smeksamma elektroniska musiken. Det där de kallar för »laptopelectronica«. Datorerna gråter ut harmonier som ackompanjerar det fallande regnet och de gulnande löven på ett sätt som nästan ingen annan musik klarar av, åtminstone inte i min värld. Idag satt jag och tittade ut genom fönstret, såg förorten i all sin hösteländighet, människorna med paraplyer, molntäcket ovanför, hörde ljudet av bussar som plöjde genom vattenpölar... Och till allt hördes knaster och ambienta ljudvärldar ur stereon. Jag var ju tvungen att göra någonting åt det. De säger att musikjournalister är misslyckade musiker. Andres Lokko sa någonstans att detta inte stämmer, eftersom musikjournalister egentligen är misslyckade DJ:s. En helt korrekt iaktagelse! Jag skulle ge min högra arm för att få en timme i radio och spela varm electronica för människorna som går därute beneath a steel sky. Men det får jag ju inte. Så istället satte jag ihop en mix för er som läser bloggen. Den innehåller ungefär allt ni behöver när vi vaggar fram i melankoliska stadslandskap eller sitter inne och försöker fäkta bort demonerna. Lyssna på den här: Beneath a Steel Sky-mix #1 – ihopsatt av Billy Rimgard