Två böcker räddar hösten

Jag fick ett mail från min vän Matthew i Chicago. Han brukar tipsa om mig om böcker, tidsskrifter och annat som han tror jag gillar. Han är snäll och är en ovärderlig källa för att hålla sig uppdaterad med vilken litteratur som man måste beställa från den nya världen.

I sitt mail skrev han att jag bara måste läsa en ny roman av Ha Jin, en 73-årig kines som bor i Boston, med titeln »War Trash«. Matthews tips är min lag. Jag beställde »War Trash« och den ligger just nu framför mig i all sin prakt. Jag har ännu inte börjat läsa den, men en lång artikel om den i The New York Times Book Review gör att jag är tvungen att skriva lite om den här i ren förväntan.

Ha Jin har med »War Trash« skrivit en fiktiv memoar om en man som, precis som författaren själv, satt i ett fångläger i Korea på femtiotalet. Boken tar avstamp i att personens kinesiska huvudperson, Yu Yuan, besöker sin son i Atlanta. Där fattar han två viktiga beslut: Han tar med plastikkirurgi bort en anti-amerikansk tatuering på sitt bröst och han börjar skriva på sina memoarer för att hans barn och barnbarn ska kunna förstå vilken innebörd tatueringen hade.

Yu Yuan satt mellan 1951-53 i ett koreanskt fångläger där konflikterna och rivaliteten bakom taggtråden var som en spegelbild av det som hände i världen utanför. Kinesiska nationalister hatade kinesiska kommunister. Kineser av alla slag hatade nordkoreaner. Nordkoreanerna hatade i sin tur med sydkoreaner och asiater av samtliga nationaliteter hatade amerikanerna som höll dem fångna. Yu Yuan kände sig inte hemma någonstans, men eftersom han var en av få i lägret som talade engelska blev han en viktig länk för alla fraktioner när de behövde kommunicera med de amerikanska vakterna.

Hur mycket av memoaren som är fiktiv och hur mycket som är grundat på Ha Jins egna erfarenheter från kriget vet läsaren inte. Ibland glömmer man att det är en roman och verkligheten smälter ihop med sagan. »War Trash« är enligt The New York Times Book Reviews skribent Russel Banks en djupt rörande historia. Han avslutar sin text: »It is not a large novel, but it is a nearly perfect one«.

Det finns även en intervju med Ha Jin i samma nummer. I den visas det tydligt att det som gör The New York Times Book Review så läsvärd är att dess medarbetare är sakliga, underhållande och djupt kunniga, utan kliva in i den där urtråkiga kulturskribentrollen som verkar vara kutym på många andra ställen (jag är djupt trött på att läsa formuleringar som »han försöker ha kontroll över orden, men de flyr honom, hans försök till kontroll skickar stavelserna ut i periferin och de blir allt svårare för honom att samla ihop ju längre boken lider«. Kom igen, det går att skriva »Bokens språk spretar« och få det överstökat).

I intervjun talar Ha Jin om The Simpsons och om baseball (han är nära vän med Theo Epstein, far till Leslie Epstein som är general manager för Boston Red Sox, bara en sån grej) och hur hans tjugo år i USA har givit honom det perspektiv på kriget som han behövde för att skriva »War Trash«. Det är läsvärt och väldigt jordnära, fjärran från överambitiösa författarporträtt. I love it! (Russel Banks långa reflektion kring romanen och intervjun med Ha Jin finns på denna länk).

»War Trash« kommer jag med start imorgon att börja läsa. Jag bara vet att den kommer vara bra (precis på samma sätt som vi vet att nästa The Avalanches-album kommer vara grymt, om det någon gång i framtiden kommer).

En roman som The New York Times Book Review aldrig skulle skriva om men som fyllt min senaste vecka med creepiness och jag-kan-inte-lägga-ifrån-mig-boken-fast-jag-borde-besatthet är Tamara Thornes »Thunder Road«.

I det lilla samhället Madelyn någonstans i öknen i Kalifornien står inte saker och ting helt rätt till. Det är en gammal guldgrävarstad vilken befolkningen försöker hålla liv i genom att locka turister till det halvruttna nöjesfältet. »Thunder Road« utspelar sig under veckan innan en stor solförmörkelse ska ske på söndagen.

Okej, amerikansk småstad. Må vara att en del karaktärer kan kännas lite klichéartade (den välmenande men tandlöse konstapeln, den rättfärdige men stenhårde ranchägaren, den självständiga och vackra kofösarkvinnan osv.) men det är ju inslag som absolut måste finnas i en lanthåla. Det som gör boken så fantastisk är hopkoket av mer ovanliga inslag i de flesta småstadsmiljöer:

– En religiös sekt under ledning av profeten James Robert Sinclair är övertygade om att världen går under i samband med den stundande solförmörkelsen.
– En tillbakadragen spåman på nöjesfältet har ett förflutet som den mycket specielle seriemördaren som media döpte till »The Peeler«.
– En sjukt narcissistisk och mycket psykotisk ung man vid namn Justin Martin som beundrar »The Peeler« har börjat öva på traktens invånare för att bli lika skicklig att flå.
– Mystiska ljus över öknen om natten lockar såväl UFO-freaks som skumma militärer och seriösa forskare till Madelyn.

Det hela rörs ihop till en helt sanslös soppa av död, elände och domedag. Tamara Thorne använder sig av episka och bibliska proportioner för den större ploten men får det att fungera helt otroligt bra genom att hela tiden hålla karaktärerna i centrum. Och det är underbara karaktärer. Småstadsnördar, psykopater och hjärntvättade apostlar bildar blandning som, när storyn utvecklas, blir till något alldeles särskilt.

»Thunder Road« har en stämning i sig som är oslagbar. Precis som H.P. Lovecraft eller, för den delen, Franz Kafka gjorde så snyggt håller Tamara Thorne det obehagliga under ytan. Istället för att bre på med livliga beskrivningar så låter hon bara läsaren ana att nånting är jävligt fel i Madelyn. Det serveras inga konkreta sanningar, inte ens i slutet. Det ligger bara en stämning av att någonting är väldigt, väldigt fel och att allt kommer bli väldigt, väldigt jobbigt för de stackars cowboy-romantikerna i staden.

Och över allting hänger James Robert Sinclairs profetia om att apokalypsens fyra ryttare ska rida längs Thunder Road under solförmörkelsen.

Det borde vara omöjligt att skriva en roman som »Thunder Road«, med alla dessa larger-than-life-inslag, utan att det spretar, men på något märkligt sätt så håller Tamara Thorne samman allting. Det går inte att sluta läsa. Hon är en sagoberättare av första klass, en författare som låter läsaren kliva in i en fantastisk värld och för ett tag byta the steel sky ovanför mot skyar under vilka allt är möjligt.

Vad mer behöver man egentligen i en tid när the really real world präglas av Rocco Buttigliones, Helge Fossmos och en massa andra tragiska halvfigurer?