FEED2004-11-28
Beneath a Steel Sky är under attack
Den senaste veckan har Beneath a Steel Sky utsatts för överfall.
Gång på gång.
Bottar har hittat kommentarsfunktionen och postat vad som ska se ut som inlägg från en läsare men som egentligen är reklam för online-casinon. Och jag älskar det, naturligtvis. Virus, trojanska hästar och botar är nämligen det som håller informationsåldern levande.
Tror ni mig inte? Jodå, jag har rätt. Jag vet inte varför, men så är det.
För tio år sedan satt jag hemma vid datorn och »surfade« (det hette inte så då, vårt verb för att vara online var helt enkelt »att modema«) på de nätverk som fanns tillgängliga då. Det var ihopkopplade grupper av BBS:er, olika UseNet-prylar och gud vet vad. Jag tror aldrig jag hajade infrastrukturen som låg bakom världen av ascii-tecken och ANSI-grafik där jag befann mig – och precis det kom nog att bli anledningen till att jag inte slutade som nätverkstekniker eller programmerare som många av mina vänner (om det är bra eller dåligt vet jag inte…).
Det som på den tiden kunde rädda en lördagnatt var om någon av kompisarna kom över stulna callingcards från AT&T. Då ringde man helt enkelt upp AT&T:s kundtjänst, angav kortnumret och kunde sedan ringa var man ville i 5-6 dagar innan kortet spärrades.
Alla dörrar stod öppna. Jag hade en bekant som varje morgon startade ett program som systematiskt prövade olika nummerserier av 020-nummer och kartlade vad som dolde sig bakom dem innan han gick till skolan. En dag hade han fått den stora jackpoten: Han hade hittat en av Telias modempooler.
På Telia i Haninge hade de satt upp ett nummer som kunde ta emot flera ingående linor. Meningen var att anställda på Telia i tjänsten kunde ringa upp med sina datorer till poolen för att sedan knappa in vilket telefonnummer de ville och på så vis koppla upp sig mot en tredje part via 020-numret. Nackdelen var att det bara gick i 2400bps men fördelen var att det inte spelade någon roll hur lång tid det tog att ladda hem saker och ting eftersom det var gratis. Och gratis är gott.
Jag låg online mot 020-numret non-stop i en vecka innan ryktet hade spridit sig för mycket och Telias system under belastning av x antal små klåfingriga tonårspojkar visade någon ansvarig vad som pågick och det hela stängdes ned.
Poängen var att det fanns sådana här luckor överallt. Det var inte hackers eller phreakers i termernas romantiska betydelse som satt och pysslade med detta utan i stort sett alla som var inne i den svängen. Det fanns ingen lagstiftning på området, det var ingen som hade någon egentlig koll, det fanns större kunskap hos folket ute i stugorna än hos experterna på företagen. Alla dörrar stod öppna.
Att hitta hål i systemet och använda dem för att ringa gratis till när och fjärran var lite som att palla äpplen: Egentligen var väl kanske inte vinsten så himla häftig men det var spännande, lite kittlande att vara på förbjuden mark. Fast det var också jävligt kul att kunna ringa till folk utomlands som man korresponderat med via e-mail och snacka i timtals utan att någon kunde debitera samtalen.
Och som sagt: Jag gör inga anspråk på att vara någon hacker. Allt det här var vardagsgrejer. Dörrarna stod vidöppna och det vara bara att promenera in – någon skill behövdes inte.
Även om en uppkopplad dator idag är ungefär tusen gånger mer användbar än den var för tio år sedan finns det något jag saknar i de där sena nätterna med det stora, svarta USR Dual Standard-modemet (det var större än ett A4, sjukt snyggt designat och lät väldigt kul när det kopplade upp).
Med Internet i dagens skepnad är det väldigt lätt att göra väldigt mycket. Om man sitter med webkamera och pratar i realtid med någon i USA, om man tankar hem de senaste skivorna någon månad innan de kommer, om man lägger upp mixtapes på sin blogg… Då är det väldigt lätt att glömma hur det en gång var. Att klicka på en fil, välja »spara som« och lägga på hårddisken är faktiskt förolämpande lätt med tanke på alla timmar vi satt och knackade runt i filarkiv med endast en unix-prompt som hjälp och snigelfarten 2400 bits per second när man väl hittade något att ladda hem.
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker på hur det var. För i all dess primitiva skepnad så fanns i datoranvändandet på den tiden något rått, något kargt, något sovjetiskt-kärnkraftverk-med-knobs-and-tweaks. »Comin at ya – lo-tek style!« Och framförallt fanns hoten. Det fanns tonvis av sjukt ond programvara som rensade disketter som Tjekan rensade dissidenter…
Byte Bandit, någon?
SCA? Saddam? Lamer Exterminator?
Den tidens virus var roliga och destruktiva. De åt upp disketter medan de visade gubbar som sprang omkring på skärmen och gjorde roliga saker (eller animerade döskallar som bildligt åt upp den information som viruset för fullt tuggade i sig i diskdriven).
Men det som ger lite krydda åt dagens utbyggda bredbandsvärld är spam-mailen, casino-bottarna, Nigeria-breven, adware-siterna, hopplösa Gator-ikoner som dyker upp fast man inte bett att ha fått dem installerade.
Jo.
Jag gillar att få bloggen spammad av reklam för online-casinon, lika mycket som jag gillade när några galna yugoslaver hade programmerat bots som klev in, tog över och stängde ner IRC-rum jag hängde i i mitten på nittiotalet. När allt i min dator för ett och ett halvt år sedan rök tack vare ett virus blev jag först väldigt sur eftersom det var alltför mycket viktigt som gick förlorat, men samtidigt var det bara att hålla god min och konstatera att jag även fortsatt var för onda program.
För så länge de finns där ute kan inte den digitala åldern regleras med tusen och en bestämmelser om vad som är rätt och inte. Så länge det inte går att klicka på en länk utan att vara rädd för att få datorn fylld av adware eller lömska trojaner så lever drömmen om kaoset. När botsen hittar hit och tycker att alla ska gå och spela poker på nån Cayman Islands-baserad casinosite så har tillståndsmyndigheter, granskningskommittéer och lagstiftare inte ett dugg att säga till om.
Det känns rätt bra att en av samhällets idag viktigaste hjälpmedel är infekterat av rader med programkod som bara är ute för att sabba och det finns inte ett skit vi kan göra någonting åt det. Jag kan inte förklara varför, men det känns väldigt bra. Jag gillar någonstans tanken på att det just i denna sekund cirkulerar ett oändligt antal non-sentient beings med enda mål att leta upp e-mailadresser, skapa oreda och vara allmänt ansedda som pest och pina. Jag tror att vi, en dag när de utvecklat högre medvetanden, kan komma att bli ganska bra kompisar.
—
Den som vill läsa ett stycke svensk samtidshistoria om de som verkligen kunde tämja telefonväxlar och gå in och ut i systemen som de ville bör skaffa Jan Svenssons »S.H.A. Hackergruppen som skakade Sverige«. Fantastiskt rolig läsning. Bara meningen som berättar om när de ville hacka P3s datorsystem för att lägga in Laibach på spellistan är episk.
Permalänk
4 kommentarer 
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar: spam
Det händer att jag gör riktiga skövla-och-slakta-räder i skivbörsar. I de där lådorna med singlar som kostar tre eller fem kronor styck går jag lös och köper ett trettiotal förmodade hits och åker hem med barnslig nyfikenhet. Mina krav är att jag inte får veta något om artisten och att det ska finnas något tilltalande i namn eller titel. 
