Människan är och förblir en slav under haven. Det spelar ingen roll hur billiga flygstolar uppstickare på marknaden erbjuder oss, för det kommer ändå alltid vara i haven som vår största fascination och rädsla ligger. Det är därifrån kallet kommer och det är också där det mest fasansfulla kan hända. Och människan älskar det. Vi kanske inte medger det en dag som denna, helgen efter att havet för en minut vaknade och 30000 förolyckades, men människan älskar det. Jag har alltid känt en konstig aversion mot städer utan vatten. Städer i inlandet känns klaustrofobiska, ovänliga och... torra. De känns livlösa. Den enda plats som kommit undan med att sakna kust och ändå vinna mitt hjärta är Berlin, men där finns ju ändå Spree och staden har så mycket annat som är viktigare. I alla andra fall så måste en stad ha vatten för att jag ska trivas. När jag exempelvis var en månad i Quito härom året var det förvisso en fantastisk vistelse, men efter bara någon vecka började den kännas trång. Precis som Lovecrafts stackars Innsmouth-bor känner jag en dragning mot vattnet, ett behov av att vara nära havet. Så har människor alltid känt. Det är därför en majoritet av befolkningen är koncentrerad till sårbara, utsatta platser. För lika mycket som haven har gett liv och byggt samhällen kan de också vända ryggen till – och ta liv, förstöra samhällen. Men vi slår oss ned längs kusten ändå. Vi söker upp stränder att semestra på bara för att få känna den där närheten till djupen, se solen gå ned över horisonten och viska något om vad som finns på andra sidan. Och vem kan klandra oss? Det ligger i vår natur. Om människan hade kunnat få den spänning och njutning som haven ger henne någon annanstans så skulle hon såklart ha åkt dit. Men det kan hon inte. För, som John A. Shedd sa... »Ett skepp ligger säkert vid kajen, men det är inte det som skepp är byggda för.« Under årtusenden har havet varit den sista utposten, en världs kända gräns som bara de mest modiga/dåraktiga vågat korsa. En människa som tänkt på sitt eget välbefinnande hade på sin höjd hållit sig på en strand, fiskat lite i ute i bukten och nöjt sig med det. En människa som satt tryggheten framför allt hade bott innåt land och aktat sig noga för att lämna hemmet. Men inte den här människan. Från vikingar till inuiter till kineser till fenicier så har folk riskerat livet på haven sedan dag ett – inte av något förnuftigt skäl, utan bara för att den lockelse som havet har haft på dem inte gick att motstå. Och denna fascination lever kvar. I allra högsta grad. Vi må kalla oss högteknologiska och upplysta och fredliga och allt annat som den moderna människan gör anspråk på att vara, men tro inte för en sekund att vår fascination för haven har avtagit bara för att vi numera kan flyga över dem på några timmar. Tänk på det... Det är ingen slump att »Jaws« fortfarande är en av de mest obehagliga filmerna som gjorts. Det är ingen slump att »Moby Dick« ständigt får nya årskullar av skolbarn att häpna när andra klassiker ligger överdammade i bibliotekskällaren. Det är ingen slump att amiral Dönitz u-båtsflockar var ett av andra världskrigets mest fruktade vapen. Det är ingen slump att all science fiction-litteratur använder sig av begreppet »rymdskepp« och sätter flottans gradbeteckningar på dem som vistas på dessa farkoster trots att de varken till design eller funktion liknar båtar. För vi tycker det är skitläskigt med det som finns nere i djupen. Vi tycker det är en skitläskig död att se ut genom ventilen på en koj medan fartyget går i djupet. Vi tycker det är skitläskigt att utforska nya världar med bara enorma avstånd av ensamhet att umgås med under färden. Allt som refererar till havet saknar vi nämligen möjlighet att kontrollera. Bilar kan vi kontrollera: Med ABS-bromsar, alkolås och mitträcke kan vi öka säkerheten och sätta in åtgärder mot skador i trafiken. Flygtrafiken kan vi kontrollera: Bara dåligt underhållna flygplan eller slappa säkerhetskontroller kan skicka oss kraschande i marken. Vägen till arbetet, leken i sandlådan, sexet, sportandet, klättrandet, skidåkandet... Allt det där kan vi kontrollera. Men havet? Glöm det. Havet är stort, okänt och väldigt svårt att tämja. I vårt safe european home är det lätt att glömma detta och bara drömma om allt det underbara som oceanerna har att ge, det där som Adolphson & Falk sjöng om i »Hav«. Men vi kommer aldrig att kunna rå på det. När Vasco da Gama reste till Indien i samma vatten som nu härjades av tsunamin hade han tur. Visst var han en skicklig navigatör som skrivit in sig i historien med all rätt, men han hade också väldigt mycket tur. Likaväl som han nu blev hyllad skulle han ha kunnat bli ännu en bortglömd sjöfarare som gick under någon gång i slutet av 1400-talet, men han gav havet en chans och lyckades bli en stor man på kuppen. Han gjorde det, för han visste att om man vill upptäcka nya världar så betyder det att man måste vara hemifrån en mycket lång tid, och han var beredd att riskera undergång där ute hellre än att sitta hemma och istället gå under av längtan till horisonten. Scenerna från Sri Lanka, Indonesien och de andra länderna som drabbades av helgens tsunami är så förtvivlande. Precis som vi lovade att aldrig åka båt igen efter Estonia så lovar vi nu att inte semestra i kustparadis som döljer katastrofen bakom en spegelblank yta. Med all rätt. Det fungerar ju så. Berättelserna om fattiga fiskare som förlorat hela släkter, om små byar som förlorat alla inkomstkällor och om nygifta som tagits ifrån varandra kan krossa vilket hjärta som helst. Men tro inte att detta förändrar något för människan och hennes kärlek till oceanerna. När såren har läkt kommer vi att vara där längs kusterna igen och söka efter det som saknas oss. Berätta om polarisar som smälter och vattennivåer som stiger – men vi kommer inte att flytta. Berätta om översvämningar och drunkningsöden - men vi kommer alltid att promenera längs stränder. Berätta om kartläggning av havsbottnar och nya forskningsresultat - men vi kommer alltid att fantisera om vad som finns i djupen. Av någon konstig anledning är det så. En solnedgång kommer alltid att vara vackrast från en strandkant med oändligheten framför oss. När det gäller havet så kommer vi alltid att komma tillbaka, varesig vi borde eller inte. --- Ikväll läser jag »In the Heart of the Sea« av Nathaniel Philbrick, den verkliga berättelsen om valfångaren Essex som 1819 lade ut från Nantucket, blev sänkt av en val de jagade och fick Herman Melville att skriva »Moby Dick«:

»With its huge scarred head halfway out of the water and its tail beating the ocean into a white-water wake more than forty feet across, the whale approached the ship… With a tremendous cracking and splintering of oak, the whale struck the ship just beneath the anchor. The force of the collision caused the whalemen's heads to jounce as the ship lurched to a halt on the slablike forehead of the whale. The creature's tail continued to work up and down, pushing the 238-ton ship backward until water surged up over the transom. No longer going backward, the Essex was now going down.«

Att sammanfatta 2004 redan nu är lite vanskligt. Först runt den här tiden nästa år kan vi veta med säkerhet vad som verkligen var bra och vad som bara var en flyktig svängom i väntan på nästa kick. Det som släpptes fram till oktober går redan nu att greppa. Falska förhoppningar har i dessa lyst igenom och faktiska förförelser behöver vi inte längre ifrågasätta. De som glimmade på riktigt är redan fastetsade medan de som var bluff redan har avförts ur diariet. Men det är ju tradition. Som så mycket annat är årslistorna en tradition och det vore ju faktiskt en skam att inte ta tillfället i akt och säga vad mitt hjärta slog för 2004. Här är ett försök, utan inbördes ordning... Årets pop Junior Boys - »Last Exit« Ada - »Blondie« Phoenix - »Alphabetical« Embrace - »Out of Nothing« Sophie Rimheden - »Miss« Årets vackra Pan American - »Quiet City« Tim Hecker - »Mirages« Fennesz - »Venice« Eluvium - »Accidental Memory In Case of Death« Mokira - »Album« Årets baskaggedrivna Ricardo Villalobos - »Thé Au Harem D´Archimede« Amp Fiddler - »Waltz of a Ghetto Fly« Andreas Tilliander - »World Industries« Johan Skugge - »Volume« The Hacker - »Reves Mecaniques« Årets EPs M83 - »America« Pendle Coven - »Trig Point EP« The Tough Alliance - »Make It Happen« El Perro Del Mar - »What's New« Douglas Heart - »I Could See the Smallest Things« Årets tyska och nästan tyska hits Einmusik - »Devotion« The MFA - »The Difference It Makes« Sten - »Leaving The Frantic« Ada - »Lovelace« Rex The Dog - »Frequency« Årets diverse Jóhann Jóhannsson - »Virðulegu forsetar« The Elected - »Me First« Faction - »The End of Tel Aviv« Khonnor - »Handwriting« The Album Leaf - »In a Safe Place« Årets flufftrance Armin van Buuren - »Burned With Desire« Above & Beyond - »Far From In Love« Ferry Corsten - »Live at Fortdance, St Petersburg« Oceanlab - »Satellite« Above & Beyond - »Live at Gatecrasher, Moscow« Årets läsning Susanna Clarke - »Mr.Norrell & Jonathan Strange« Alastair Reynolds - »Century Rain« Ha Jin - »War Trash« Tricia Sullivan - »Maul« Italo Calvino - »The Hermit in Paris: Autobiographical Writings« Blandade hits på Fruängsgatan Kings of Convenience - »I'd Rather Dance With You« The Streets - »Blinded by the Lights« Usher - »Confessions« Squarepusher - »Tetra-Sync« Múm - »The Ghosts You Draw On My Back« Årets passar-inte-in-på-någon-annan-lista Stephan Mathieu - »On Tape« Styrofoam feat. Ben Gibbard - »Couches In Alleys« [ingenting] - »De svåraste orden« Viktor Sjöberg - »Crawl: Beyond April« Weevil - »Drunk On Light« Årets som jag nästan höll på att glömma The Magnetic Fields - »I« Air - »Walkie Talkie« Jens Lekman - »When I Said I Wanted to Be Your Dog« Lali Puna - »Faking the Books« Blue States - »The Soundings«

»All good things...« som Q sa i dubbelavsnittet med samma namn. Men ännu är det inte riktigt slut - inte det här året. Först är det julafton och jag tänkte dela en liten hit-julklapp: Karin Filipsson & Mont Ventoux - »Your Daft Punk Records«.mp3 När den är hemladdad bör du läsa Christian Hylses episka... »Starting Over 2001« ...som är obligatorisk läsning under mellandagarna. När Hylse var som bäst var Hylse kung. Och i »Starting Over 2001« balanserade han precis på den där hårfina linan mellan perfekt krönika och blödig patetik, precis i den där nollpunkten när skribenter i mitt tycke är som allra bäst (Andres klassiska Tindersticks-recension!). Och om jag ändå är igång med prylar att läsa kan jag ju egotrippa lite och länka till min syn på jullåtar i en krönika för Sonic: »I Told Santa Claus I Want You« - om julmusik Men om du är fed up med jul och helg och gulligull så ska du istället läsa den fantastiska historien om de bröderna Badir, tre blinda killar i Tel Aviv som tog hämnd på att samhället exkluderade dem på grund av handikappet och blev bäst i världen på att hacka telefonväxlar. Det är helt underbar läsning, även för icke-geeks. Fight the power och allt det där - fast med stil och elegans: Three Blind Phreaks - How the phone-phreaking Badir brothers ran rings around Israel's telcos for six scam-filled years. Många länkar små... God helg på er!

Nu har det blivit min tur. Det är nog med framåtskridande electronica - vi ska damma av lite hederlig »allt-var-bättre-förr«-attityd. Bara för idag. Jag lovar. Imorgon är allt som vanligt igen. Just idag måste jag nämligen prata lite om en kväll för exakt nio år sedan. 1995-12-13. Den kvällen spelade Yvonne på Gino. De hade precis släppt debutalbumet »For Your Pleasure« och var i den där fina tiden i ett bands karriär då de ännu inte blivit riktigt så stora att de blivit allmängods men ändå har fått ett tillräckligt stort följe för att fansen ska klä sig som dem, sminka sig som dem, älska dem som om de vore de största. Den där kvällen för nio år sedan var Yvonne verkligen de största. Jag har funderat länge nu och jag tror faktiskt den kvällen på Gino är den bästa spelning jag har sett. Minnena börjar när första numret av eskilstunafanzinet Popangelov släpptes. Det var en otroligt fin publikation som gjordes av Totte Pop (från bland annat Gentle Tuesdays) och Mattias Axelsson (från Superswirls). Med den A5-stora tidningen kom ett kassettband och i första numret inledde Yvonnes »Frozen« A-sidan på detta. »Frozen« var fantastisk då, den är fantastisk nu och kommer alltid att vara bäst. Vi jagade Yvonne-låtar som galna. Det bästa med att älska ett band som ännu inte har släppt en fullängdare är inte alls - som många tror - exklusiviteten i att vara ett av fansen, utan den totala fulländade lycka man känner varje gång man lyckas skaffa fram en ny låt av dem. »Frozen« var en fantastisk början. Via bekanta, bekantas bekanta och lögner (att säga att man ska boka en spelning brukar vara ett säkert trick för att få demotaper) lyckades vi lägga vantarna på ett gäng heliga Yvonne-dängor. »Introspection,« »Hindenburg Lament«, »16 Flavours«... Hela Yvonnes tidiga demokatalog var soundtrack till mitt dåvarande liv. Alla indiekids på skolan var upptagna med Popsicle och hatade Yvonne. Jag brydde mig inte. Jag sprang och köpte de få samlingsskivor där Yvonne-låtar dök upp (Kittenish!!) och jublade när »Frozen«-EPn äntligen, äntligen, äntligen kom. Tiden gick och det blev dags för första albumet att släppas hösten 1995. I december samma år var det dags. Nio år sedan idag. 1995-12-13. Som jag minns det var det nästan motvilligt jag gick dit eftersom kvällen innan Lucia tenderade att vara ett skäl att dricka alkohol när man gick på gymnasiet och luciaaftonen därmed var aningen seg. Som jag minns det var jag lycklig i flera veckor efteråt. Yvonne var perfekta den kvällen. Helt perfekta. De var det bästa popband som funnits, som fanns och som någonsin skulle finnas. De spelade nio korta låtar och allt var över på en halvtimme. Pang, rakt på, slut. En perfekt konsert. Ofelbart! Deras kläder satt som skräddarsydda, sminket var som en naturlig del av deras anleten. Det var sex stycken män på scen som jag avgudade med otroliga mått. Ingen skrev så klockrena melodier som dem då och bara The Radio Dept. har överträffat dem i melodihantverket sen dess. Jag hade sett Yvonne på Studion någon månad tidigare. Då inledde de med »The Cause of Lovers« och hade problem med ljudet (jag glömmer aldrig när Henric De La Cour spände blicken i ljudteknikern och muttrade »höj Rickards synt!«.). Nu öppnade istället »Broken Parts« en konsert som inte hade kunnat bli bättre än den var ens om ärkeängeln Gabriel nedstigit genom taket och berättat för mig att jag var Allahs profet. De spelade i helt blått ljus (röda spotlights var förbjudna när Yvonne var i huset), utan mellansnack, utan extranummer, utan något blaj... De var bara bäst. Låtlistan: »Broken Parts« »For You Pleasure« »Wires« »Enticed« »Frozen« »Your Lover Has Gone« »Cut A Smile« »Veins« »Odd« I avslutande »Odd« gick de av med syntarna fräsande och gitarrerna ylande av rundgång tills ljudteknikern knäppte av PA:t. Vackert. Efter denna kväll blev väl saker och ting inte riktigt som jag önskat att de skulle bli. Förr var jag bitter över detta, men inte längre. Jag hoppas bara alla inblandade var lyckliga under tiden som det varade. En bit in på våren 1996 sa nämligen trummisen Anders Nilsson de dystra orden: »Nya plattan kommer du nog inte gilla. Det blir hårdrock.« Jag visste någonstans att Yvonne inte skulle vara mitt band längre. Och ungefär så blev det. Yvonne genomgick en förvandling från att ha varit det mest välklädda, tuffaste och framförallt bästa popbandet i Sverige till att bli något annat. Det blev lite röda nättröjor, skinnjackor, mellansnack och extranummer. Jag brukade vara sur för det, för då kände jag att jag lagt så mycket själ i ett band som visade vara något annat än vad jag hoppats. Men nu är jag bara glad för deras skull. Jag vore inte mycket till allierad om jag inte unnat dem framgången som kom efter debuten »For You Pleasure«. Det löste sig på bästa sätt för de flesta, verkar det som, för med några år mellan mig och det inträffade så är jag nog faktiskt mest lättad över att de från andra albumet »Getting Out, Getting Anywhere« tog en annan väg. Yvonne började mer göra musiken de själva lyssnade på och hittade - med all rätt - en stor publik där ute. Om de hade fortsatt på det första spåret är det inte säkert att de lyckats behålla den aura av perfektion som omgärdade dem och upplevelsen skulle kanske ha bleknat i samband med att åren hade gått och nya album hade släppts. Nu finns mitt Yvonne, mitt alldeles egna Yvonne, fortfarande bevarat som ett fläckfritt minne, ett av de enda band som jag tillåter mig att drömma nostalgiska drömmar om. Förmodligen också det enda band som är värt att drömma nostalgiska drömmar om. Och som allra bäst var de för nio år sedan, 1995-12-13. Yvonne själva skulle aldrig hålla med mig om det, men snälla... Låt mig få drömma en liten stund till. --- Spelningen från Gino fanns många år bara kvar som ett flagnande minne men i och med den senaste flytten så hittade jag en påse kassettband där en bootleg av kvällen återfanns. Det är precis lika fantastiskt som jag minns det. Dofterna finns kvar, smaken av Ginos svindyra gin&tonic finns kvar, till och med resterna av en fin kajallinje över ögat syns om jag ställer mig framför badrumsspegeln. --- (Intressant, slår det mig nu, att både Yvonne och The Radio Dept. är band som nämnde My Bloody Valentine som stora influenser och att dessa båda band är de svenska band som jag älskat mest, trots att jag aldrig haft någon särskild relation till just MBV. Hmm.)

The Electeds »Me First« är ett väldigt bra album. Ett av årets bästa, faktiskt. 2004 var knappt en månad gammalt när årets första omvälvande debut anlände. Kaliforniasonen Blake Sennet, till vardags gitarrist i Rilo Kiley, hade under förra året skrivit ett antal låtar, samlat några av sina vänner till ett band och fått låna tid i Elliot Smiths studio. Resultatet på albumet »Me First« är ljuv pop som egentligen saknar givna referenspunkter. Så vackert, så skört. The Elected har i amerikanska recensioner beskrivits som ett band som för en typisk kalifornisk poptradition vidare, men låt inte detta journalistaxiom lura er: Även i sveriges kalla vinterdagar träffar The Elected direkt i hjärtat. Första gången jag hörde »Greetings In Braille«, andra spåret på albumet, började jag nästan gråta. Blake Sennet levererade sanning efter sanning till en okänd du-person och det kändes som om det var en tio år yngre version av mig själv som pratade med dagens jag. Efter att ha lyssnat på den ett tjugotal gånger i följd satte jag mig ned och skrev två långa brev till gamla vänner som jag inte har hört av eller hört av mig till på sju år. Texten i låten är som lösryckta repliker hämtade från en rödvinsindränkt konversation framåt småtimmarna. Minnen av vykort, one-night-stands och brutna förhållanden. Alla hjältar du mötte var fiktiva. Du har inte vänner på samma sätt nu som när du var ung. »Greetings In Braille« är ett uppgivet konstaterande att saker och ting sällan blir som man tänkt sig. Även om det är just i denna låt som det blir uppenbart så finns åldrandet och tidens gång med som en subtil känsla genom hela albumet, utan att egentligen tendera till kris eller sentimentalitet. - När man börjar närma sig trettio så börjar man fundera på vad man har blivit och vad man egentligen tror på, sa Blake när jag pratade med honom kort efter att »Greetings In Braille« knäckte mig. - Jag har tänkt på saker som gamla vänner man förlorat eller de nya som man fått. Att åldras är för mig både spännande men också skrämmande, så det har blivit som ett tema jag funderar kring på albumet. En natt satt jag och lyssnade på »Me First«, fullkomligt fast i Blake Sennets värld. När jag försökte fantisera kring vem du-personen som förekommer i alla texter egentligen är så slog det mig plötsligt att Blake egentligen inte sjunger till någon annan utan sitter och skriver till sig själv. Låtarna är hans sätt att försöka övertala sig själv om att allt är bra och att han måste orka gå upp även i morgon. Blake: - Ja, det kan stämma. Jag har inte råd att gå i terapi så jag skriver låtar. För att kunna reda ut saker och ting som händer i mitt liv skriver jag låtar där jag kan hjälpa mig själv att komma fram med lösningen på problemen. Texternas eftertänksamhet till trots är The Elected inget deprimerande band. Tvärtom är musiken upplyftande pop, en säregen sorts Bruce Springsteen-indierock som låter lika mycket rotad i alternativcountryn som i tweepopen. Pedal steel-gitarrer och banjos samsas om utrymmet med klassiska gitarrpopharmonier, men som om inte det vore nog har Blake också fört in en ansenlig mängd electronica i kompositionerna. Hans kompis Jimmy Tamborello (Dntel, The Postal Service) har hjälpt till att programmera syntar och göra elektroniska upphackningar och resultatet låter inte som någonting annat. Blake: - Jag lyssnar väldigt mycket på elektronisk musik men jag kommer från en mer »rootsy« bakgrund. Tom Waits, Neil Young, Elliot Smith och sådant. Jag ville försöka föra dessa två vitt skilda influenser samman och se vad som hände, om jag kunde få dem att fungera ihop. Jag vet faktiskt inte om jag lyckades få dem att fungera, men det var spännande att arbeta med. Faktum är att de elektroniska elementen på »Me First« oftast fungerar förvånansvärt bra. Allt vi vet om popmusik säger ju att en sådan idé inte borde gå att genomföra på ett bra sätt. På sina ställen känns förvisso elektroniken lite konstlad och står nästan i vägen för Blakes text och övriga framförande, men på det stora hela är det ett mycket intressant och lyckat grepp. Denna udda kombination tog sin början i att Blake satt hemma i lägenheten och spelade in grunder för låtarna och därför inte hade någon möjlighet att använda riktiga trummor. Programmerat slagverk blev lösningen och efter detta ville han låta det gamla soundet möta det nya fullt ut. I sina mest effektfulla stunder tillför electronican en helt ny dimension. 2:38 in i »Go On«, en i övrigt traditionell rocklåt, bryts allt av i ett upphackat, trasigt break som mynnar ut i ett gitarrsolo när låten tillåts att åter gå igång. Blake: - Det lät så förutsägbart att det skulle komma ett solo där. När jag lyssnade på den inspelade låten var jag missnöjd med bristen på fantasi. Jimmy hade redan varit inblandad i andra pålägg på albumet så jag frågade honom om han kunde klippa upp det och få till något intressant av det. Som du hör är han oerhört skicklig på det han gör. The Elected förvånar lyssnaren utan att konstgreppen tar uppmärksamheten från låtarnas stämning och Blakes sång. För att lyckas med detta krävs en delikat balansgång. För visst reagerar man i en låt som »The Miles ’Til Home« där spåret först går över i en helt annan lugn, akustisk låt som i sin tur sedan abrupt klipps av mitt i en textrad och slutar. Blake: - Jag sjunger ett tjejnamn där. När jag lyssnade på låten efter att vi hade spelat in den så ångrade jag mig och kände att jag inte ville sjunga hennes namn, så då klippte vi bara av den. Det här var ett album som spelades in utan skivkontrakt och utan att något stod på spel, så vi var fria att laborera med låtarna utan att känna någon press. Vi var aldrig rädda för att klanta till det utan gjorde vad vi kände för. Jag gillar vad band som Pink Floyd gjorde med sin musik, så vi försökte hålla alla låtar öppna för att kunna experimentera med dem efterhand inspelningen pågick. På senare år har det funnits ett antal exempel på sidoprojekt som gått och blivit mer framgångsrika än medlemmarnas huvudsakliga band. När Death Cab For Cutie nyligen spelade i Stockholm fick journalisterna instruktioner inför intervjuerna att de måste ställa minst två frågor om just Death Cab For Cutie. Tidigare på turnén hade det nämligen varit så att nästan alla ville prata om sångaren Ben Gibbards sidoprojekt The Postal Service. Blake: - Jag ser ingen risk att The Elected stjäl uppmärksamhet från Rilo Kiley. Om jag hade gjort en skiva som The Postal Services »Give Up« kanske det skulle ha funnits en risk, men inte nu. Jenny (sångerska i Rilo Kiley, anm.) är så mycket bättre än mig så jag kommer aldrig kunna ta uppmärksamheten från henne. Jag ska åka ut med några kompisar och spela live med The Elected. Vi ska bara ha kul, utan press. Jag har kul med Rilo Kiley också, men i det bandet har vi investerat sex års hårt arbete och det känns som att mycket mer står på spel där. The Elected är min möjlighet att göra något inspirerande utan att ha några krav. Blake Sennet är ödmjuk. Väldigt ödmjuk. Faktum är att The Electeds »Me First« är en i allra högsta grad lysande skiva. Om han fortsätter på den inslagna vägen kommer Blake aldrig mer behöva oroa sig för att åldras.

Jag är lite nöjd. Inte så lite heller, om jag ska vara ärlig. För någon månad sedan tänkte jag att de flesta artister och band säkert har små låtar liggande på hårddisken som är jättebra men som de inte vet vad de ska göra med. Jag tog kontakt med några av mina favoriter som mycket riktigt visade sig ha just detta. De bidrog generöst med exklusiva låtar och jag satte ihop Monotoni - en CDR-samling som ... som ... som blev så bra att jag går omkring och sträcker på mig som en kaxig tupp när jag spelar den här hemma. Monotoni är en CDR som vill ge låtarna en chans. Låtar som inte passade in, som aldrig hamnade på officiella släpp men som ändå förtjänade att nå ut i världen. Eller så var det bara allmänt skitbra låtar som alla borde höra och älska.



Låtlista:

01. Karin Filipsson & Mont Ventoux - »Your Daft Punk Records«
02. Differnet - »Night Deposit«
03. Viktor Sjöberg - »Think 2 Much«
04. The Radio Dept. - »Brobygatan«
05. Dominique et Natalie - »Piscine«
06. The Field - »Oil«
07. Differnet - »How (Sophie Rimheden-remix)«
08. The Radio Dept. - »Lost and Found (Mont Ventoux's Vänersborg All-Nighter Edit)«
09. James Larsson - »The Breakdown«

Enormt tack till alla medverkande! (OBS! När detta postades fanns skivan fortfarande till försäljning. Efter nästan 100 beställningar på lite mer än ett dygn så har den tagit slut. Nu har jag lite paketering och ytterligare klipp-och-klistra att göra. Känns väldigt progg, men också väldigt bra. Tack alla för intresset!)