Vi och haven

Människan är och förblir en slav under haven. Det spelar ingen roll hur billiga flygstolar uppstickare på marknaden erbjuder oss, för det kommer ändå alltid vara i haven som vår största fascination och rädsla ligger. Det är därifrån kallet kommer och det är också där det mest fasansfulla kan hända. Och människan älskar det. Vi kanske inte medger det en dag som denna, helgen efter att havet för en minut vaknade och 30000 förolyckades, men människan älskar det. Jag har alltid känt en konstig aversion mot städer utan vatten. Städer i inlandet känns klaustrofobiska, ovänliga och... torra. De känns livlösa. Den enda plats som kommit undan med att sakna kust och ändå vinna mitt hjärta är Berlin, men där finns ju ändå Spree och staden har så mycket annat som är viktigare. I alla andra fall så måste en stad ha vatten för att jag ska trivas. När jag exempelvis var en månad i Quito härom året var det förvisso en fantastisk vistelse, men efter bara någon vecka började den kännas trång. Precis som Lovecrafts stackars Innsmouth-bor känner jag en dragning mot vattnet, ett behov av att vara nära havet. Så har människor alltid känt. Det är därför en majoritet av befolkningen är koncentrerad till sårbara, utsatta platser. För lika mycket som haven har gett liv och byggt samhällen kan de också vända ryggen till – och ta liv, förstöra samhällen. Men vi slår oss ned längs kusten ändå. Vi söker upp stränder att semestra på bara för att få känna den där närheten till djupen, se solen gå ned över horisonten och viska något om vad som finns på andra sidan. Och vem kan klandra oss? Det ligger i vår natur. Om människan hade kunnat få den spänning och njutning som haven ger henne någon annanstans så skulle hon såklart ha åkt dit. Men det kan hon inte. För, som John A. Shedd sa... »Ett skepp ligger säkert vid kajen, men det är inte det som skepp är byggda för.« Under årtusenden har havet varit den sista utposten, en världs kända gräns som bara de mest modiga/dåraktiga vågat korsa. En människa som tänkt på sitt eget välbefinnande hade på sin höjd hållit sig på en strand, fiskat lite i ute i bukten och nöjt sig med det. En människa som satt tryggheten framför allt hade bott innåt land och aktat sig noga för att lämna hemmet. Men inte den här människan. Från vikingar till inuiter till kineser till fenicier så har folk riskerat livet på haven sedan dag ett – inte av något förnuftigt skäl, utan bara för att den lockelse som havet har haft på dem inte gick att motstå. Och denna fascination lever kvar. I allra högsta grad. Vi må kalla oss högteknologiska och upplysta och fredliga och allt annat som den moderna människan gör anspråk på att vara, men tro inte för en sekund att vår fascination för haven har avtagit bara för att vi numera kan flyga över dem på några timmar. Tänk på det... Det är ingen slump att »Jaws« fortfarande är en av de mest obehagliga filmerna som gjorts. Det är ingen slump att »Moby Dick« ständigt får nya årskullar av skolbarn att häpna när andra klassiker ligger överdammade i bibliotekskällaren. Det är ingen slump att amiral Dönitz u-båtsflockar var ett av andra världskrigets mest fruktade vapen. Det är ingen slump att all science fiction-litteratur använder sig av begreppet »rymdskepp« och sätter flottans gradbeteckningar på dem som vistas på dessa farkoster trots att de varken till design eller funktion liknar båtar. För vi tycker det är skitläskigt med det som finns nere i djupen. Vi tycker det är en skitläskig död att se ut genom ventilen på en koj medan fartyget går i djupet. Vi tycker det är skitläskigt att utforska nya världar med bara enorma avstånd av ensamhet att umgås med under färden. Allt som refererar till havet saknar vi nämligen möjlighet att kontrollera. Bilar kan vi kontrollera: Med ABS-bromsar, alkolås och mitträcke kan vi öka säkerheten och sätta in åtgärder mot skador i trafiken. Flygtrafiken kan vi kontrollera: Bara dåligt underhållna flygplan eller slappa säkerhetskontroller kan skicka oss kraschande i marken. Vägen till arbetet, leken i sandlådan, sexet, sportandet, klättrandet, skidåkandet... Allt det där kan vi kontrollera. Men havet? Glöm det. Havet är stort, okänt och väldigt svårt att tämja. I vårt safe european home är det lätt att glömma detta och bara drömma om allt det underbara som oceanerna har att ge, det där som Adolphson & Falk sjöng om i »Hav«. Men vi kommer aldrig att kunna rå på det. När Vasco da Gama reste till Indien i samma vatten som nu härjades av tsunamin hade han tur. Visst var han en skicklig navigatör som skrivit in sig i historien med all rätt, men han hade också väldigt mycket tur. Likaväl som han nu blev hyllad skulle han ha kunnat bli ännu en bortglömd sjöfarare som gick under någon gång i slutet av 1400-talet, men han gav havet en chans och lyckades bli en stor man på kuppen. Han gjorde det, för han visste att om man vill upptäcka nya världar så betyder det att man måste vara hemifrån en mycket lång tid, och han var beredd att riskera undergång där ute hellre än att sitta hemma och istället gå under av längtan till horisonten. Scenerna från Sri Lanka, Indonesien och de andra länderna som drabbades av helgens tsunami är så förtvivlande. Precis som vi lovade att aldrig åka båt igen efter Estonia så lovar vi nu att inte semestra i kustparadis som döljer katastrofen bakom en spegelblank yta. Med all rätt. Det fungerar ju så. Berättelserna om fattiga fiskare som förlorat hela släkter, om små byar som förlorat alla inkomstkällor och om nygifta som tagits ifrån varandra kan krossa vilket hjärta som helst. Men tro inte att detta förändrar något för människan och hennes kärlek till oceanerna. När såren har läkt kommer vi att vara där längs kusterna igen och söka efter det som saknas oss. Berätta om polarisar som smälter och vattennivåer som stiger – men vi kommer inte att flytta. Berätta om översvämningar och drunkningsöden - men vi kommer alltid att promenera längs stränder. Berätta om kartläggning av havsbottnar och nya forskningsresultat - men vi kommer alltid att fantisera om vad som finns i djupen. Av någon konstig anledning är det så. En solnedgång kommer alltid att vara vackrast från en strandkant med oändligheten framför oss. När det gäller havet så kommer vi alltid att komma tillbaka, varesig vi borde eller inte. --- Ikväll läser jag »In the Heart of the Sea« av Nathaniel Philbrick, den verkliga berättelsen om valfångaren Essex som 1819 lade ut från Nantucket, blev sänkt av en val de jagade och fick Herman Melville att skriva »Moby Dick«:

»With its huge scarred head halfway out of the water and its tail beating the ocean into a white-water wake more than forty feet across, the whale approached the ship… With a tremendous cracking and splintering of oak, the whale struck the ship just beneath the anchor. The force of the collision caused the whalemen's heads to jounce as the ship lurched to a halt on the slablike forehead of the whale. The creature's tail continued to work up and down, pushing the 238-ton ship backward until water surged up over the transom. No longer going backward, the Essex was now going down.«