2005-01-31
Postad i Irrpostning
Vi har sett många tunga kändisar i tidningarna på sistone.
Först var det bilden på Maradona som kom ut från ett hotell, med ett gäng hakor hängande under ansiktet, stödjande på två medhjälpare. Världens genom tiderna bästa fotbollsspelare vägde 120 pannor (160cm lång) och var nu i dubbla meningar en gigant. Han gick på strikt diet men rykten gjorde gällande att hotellpersonal hade smugglat upp en chokladtårta till honom.
Igår var det dags igen. I Daily Mail berättades om Pavarottis semester på Karibien. Operakillen var tvungen att firas ned med sele och vinsch för att komma till stranden:
Det var som en militär operation. Han hade två medhjälpare. Men till slut blev ansträngningen för mycket och han ramlade ihop
i en hög.
I’m lovin it!
Jag kommer såklart att tänka på Denis Learys »No Cure For Cancer« där han pratar om hur trist det var att inte Elvis dog som ung, eftersom vi då hade kunnat minnas den snygge Elvis. Precis som med Jesus, alltså. För tänk om Jesus blivit äldre och ramlat runt på gatorna med sitt entourage och vrålat om cheeseburgers… »Come on now… I’m the son of God. Give me a cheeseburger and some french fries.« Det kan vara en av de bästa stå upp-sketcher som gjorts.
De här tecknen på att fetman börjar göra comeback som framgångsmarkör är helt klart trevliga, åtminstone när de tas till dessa extremer. En lite halvplufsig Robbie Williams är ju inte särskilt kul, men de här riktiga giganterna som måste firas ned med vinsch och sele är så fantastiskt bra. Jag vill ha mer av det. Mer!
Jag vill se fotoreportage i kvällstidningarna där de måste slå ut en vägg för att få ut någon superdiva ur lägenheten när han blivit för stor för dörröppningen. Jag vill ha bilder på en sängliggande hjälte som röker cigarr, bälgar whisky och trycker i sig bakelser. Mumma!
Det goda livet kräver sin vikt! Jag tycker det är en skyldighet för verkliga superstars att spåra ur med jordnötssmör och Big King XXL till frukost. Inget är faktiskt så starkt förknippat med glamour som en välsittande grosshandlarhydda.
Det talas så mycket i tidningarna om hur skådespelare och modeller håller vikten men hur kul kan det egentligen vara att tjäna 10 miljoner i timman och bara äta några salladsblad och en morot? Lägg ner det där! Det är västvärlden 2005 vi lever i, goddamnit! »Macky D’s or KFC«?
SHQ mailade kort efter bilden på Maradona en vision om nästa Guldbollen-gala där Maradona och en bearnaise-gödd Eric Cantona går en sumomatch om hederspriset för lång och trogen tjänst. Precis så! Det är där vi måste vara!
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-01-10
Postad i Läsvärt?, mp3
Förlåt att jag inte skrivit på ett tag. Jag håller på och flyttar till en ny lägenhet och därför har det inte blivit av att uppdatera.
Men nu kan jag berätta att något har hänt med min musiksmak. Jo, jag har märkt det. Det har skett mer som en stilla skiftning än plötsligt uppvaknande, men något har definitivt hänt.
Idag höll jag på att packa ner skivsamlingen inför den stundande flytten och naturligtvis blev det mer spisande av gamla skivor än packande. Det var en märklig upplevelse – inte för att album jag gillade förr har blivit sämre utan för att de har fått en helt ny betydelse.
Så länge jag kan minnas har jag älskat musik som fått mig att sakta nicka, le lite hopplöst och sucka »ja, precis såhär är det ju«. Jag brukade älska musik som talade till just mig, som kom med hårda sanningar levererade i en form som gjorde dem mjuka.
Tänk bara My Favorites »Working Class Jacket«. Även om den låten aldrig har handlat om just mig så har det ändå funnits en textrad som varit en klapp på axeln… »He hopes the new job will make things better / She knows it won’t matter«…
Varje gång jag efter att ha försökt åstadkomma något vettigt i livet krupit tillbaka till kontorsjobben jag aldrig tar mig ifrån så har »Working Class Jacket« kommenterat det. Visst, i mitt fall har det handlat om kvalificerade, relativt välavlönade byråkratsysslor och inte alls den socialrealistiska tragik som My Favorite berättar om, men eftersom jag helst velat forma mitt liv utifrån att inte vara just byråkrat har jag varje gång jag påbörjat en ny anställning inom myndigheterna jag kan lagstiftningen inom varit tvungen att intala mig… »Denna gång blir det bättre! Denna gång kanske jag trivs och är nöjd med mitt liv!« Hittills har så inte varit fallet och efter ett tag har jag varit tvungen att sluta för att på nytt försöka ha en huvudsaklig syssla som betyder någonting för mig.
Jag brukade älska sådana textrader. Eller låtar. Mauro Scoccos »Om du var min« har jag använt som medicin varje gång mitt hjärta fallit för fel person och det bara blivit till olycka. Jag ville bara kunna säga… »Ja, precis så här är det ju.«
Men allt har förändrats nu – inte att Mauro är kung, men däremot mitt behov av att känna igen mig i populärkulturen.
Jag vet inte om det är ett tecken på att man har blivit mer säker i sig själv, osäker i sig själv, lever ett lyckligare nu, lever ett olyckligare liv nu eller vad det nu kan vara, men jag vill inte längre ha musik som berättar om mitt liv.
Jag har under det senaste året börjat söka allt mer musik som låter mig vara på en annan plats för en liten stund. Jag har velat lyssna på artister som inte säger ett dugg om mitt liv och istället erbjuder mig en liten semester från det som verkligen är. Med allt från flufftrance till knasterelectronica i största allmänhet har jag bara behövt blunda för att slippa det vanliga och istället få känna känslor som är musikens inte mina egna.
Det här känns lite konstigt att säga, men jag tror aldrig att jag vill höra Springsteen sjunga »Independence Day« eller »Badlands« igen. Aldrig! Han får gärna berätta om Spanish Johnny eller om den där Chevan från 69 som de byggde själva eller till och med lite om Atlantic City, för alla de där grejerna är ju tuffa, de är någon annanstans än hemma här… Men tugget om att köra fast och vara slav under arbetet och att ägna större delen av sin tid åt att bara får tiden att gå… Jag vet inte, längre.
Inledande »Weekend« på The Perishers sjukt grymma »Let There Be Light« är en av de bästa svenska låtarna som gjorts. Men jag har under det senaste året fått svårare och svårare att lyssna på den…
»If in the evenings
All you do is watch TV
Cause you’re too tired for anything else
You’re just like me«
Ouch, dude, that hurts! Jag brukade le åt att det fanns någon som förstod, nicka stilla på huvudet och sucka »ja, precis så är det ju«. Jag blev inte deprimerad av det, snarare blev jag trygg i vissheten om att jag inte var ensam i min misär (om den sen var/är inbillad eller inte låter jag vara osagt, oftast är det bara en massa mörka tankar som inte är rotade i verkligheten).
Men av någon anledning är det inte längre så och jag har inte insett detta förrän helt nyligen, när jag suttit och spela skivor som jag skulle packa ner till flytten.
Jag tycker mitt nya förhållningssätt till popmusik är spännande och väldigt upplyftande. För precis som låtar som handlade om mig och mitt liv under tonåren var det som gav mig en egen liten värld att fly in i har mitt omfamnande av musik som inte alls handlar om mitt liv givit samma effekt sådär tio-femton år senare.
Jag skrev för en tid sedan en krönika om mitt behov av att låta mig uppslukas av populärkultur. USA hade just gått in i Irak och jag var väldigt fed up på verkligheten. Det kom två mail efter det. Det ena kallade mig »oansvarig« och tyckte jag borde göra bra saker i den verkliga världen istället för att lägg mitt liv i händerna på Invader Zim och den andra anklagade mig för att vara »eskapist«. Jag har aldrig gillat det ordet. Eskapism. Det låter som ett negativt klingande ord och dessutom får jag stora associationer till gymnasieångest vilket känns… sådär. Väldigt… sådär.
Egentligen handlar det nog bara om att alla nog vill ha en plats dit det vanliga stretet och strulet inte har tillträde. Må det vara en sommarstuga eller en segelbåt eller curlingklubben eller biljardhallen eller vad som helst behovet är ändå att komma iväg, få vara en stund i en annan värld och där hämta krafter för the really real world. Att folk reagerar när man istället använder populärkulturen för detta ändamål är lite konstigt. För mig är det precis samma sak.
När Armin van Buuren och Justine Suissa fluffar runt i »Burned With Desire« eller Above & Beyond plockar de känsliga stråkarna med plippande slingor som klättrar i cutoff-frekvens på »Far From In Love« så drömmer jag om en klubblokal byggd i sten, där lasrarna sveper över folkhavet som vevar med glowsticks och alla fortsätter dansa hur länge som helst för E är gott och det fluffas så mycket flufftrance att alla får bomullshjälmar. När jag ser GITS: Stand Alone Complex så sluter jag ögonen och drar upp en plot för hur man skulle kunna göra en Laughing Man i vår tid och hur tufft det skulle vara att hacka TV-sändningar med hans fina logotyp. När jag läser någon rysk klassiker så vill jag bara packa väskan och några dygn senare vandra längs Nevskij Prospekt i en pälsmössa och glida in på en sån där sjabbig ölhall de är på i början av »Brott & Straff«
Jag tycker inte att det är oansvarigt det är bara ett försök att fylla den korta tid som finns här med något som är vettigt och meningsfullt. Det känns ändå bättre att aktivt göra val och skräddarsy sin egen låtsasvärld än att bara ta det man får serverat. En dokusåpa kan liksom aldrig nå upp i samma bygga-fin-fantasivärld-värld-faktor som Alastair Reynolds (hans senaste roman »Century Rain« är naturligtvis en riktig höjdare men mer om den i nästa blogpostning.)
Jag är bara så förvånad att jag tog det till en sådan extrem utan att vara medveten om vad som hände.
Det räcker med att gå tillbaka ett halvår till när Mauro Scocco släppte samlingen »La Dolce Vita«. Då fullkomligt pundade jag på »det-är-såhär-det-här-fan-vad-bra-att-nån-berättar-det-för-mig«-erotik men under hösten är det jakten på alternativa universum som varit den förhärskande.
Att läsa William Gibsons bästa novell, »New Rose Hotel«, och lyssna på Tim Heckers »Mirages« ger inte bara ett känslointryck, det flyttar dig rakt in i The Sprawl. Och när jag kommer därifrån, tillbaka till Fruängen i början av 2005, så kan jag ändå drömma om att bidra med the Edge i valfri zaibatsu i flera timmar efteråt.
Jag tycker inte att det är oansvarigt. Ledsen, men… Jag tror var och en måste göra det de känner att de måste göra för att må bra. Det finns liksom inga ursäkter längre för att må dåligt. När jag var yngre kunde det kanske vara en klädsam pose att gå svartklädd och läsa Montages temanummer om självmordet i kulturform, men numera… Nej. Jag vill inte se mer när Göran Persson rynkar på pannan, tittar över glasögonen och faderligt säger »det här… är… … en mycket… allvarlig… fråga.«. Snälla? Jag vill se Ricardo Tubbs säga åt nån langare att han borde snacka om han inte vill »be bustin with the brothers up in steel city«.
Och jag är ledsen, men jag tycker inte att det är allvarligt…
När jag har kommit tillbaka till the really real world ska jag packa färdigt skivorna och börja gå igenom pappers- och tidningshögar för att rensa. Jag ska börja ett nytt liv, nämligen. Jag får chansen att bygga en helt ny värld nu. I linje med min förändrade musiksmak ska jag lyckas glömma allt om mitt 27-åriga liv i söderförorterna och bli någon annan. I min nya lägenhet kanske allt kommer att bli bättre? Tja, om inte så finns där ju alltid Armin van Buuren i en ryggsäck med decimeterlånga neontaggar i latex. Och wrestling. Fan vad grymt. WWE!
—-
Här är i alla fall två hits som aldrig någonsin kommer att förlora sitt värde. Tanka och frossa.
Fortran 5 – »Heart On The Line (Vince Clarke mix)«.mp3
The Northern Territories – »Midnight Ambulance«.mp3
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
eskapism >
förort >
laughing man >
realism >
söderförort
Postad i Irrpostning
Jag var hemma hos mina farföräldrar på middag igår. Farfar visade ett stycke ur en sockenförteckning från Högnäs på Öland som bara bröt mitt hjärta.
Det handlade om Anna-Karin Olofsdotter som dog 1849 och som det i sockenboken stod om:
»Sinnessjuk före 40 års ålder av obesvarad kärlek. Mannen hennes hjärta brann för finge hon icke.«
Det är typ det vackraste jag hört. Någon borde sätta sig ner och gå igenom arkiven och skriva en antologi om alla unsung heroes som tröskade och slet och var olyckligt kära och svalt ihjäl. De förtjänar det, på nåt vis.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
