2005-02-28
Postad i Läsvärt?
Det finns hjältar. Och så finns det Hjältar. Jürgen Sparwasser är det sistnämnda.
1961 var Berlin det mest känsliga området på jorden. Det var året när Sovjetunionen reste muren som inte bara delade en stad, utan också satte gränsen för de två motsatta levnadssätten som skulle komma att prägla planeten under två tredjedelar av 1900-talet. Muren blev gränsen mellan kommunism och kapitalism, mellan totalitärstyre och demokrati och faktiskt också gränsen mellan krig och fred. Berlin blev ett microcosm där idologierna som ställde världens ledare näsa mot näsa förkroppsligades på några kvadratkilometer. Och alla höll fingret på avfyrningsknappen.
Tretton år efter murens resning spelades det VM i fotboll och lottningen hade sett till att turneringen skulle stå värld för världshistoriens förmodligen mest politiskt laddade match. Hetare än matchen mellan Honduras och El Salvador som ledde till krig, avsevärt mycket hetare än Iran USA i VM 1998. Det var match i grupp B mellan två landslag från samma nation: Östtyskland och Västtyskland.
Klimatet för idrottare i östtyskland kunde vid denna tid vara himmel och helvete. Vissa sporter som ansågs speciellt viktiga för den östtyska staten, exempelvis simning, fick ekonomiskt stöd som var högre än någonstans i världen. I dessa sporter plockades begåvade talanger redan som barn och tränades i specialskolor för att nå världseliten. I andra sporter, som fotboll, var livet hårdare. »Deutscher Turn- und Sportbund« (DTSB Tyska Gymnastik- och idrottssällskapet) plockade spelare som visade begåvning för någon av de sporter som ansågs mer viktiga och gav dem ett ultimatum: Börja träna sporten eller sluta idrotta. Varken idrottarens eller dennes föräldrars vilja var viktig i utgallringen. Till fotbollen kom därför mestadels idrottare som inte platsat i någon av de »viktiga« grenarna, varför DDR aldrig kunde få ett riktigt bra fotbollslandslag.
Den 22 juni 1974 skulle dock bli en strålande dag för sporten i DDR. Förvisso blev datumet också en viktig kugge i det kommunistiska propagandamaskineriet, men det är ändå lätt att glädjas åt det av respekt för det östtyska folkets lycka.
Klockan var 21:03 på Volkparksstadium i Hamburg när Jürgen Sparwasser blev historisk. Inför 60,341 åskådare dribblade sig den östtyske anfallaren förbi Horst-Dieter Höttges och Berti Vogts för att med en distinkt chip förpassa bollen i nät bakom Sepp Maier. 1-0 i den 77:e minuten och Jürgen Sparwasser är till dags dato den enda östtysk som gjort mål på västtyskland.
Georg Buschner på den östtyska ledarbänken hoppade, tillsammans med de 1500 supportrar som handplockats av kommunistpartiet för att följa VM på plats, av glädjerus när slutsignalen gick och laget hade säkrat segern med 1-0. Förvisso satt spelarnas familjer i skyddshäkte hemma i DDR eftersom partiet inte ville förlora prestige genom avhopp till väst, förvisso fick spelarna betala för matchdräkterna när de mot de östtyska reglerna efter matchen bytte tröjor med ett kapitalistiskt land och förvisso fick de inga matchpremier trots att de kvalificerat sig vidare (för samma prestation fick varje västtysk spelare 25,000 d-mark), men Jürgen Sparwassers mål talade sitt eget språk. Västtyskland för förnedrat.
Jürgen Sparwasser spelade sammanlagt 53 landskamper och gjorde på dessa 15 mål, men det viktigast skedde den aftonen i Hamburg. Efter VM fortsatte han spela för sin klubb Magdeburg i Östtyskland med en månadslön på 720 d-mark i månaden (cirka 3500 kronor). Om man hänger på en sportbar eller går på en fotbollsmatch i forna öst idag så kan man snabbt vinna förtroende genom att namedroppa matchen den där junikvällen. För många gamla grånade män betyder målet fortfarande en oändlighet. De minns det som det fattiga östtysklands revansch på den välmående storebrodern. De minns det som när familjens svarta får förstörde släktkalaset. De minns det med stolthet. Och vem kan klandra dem? Es gibt nur ein Jürgen Sparwasser!
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Berlin >
Berti Vogts >
ddr >
fotboll >
Horst-Dieter Höttges >
jürgen sparwasser >
Magdeburg >
västtyskland >
VM
2005-02-23
Postad i Irrpostning
När regissörerna Vilgot Sjöman och Claes Eriksson nyligen drog TV4 inför rätta då de ansåg att kanalen gjort fel som brutit deras filmer för reklam tyckte många att det var en kamp mot väderkvarnar. Visst var det sött och lite fint att de valde att ta till vapen för sina darlings men seriöst, »vad spelar det för roll«? Jag gillade också grundtanken i att driva kamp mot en tv-kanalen men hade lite svårt att se kärnan i problemet som regissörerna upplevde. Ända till nyligen.
För vad rättsprocessen handlade om var inte så mycket någon slags idé om att reklam skulle kommersialisera eller förfula ett kulturellt verk. Istället handlade det om en betydligt viktigare fråga: Vilka förutsättningar ger ett medium kulturuttrycket som det distribuerar? Förhöjs eller försämras publikens möjligheter att kunna ta intryck beroende på vilken form kulturuttrycket ges till dem i? Och detta är i sammanhanget ingen struntsak.
Jag insåg problematiken helt nyligen.
Förra veckan låg jag hemma med febern från helvetet. Som en skänk från ovan fanns digital-tv:n till hands och jag kunde ägna dagarna framför Canal+, Discoverys fem kanaler med nonstop-populärvetenskap och VH1s Queen-hyllningstimmar.
Vad jag märkte när jag låg där och tittade var att jag redan hade sett de flesta av filmerna som gick på Canal+. Inte hela filmerna, såklart, men delar av dem. Jag såg »Cradle 2 the Grave« och insåg nånstans i mitten när Jet Li skulle slåss mot nån fet tjomme att »vänta nu, det här känner jag ju igen«. Likadant var det i »A Man Apart« när Vin Diesel sa »did you kill my family?!«… Efter en kvart i filmen hade han i och för sig sagt det ungefär hundra gånger, men jag kände igen det redan när jag slog på TVn. »Did you kill my family!?« Nog för att förklaringen i »The Matrix« om deja vu som fel i programvaran är attraktiv, men jag är inte redo att köpa den riktigt ännu.
Anledningen till att allt kändes så bekant är att man med Canal+ tillgodogör sig ett ganska märkligt sätt att se filmer. Tisdag vid kvällsmaten slår man på TVn och ser upplösningen, en seg söndageftermiddag ser man början och en sen natt när man inte vill gå och lägga sig stannar man bara uppe liiiite till och ser stora biljakten i mitten. Sen har man sett hela filmen. Fast riktigt vad den handlade om vet man inte men karaktärerna och bilderna förblir tydliga. Fragment utan mening blir till slut en helhet.
Det här sättet att se film fungerar när vi har att göra med dålig Hollywood-action. Det är helt okej att se Vin Diesel i fragment (visste ni att han är framtagen av en genforskare i Universals actionfilmslaboratorier?). »Did you kill my family!?« Det är liksom inte så mycket stämning eller karaktärsbyggande man missar (»Vin har skinnjacka« är faktiskt det enda karaktärsbyggande som står med i manus i hans filmer). Men vad skulle egentligen hända om jag skulle ha sett någon av mina favoritfilmer på det här sättet? Skulle jag ha förstått dem? Skulle jag ha insett hur bra de var?
Den teknikfientliga delen av mig börjar ungefär nu.
Samma problem som Canal+ innebär för filmtittande innebär mp3-formatet för musiklyssnande. Jodå, åtminstone för mig. Jag har ett genuint intresse för popmusik (hoppas jag, jag har i alla fall trott det) och sitter gärna med en massa nya album i nedladdningskön i fildelningsprogrammet. Problemet jag har upptäckt är bara att jag har en tendens att, när ett album är nedladdat, bläddra igenom låtarna, hitta mina favoriter och sedan bara spela favoriterna. Ett album som skrivits och spelats in som en helhet av artisten hackas godtyckligt upp av mig som lyssnare och så missar jag en massa poänger.
Det har hänt oroväckande många gånger de senaste månaderna… M83s »Before Dawn Heals Us« var ett sådant. Jag laddade hem det, strölyssnade igenom spåren, hittade favoriterna och spelade dem ett tag innan jag tröttnade. Inte förrän jag fick albumet på skiva och satte det i skivspelaren medan jag jobbade insåg jag hur mycket jag faktiskt tyckte om det som just ett album. Nu lyssnar jag på det hela tiden. Det är tragiskt, men jag har fler exempel där just detta har hänt. Speciellt känsligt är arty album med 30 minuters takt- och melodilöst laptopflum har man inte verkligen bestämt sig för att lyssna är det väldigt många utropstecken som riskerar att förbises.
Här kan sägas tre saker:
1. Jag har mig själv att skylla för att jag är ignorant.
2. Kanske är det inte mp3-formatet som är problemet utan egentligen albumformatet som är förlegat och anpassat för föråldrade media.
3. »Did you kill my family!?«
Det finns ett format som känns nästan som optimerat för mp3-trafiken: Fyraspårs-EPn. Varesig det är på tolvtummare eller CD-singel är fyraspårs-EPn det absolut bästa formatet när det gäller att ladda hem musik. Med bara fyra låtar är det ingen risk att man missar något. Artisten har möjlighet att variera hits med lugna låtar och experimentella utflykter och ändå lyckas fånga lyssnaren. För 20 minuter är alltid 20 minuter. Inte ens den mest rastlöse nedladdaren kan missa att lyssna igenom 20 minuter om hon/han är intresserad av att höra vad artisten står för.
Förmodligen är detta en del i varför artister som The Tough Alliance, Jens Lekman, Differnet, The Radio Dept. och vad du vill från den svenska popfloran har nått ut så kraftigt som de har gjort. De har släppt kompakta, tight hållna EPs och småsläpp som varit lätta att ladda hem, lyssna igenom och bilda sig en uppfattning om. De är naturligtvis också alldeles finfina artister hela bunten, men med ett helt indiecommunity uppkopplat och fildelande har formatet på deras släpp med största sannolikhet bidragit till spridningen.
I skrivande stund har jag nya Out Hud och Doves nedladdade på hårddisken. Jag ska aldrig öppna dessa i Winamp. Inte ens med datorljudet kopplat till stereon kan jag konsumera musik på »rätt« sätt. Det är hemskt, men så är det. De ska brännas och spelas på jobbet, eller när jag diskar, eller när jag sitter med datorn avstängd och skriver brev. Lyckligtvis fick jag tag på nya Eluvium på fysisk skiva innan jag hann ladda hem den.
Nejdå. Jag kan lyssna även på nedladdad musik på allvar. Det är inte så illa som det låter. Bara nästan.
Däremot är jag övertygad om att nedladdande gynnar hits. Direkta låtar som klipper till på en gång och som man bara vill spela om och om och om igen igen de är vinnarna. Och det är ju absolut inget fel med det. 90 procent av alla album har 2-3 bra låtar och i övrigt utfyllnad. Att kunna plocka ut dem och steka resten har blivit en mänsklig rättighet och det var inte en dag för tidigt. Anledningen till att jag gnäller är bara att jag är så orolig över hur mycket vi missar på vägen. För medan jag laddar upp en playlist med hits så finns det en oändlighet av subtila artister som inte vågar ta upp så mycket plats och kommer jag någonsin att hitta dem? Två frågor:
1. Hade jag älskat Pan American lika mycket som jag gör nu om jag en gång hade upptäckt dem som mp3or?
2. »Did you kill my family?«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-02-18
Postad i Läsvärt?, Repris
Ofta när jag postar grejer här på Beneath a Steel Sky så är jag rädd att det ska vara för egocentrerat och självhävdande. Men… Hela konceptet med en blog är ju till sin natur att ta rollen som Narcissus så varför skämmas, egentligen…
Jag har en grej som jag är väldigt stolt över, en intervju som gått förlorad för eftervärlden eftersom siten den låg på inte finns kvar. Faktum är att det var min första intverju. Min första intervju. Och det är fortfarande den bästa intervju jag har gjort. Jag satt härom kvällen och läste igenom lite gamla saker och snubblade över den här texten och upptäckte att jag fortfarande skrattar åt varenda replik.
Förlåt om det är självbelåtet, men jag måste reprisera den här… Det vore så trist om den gick förlorad för evigt. Och den är vansinnigt rolig.
Tiden var slutet av januari 2000. Olle Ljungström skulle snart släppa albumet »En apa som liknar dig«. Platsen var ett fik på Kungsholmen. Ingen människa jag träffat, varken före eller efter, har kommit med så många klokheter på så kort tid.
Folk pratar om t.ex. Kent och bob hund som band som på något sätt återlegitimerade det svenska språket som rockspråk. Samtidigt har artister som du själv och Mauro Scocco gjort musik på svenska i två decennier. Har media gjort det till en ‘grej’ att unga band sjunger på svenska?
»”Jag tror media gör det av samma anledning som man skriver om Eric Gadds röda kostym eller att Eva Dahlgren log på den där bilden eller att Mauro Scocco är så butter. Journalister behöver någonting att hänga upp personer på. Svenska texter har ju band som Eldkvarn och Ulf Lundell och, om man går ännu längre tillbaka, folk ur min föräldrageneration skrivit jämt. Det där om att hänga upp sig på att ett band sjunger på svenska är kvalificerad idiotisk dum jävla slapphet. Jag menar… Göran Persson, fet och arrogant. Oavsett vad man nu har för politisk åsikt så kan nog alla vara överrens om att Göran Persson troligtvis har andra karaktärsdrag än att bara vara fet och arrogant. Till Mauro Scocco säger man ‘ja du är minsann inte killen som skrattar lätt’ men vad vet journalister om vilken kul och trevlig kille Mauro Scocco är? Fast så gör man ju även i umgängeskretsar. Om vi har Lasse som är så jävla aggig mot asiatisk mat så blir det hans grej. Han kanske är fågelskådare, har en tjej som han sitter hemma och pratar ut om existentialism och Sartre hela kvällarna med och hälsar på sin mormor för att få veta mer om sin släkt, men bland polarna kommer han ändå bara vara den där snubben som aldrig går på asiatisk restaurang.«
Men när du läser om de yngre banden som “tagit svenskan tillbaka till musiken,” kan du ta illa vid dig då, känna att ditt eget arbete och din egen musik negligeras?
»Tyvärr – och jag måste verkligen säga tyvärr – kan känslan dyka upp. Egentligen är det ju helt fruktlöst, men ibland kan jag känna det, då… Ja, jag har t.ex. haft en princip att gitarrer alltid ska spelas uppifrån och ned över strängarna för att det ska låta coolt. Numera har det blivit något slags ‘Kent-sätt’ att spela gitarr på, och då kan jag känna “Men hallå! Ursäkta, det här har jag gjort sen 81″ på nåt vis. Och jag var ju inte först. Velvet Underground gjorde det 61, innan jag ens var född. Inget illa om bob hund på något sätt, men att jag skulle vara influerade av dem i min musik är fullkomligt otänkbart. Det är som att ta Da Vinci och Picasso. De var bra konstnärer på sina håll utan att de har något gemensamt.«
Var svenska texter ett självklart val, eller har du någon gång övervägt att skriva en engelsk platta, ungefär som Orups försök på “Orupean Songs”?
»Hans försök kan väl avskräcka vem som helst? Nej, allvarligt talat så har Johan Renck tyckt att jag ska översätta mina texter till engelska eftersom det är där den stora marknaden finns, men jag kan inte. Det är inte så att jag tycker det är pretentiöst eller något konstnärligt fel utan för att jag helt enkelt är en klantskalle. Jag är jätteintresserad av att vara Kashoggi-rik till vilket pris som helst, jag vill ha hela ICON´s banksaldo som fickpengar men det handlar om begränsningar. Det är mycket Barbie Girl och “Everbody say hey” på engelska. Det ska till rätt avancerad engelsk rock för att texterna ska ge något. Jag menar, till och med Carolas egna engelska texter är ju nobelprisämnen i jämförelse med t.ex. Oasis.«
Kan det finnas en större risk att missförstås i sina texter om man skriver på svenska? Om de är på engelska blir musiken på något vis mer ett skval men om det är svenska hör man direkt orden och gör egna tolkningar utifrån det?
»Men det är väl en socialt betingad verklighet? Man kan ju alltid bli missförstådd. Du och jag kan sitta och missförstå varandra här hela tiden. Men vad gäller engelska så… Om någon sjunger ‘She’s so sweet / She’s my angel / I love her till I die’ så tänker man ‘Gud vad fint’ men samma sak på svenska blir skitlöjligt. Men det finns ju många bra svenska texter. bob hund tycker jag har bra texter. Och Cornelis Vreeswijk såklart. Det Beppe Wolgers skrev åt Olle Adolphson var oerhört bra, och Petter skriver väl nånstans bra texter. Det finns till och med texter som Lars Forsell skrev åt Lill Lindfors som är alldeles utmärkta.«
När “Det stora kalaset” släpptes skrev en recensent i princip rakt ut “jag tycker inte att det är bra för jag förstår inte vad han sjunger om” och det var lite roligt för i samma veva jobbade jag som svensklärare på Sjöängsskolan utanför Stockholm och satte en femteklass på att skriva vad de tyckte och tänkte om ett antal svenska texter de fått i ett kompendium jag tryckt upp. Det var lite David Shutrick och Pontus & Amerikanerna och sen var din “Morotsman” med, och de tolkningar jag fick var helt fantastiska. Det kändes nästan som om någon av de 32 ungarna skulle recenserat plattan istället. Finns det en risk att man överanalyserar texter och bryter ner dem till en nivå där de förlorr sin betydelse?
»Ja, framförallt är det så! Det du berättar är otroligt häftigt! Jag gick för några år sedan på en Chagall- utställning på Moderna Muséet och jag kan ingenting om sånt där. Jag gick runt där bland de svarta polokragarna och tittade och kände mig dum som inte förstod något, men så kom det en lågstadieklass och jag följde med dem istället. Så först kom guiden, sen kom barnen och sen kom jag som pedofilen efter. Det var jävligt kul att höra hur ungarna reagerade när de såg konsten. Om man tänker på ‘Morotsman’ i din klass där så har varenda en av de 32 tolkningarna sitt eget värde medan ‘She loves you yeah yeah yeah’ är omöjligt att tolka på något annat sätt. Visst riskerar man att bli missförstådd, men jag tror samtidigt att tydlighet kan vara dåligt i vissa sammanhang. ‘I’m going to Ibiza.’ Där går liksom nollstrecket på något vis, när några spanjorer eller vad det är som inte kan engelska försöker… Ja, jag vet inte vad. Nej, då står jag hellre ut med att jag kan bli missförstådd. Ärligt talat så skiter jag i om jag blir det. Jag kan inte bli missföstådd, alla tolkningar är rätt.«
Jag kan inte låta bli att komma in på Stranded Records. Det har blivit en oerhörd mytbildning kring Stranded-banden i 80-talets begynnelse nu när det gått några år. Hur var det att ligga på Stranded?
»Jag tror det var den enda plats vi kunde vara på, det enda skivbolaget som kunde funka. Det enda alternativet var väl MNW som då var oerhört självgoda och hade den där kommunistiska otrevligheten som fortfarande rådde i samhället då – och till viss del fortfarande råder på många ställen.«
Jag pratade med en gammal bandbokare som sa ’strandedbanden kunde man ju inte ha i möblerade rum’ och jag bestämde mig för att fråga den första jag träffade som kunde reda ut det för mig. Du är den första.
»Det var nog hans sätt att bidra till mytologiseringen. Man har ju hört historier om de här vidriga 70-talsrockgubbarna som sysslade med rent kriminella perversiteter med småflickor och gjort saker som de borde straffas hårt för, och i jämförelse med dem var nog vi förhållandevis monogama, bussiga killar. Det var ju aldrig tal om människoförnedring eller så. På ett sätt blir det ju ett maktförhållande – prästen och den som ska biktas, bassisten och flickan från Västerås – men inte på något sätt som asen från 70-talet. Man borde stämma varenda jävel som över huvudtaget spelade musik under den där perioden. ‘Möblerade rum.’ Ja, vi kanske var verbalt obekväma men det var ju aldrig sådär att vi slog sönder hotellrum eller som the Doors och körde ner en bil i en pool. Hur korkat är inte det? Jag har varken en bil eller en pool men om jag hade det skulle jag knappast köra ner bilen i poolen. Om man är på ett hotellrum som har tv, varför ska man då kasta ut tvn genom fönstret när man kan titta på den istället?«
Så myten är en falsk bild?
»Vi kanske var jiddriga för den tiden. Proggrörelsen var så förbannat sur. Stalinismen levde kvar och man blev fullkomligt avsexualiserad av alla sura pragmatiker och gnälliga människor. Den tidsperioden i sveriges historia kan bara jämföras med digerdöden. Banden på Stranded var lite flärdfulla och personliga och skrev musik som handlade om personliga saker istället för att skriva om nån dum jävla förort, så vi var kanske obekväma på så sätt.«
När det gäller din nya platta då, “En apa som liknar dig.” Har det funnits någon grundtanke bakom den eller någon ny infallsvinkel jämfört med de äldre plattorna?
»Grundtanken var någon form av känsla att göra det hela så enkelt som möjligt. När vi gjort pålägg har vi gjort tydliga pålägg. De flesta band spelar in tolv gitarrer och vill få det att låta som en, men vi försökte hålla den enkel, men ändå mer hi-fi än lo-fi som tidigare. Förra plattan var jag med och producerade tillsammans med Simon och Heinz (Nordberg och Liljedahl, reds anm) men nu har de tagit på sig hela det ansvaret så jag kan ägna mig åt texterna och låtarna istället. Förut var jag ett control freak men då får man också ta på sig en massa saker man inte vill ha ansvar för.«
Det är ett ganska ovanligt namn på skivan?
»”Det är ett bra namn! Titeln bestämde jag innan jag hade några låtar till skivan. Det är ju ungefär så det är… Du är lika korkad som jag är och man bestämmer själv var man vill landa. Jag gjorde en låt för några år sedan som hette ‘Jag spelar vanlig’ och den har jag läst anses vara ironisk, sådär ‘jag är minsann inte vanlig eller som ni andra’ men det fanns ingen ironi alls i den. Det är i allra högsta grad ett problem att man betraktar vissa som stjärnor och andra som vanliga.«
De som betraktas som stjärnor är ofta de som pryder damtidningarnas framsidor eller är medlemmar av Expedition Robinson. När det nyligen blev offentligt att Bibel ska läggas ner hördes det många arga röster över att det inte finns utrymme för intelligent populärkultur i Sverige. Hur ser du själv på det?
»Man kan säga att det till viss del är en snobbistisk inställning men om alla orkar med Peter Harrysson och ‘Trafikmagasinet’ och hockey och ‘Rederiet’ så tycker jag att det är lite tråkigt. Alla måste inte älska Von Trier eller något annat marginellt men man borde åtminstone acceptera det och ge det utrymme. Det är ju inte världens ballaste grej med kommersiell likriktning om man säger så. Pop och Bibel skulle faktiskt kunna leva på sin nisch för så korkade är inte människor. Samtidigt är det så lätt att komma och vara duktig och säga ‘varför finns dansband’ men folk dansar och är glada så vem är jag att gnälla? Däremot tycker jag att det är synd att det tar sån enorm plats. Men vem är jag att lära andra? ‘Folk är idioter’? Det är bara synd att de inte orkar med att leta upp andra saker än det som serveras.«
“Jaha, är det du som är Kristoffer? Har du lärt dig texterna än?” Så lyder Olle Ljungströms replik i “G” från 1983. Hela Reeperbahn figurerar där som Nürnberg 47, ett band med hård fascistoid image vars manager Allan (en ondskefull Ulf Brunnberg i sin kanske bästa roll någonsin) värvar sångaren Alexander från popgruppen Barn. När Nürnberg 47 spelar på klubben G presenteras bandet av den homosexuella klubbägaren Kristoffer, spelad av Magnus Uggla, varpå de spelar “Hundarna brinner,” en het “Everything’s Gone Green”-doftande låt som än så länge är det bästa jag hört i en svensk film.
Magnus Ugglas presentation av “rekryterna från Kungsholmen” är ett stort ögonblick i svensk filmhistoria.
»Det var totalt improviserat från Uggla. Det är lustigt för ingen av oss bodde på Kungsholmen då och det stod inte i manus. Vi var inte särskilt stolta över att vara med i filmen då för den kändes för dum. Jag tillhörde väl inte målgruppen om man säger så. Hildebrand hade en tanke om oss som ett kommersiellt nazistband vilket måste vara någon form av svenskt världsrekord i naivitet. Det otäcka är att han kanske var mer framsynt än vad vi då kunde fatta. Jag hade ett förslag på en scen i filmen där… Ja, Sebastian Håkanssons karaktär (Alexander, red anm.) kom till en punkt där han var tvungen att välja mellan det här dumpopbandet från den löjliga förorten och det coola, kommersiella nazistbandet. Jag hade ju valt nazibandet direkt men Hildebrand var sådär EQ-mässigt politiskt korrekt så han tyckte Sebastian skulle välja dumpopbandet. Egentligen passade han inte alls in med oss för han var skatekille medan vi tog oss själva på något slags New Order-allvar, men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa ‘ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det’ och till slut blev det tyvärr aldrig av. Egentligen är hela historien med Nürnberg 47 absurd. Det behövdes ett namn för det här nazibandet och jag kom på ‘Nürnberg 47′ men sen kom det fram efter filmen att rättegångarna skedde ju 1948. Det hände inte ett skit i Nürnberg 1947…«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-02-09
Postad i Irrpostning
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
