Es gibt nur ein Jürgen Sparwasser!

Det finns hjältar. Och så finns det Hjältar. Jürgen Sparwasser är det sistnämnda.

1961 var Berlin det mest känsliga området på jorden. Det var året när Sovjetunionen reste muren som inte bara delade en stad, utan också satte gränsen för de två motsatta levnadssätten som skulle komma att prägla planeten under två tredjedelar av 1900-talet. Muren blev gränsen mellan kommunism och kapitalism, mellan totalitärstyre och demokrati och faktiskt också gränsen mellan krig och fred. Berlin blev ett microcosm där idologierna som ställde världens ledare näsa mot näsa förkroppsligades på några kvadratkilometer. Och alla höll fingret på avfyrningsknappen.

Tretton år efter murens resning spelades det VM i fotboll och lottningen hade sett till att turneringen skulle stå värld för världshistoriens förmodligen mest politiskt laddade match. Hetare än matchen mellan Honduras och El Salvador som ledde till krig, avsevärt mycket hetare än Iran – USA i VM 1998. Det var match i grupp B mellan två landslag från samma nation: Östtyskland och Västtyskland.

Klimatet för idrottare i östtyskland kunde vid denna tid vara himmel och helvete. Vissa sporter som ansågs speciellt viktiga för den östtyska staten, exempelvis simning, fick ekonomiskt stöd som var högre än någonstans i världen. I dessa sporter plockades begåvade talanger redan som barn och tränades i specialskolor för att nå världseliten. I andra sporter, som fotboll, var livet hårdare. »Deutscher Turn- und Sportbund« (DTSB – Tyska Gymnastik- och idrottssällskapet) plockade spelare som visade begåvning för någon av de sporter som ansågs mer viktiga och gav dem ett ultimatum: Börja träna sporten eller sluta idrotta. Varken idrottarens eller dennes föräldrars vilja var viktig i utgallringen. Till fotbollen kom därför mestadels idrottare som inte platsat i någon av de »viktiga« grenarna, varför DDR aldrig kunde få ett riktigt bra fotbollslandslag.

Den 22 juni 1974 skulle dock bli en strålande dag för sporten i DDR. Förvisso blev datumet också en viktig kugge i det kommunistiska propagandamaskineriet, men det är ändå lätt att glädjas åt det av respekt för det östtyska folkets lycka.

Klockan var 21:03 på Volkparksstadium i Hamburg när Jürgen Sparwasser blev historisk. Inför 60,341 åskådare dribblade sig den östtyske anfallaren förbi Horst-Dieter Höttges och Berti Vogts för att med en distinkt chip förpassa bollen i nät bakom Sepp Maier. 1-0 i den 77:e minuten och Jürgen Sparwasser är till dags dato den enda östtysk som gjort mål på västtyskland.

Georg Buschner på den östtyska ledarbänken hoppade, tillsammans med de 1500 supportrar som handplockats av kommunistpartiet för att följa VM på plats, av glädjerus när slutsignalen gick och laget hade säkrat segern med 1-0. Förvisso satt spelarnas familjer i skyddshäkte hemma i DDR eftersom partiet inte ville förlora prestige genom avhopp till väst, förvisso fick spelarna betala för matchdräkterna när de mot de östtyska reglerna efter matchen bytte tröjor med ett kapitalistiskt land och förvisso fick de inga matchpremier trots att de kvalificerat sig vidare (för samma prestation fick varje västtysk spelare 25,000 d-mark), men Jürgen Sparwassers mål talade sitt eget språk. Västtyskland för förnedrat.

Jürgen Sparwasser spelade sammanlagt 53 landskamper och gjorde på dessa 15 mål, men det viktigast skedde den aftonen i Hamburg. Efter VM fortsatte han spela för sin klubb Magdeburg i Östtyskland med en månadslön på 720 d-mark i månaden (cirka 3500 kronor). Om man hänger på en sportbar eller går på en fotbollsmatch i forna öst idag så kan man snabbt vinna förtroende genom att namedroppa matchen den där junikvällen. För många gamla grånade män betyder målet fortfarande en oändlighet. De minns det som det fattiga östtysklands revansch på den välmående storebrodern. De minns det som när familjens svarta får förstörde släktkalaset. De minns det med stolthet. Och vem kan klandra dem? Es gibt nur ein Jürgen Sparwasser!