2005-03-17
Postad i Irrpostning
Stället där jag jobbar har flyttat till nya lokaler. Helt nya är de. Korridor efter korridor sträcker ut sig med långa rader av luftiga kontorsrum, allt är nymålat och mellan kontoren och korridorerna finns glasväggar med skjutdörrar. Alla har fått nya skrivbord och nya möbler och nya flatscreens och det är så nytt och cleant och krispigt. Det är krispigt som ett Expanded-släpp. Luftigt som en Kompakt-tolva. Och väldigt, väldigt sterilt.
En av mina arbetskompisar hade med sig massor av blommor som hon fyllde sitt kontor med. Jag hade med mig Markus Guentners »1981«. Ett sånt här ställe kan bara inredas med en långsam baskagge och fluffiga, digitalt kalla stråkar. Sorry, men om jag hade velat ha mysigt skulle jag ha bott i ett växthus.
Efter fyra timmar Markus Guentner bytte jag till nya Boom Bip Den fungerar bra den med, men är aningen för organisk. Wir sträven efter perfektionizmus! Här måste vara rent, snyggt, vita handskar och klanderlöst sittande kostym. Och här sitter jag i jeans och Zoo York-munkis. Imorgon sker bättring!
Imorgon ska jag ha vit skjorta och svart slips. Jag ska ta med mig Gas och andra Wolfgang Woigt-grejer. Ada borde fungera här också. Och Factions grymma »The End of Tel Aviv«. Och mer Markus Guentner. MER MARKUS GUENTNER! Och Plastikman. Allt världsfrånvänt, introvert och kliniskt utskuret (i skarp kontrast till »känslofullt jammat«) kommer att lysa upp de här vita väggarna, den nylagda ekparketten och nytvättade glasdörrarna som en vårsol.
Det enda verkliga felet som jag ser det är arbetsuppgifterna. Jag är byråkrat ut i fingerspetsarna, en utredningsmaskin som granskar papper och jämför med lagparagrafer och fattar hårda men rättvisa beslut. En sådan syssla borde inte få bedrivas i så här fina lokaler. Sån här arkitektur borde vara förunnad ingenjörer som sitter och ritar på AI:s eller skriver känsloregister för robotar som inom tio år kommer löpa amok och ta över världen. Att vara byråkrat i denna desinfekterade Joseph Mengele-anno-2005-miljö skulle kanske gå bra om man 1. levde i »Minority Report«-världen eller 2. inte hade något att göra. Jag skulle gärna sitta här om det jag gjorde var integritetskränkande, förtryckande och etiskt väldigt tveksamt eller om det var så att jag egentligen inte hade någon funktion utan bara satt på ett kontor och fick en lönecheck för att vara i de oändliga förarbeternas och ansökningshandlingarnas tjänst… Men nu? Smaken blir faktiskt lite fadd när sysslorna är desamma, trots den futuristiska och helt underbart omänskliga miljön.
Ett kontor måste vara anpassat efter vad det är som ska göras därinne. Om det mest går ut på att dricka kaffe och sitta i möten så får det gärna vara lite flummigt, lite varmt och mysigt. Om man ska ge ut världens bästa skivor så måste det såklart se ut som hemma hos Kompakt. När jag jobbade som manusförfattare och copywriter på ett spelföretag så såg det verkligen ut som ett spelföretag och just detta är så oerhört viktigt.
Här ser det ut som en sexig förtryckarapparat utan rättsinsyn har sitt högsäte. »Black corporate Lears whisking into Marrakech on fiberglass wings«, eller hur var det? Jag skulle så gärna vara del av en sådan. Men tyvärr är det inte så. Mina beslut går att överklaga. Både till länsrätt, kammarrätt och försäkringsöverdomstol. Vilket är helt jävla värdelöst. Att få sitta i det här nya kontoret men ändå vara del av apparaten är lite som att få en kram i slutet av daten med någon man tycker om men bli snuvad på den långa romantiska kyssen.
Men det är helt klart ett steg i rätt riktning.
Och i sällskap av Markus Guentner och kanske Underworlds »Second Toughest In the Infants« kan det faktiskt bli på riktigt. Kom sen inte och säg att ni inte såg det komma.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
>
cleant >
kontor >
kyla >
markus guentner >
miljö >
minimalism >
minimalt >
sterilt >
wolfgang voigt
2005-03-16
Postad i Irrpostning
»Efter ett halvårs kartläggning gjorde Antipiratbyrån förra veckan det första tillslaget mot internetleverantören Bahnhof. Det ledde till att 450 000 ljudfiler, 5 500 spel och datorprogram och 1 800 filmer beslagtogs.
Och det är bara början, enligt Henrik Pontén.
Piraterna där ute är panikslagna.«
Okej, vi tar det igen:
Piraterna där ute är panikslagna.
Henrik, Henrik, Henrik… Antipiratbyrån (vad hände med B.S.A. som ni hette förr? Blev ni trötta på att bli förknippade med Boy Scouts of America?) får ingen att bli panikslagen. Jag är hemskt ledsen om du lever i den illusionen men det är bara i din D-uppsats om upphovsrätt som det blir så. Verkligt panikslagen blir man på nätet av helt andra skäl.
»The only sound in the room was the faint steady burr of his teeth vibrating, supersonic palsy as the feedback ate into his nervous system. He watched his frozen hand as it trembled delicately, centimeters from the red plastic stud that could break the connection that was killing him.
Shit.
Bobby was alone now, his autonomic nervous system overridden by defenses of a database three thousand kilometers from Barrytown, and he knew it.«
Okej, Henrik? Om Antipiratbyrån köper in black ice från Maas-Neotek eller nån avhoppad programmerare från den ryska militären så lovar jag att piraterna där ute kommer att bli panikslagna. Men tills dess… Kom och plocka bara. I am chosen by Legba, master of roads and pathways, the loa of communication!
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
antipirat >
copyright >
fildelning >
Henrik Pontén >
pirat >
upphovsrätt
2005-03-13
Postad i Läsvärt?
The Embassy, Junior Boys, Khonnor och The Radio Dept… Fyra av världens just nu finaste band befinner sig i dagarna på livescenerna runt om i Sverige. På tisdag spelar de allihopa på Mejeriet i Lund och om jag inte haft något skäl att slajsa handlederna innan så är väl det faktum att jag inte kan vara på plats då en anledning så gott som någon. Det kommer ju bli en löjligt bra kväll.
Beneath a Steel Sky vill höja peppen inför den kommande veckan. Vi gör det med några utdrag från intervjuer med de skyldiga.
—————————-
Johan Duncanson från The Radio Dept.
– Inför varje EP har vi träffats och haft oroliga samtal om huruvida vi borde stryka vissa låtar. Men inför »This Past Week« var det värre än vanligt. Det blev ett slags intellektualiserande kring varenda låt och vi diskuterade så himla mycket fram och tillbaka att allt drog ut på tiden.
– Vi ville att EPn skulle låta som klubbmusik men vi har aldrig varit på klubb så den låter istället som drömmen om hur det är att gå på klubb. Det låter som om man står utanför entrén och fantiserar om hur det är där inne medan musiken hörs genom dörren.
- Med soundet på »This Past Week« tänkte vi nog att ingen skulle kunna nämna My Bloody Valentine som referens den här gången. Inte för att vi skäms över den men för att det blev lite tröttsamt i längden. Vi har helt enkelt försökt att förändra sättet vi jobbade med inspelningarna på, men alla som hört oss tidigare kommer att känna igen The Radio Dept. nu också.
—————————-
Khonnor
– Som du kanske märkt så finns det många lager av noise bakom flera av spåren på »Handwriting«. Det är till för att leda bort lyssnaren (som var jag själv under tiden jag skrev albumet) från det melodiska innehållet. De flesta ljuden fick jag fram genom väldigt skumma inspelningsmetoder och det var mycket för att skapa ett djup i materialet som, för mig personligen, var intellektuellt stimulerande. Jag ville skapa något som på samma gång var utmanande, nytt och nostalgiskt, men låtarna fick ändå en sorts popkänsla från melodierna. Mina ljud och min attityd är inte pop.
(från hittills opublicerad intervju gjord av Tobias Norström)
—————————-
Jeremy Greenspan från Junior Boys
- När vi började med Junior Boys så lyssnade jag dels på väldigt mycket new wave från åttiotalet och dels var jag väldigt inne på UK garage. Vad jag ville gör var en kombination av de influenserna. Att jag lyssnade på UK garage gjorde dem lite sådär minimalistiska och syntiga medan jag ville hämta tanken på riktigt bra låtar från new wave-banden.
- Jag ville göra klubbmusik egentligen men låtarna blev väldigt melankoliska och gick så långsamt att de aldrig skulle fungera på ett dansgolv då insåg jag att »vänta nu, det här är inte dansmusik«. Istället började jag fokusera på att skriva bra låtar, sådana som man kan lyssna på hemma. Jag vet ingenting om rock eller »intelligent dance music« och sånt så det är inte så att jag känner mig delaktig i en scen. Jag ville bara göra musik att dansa till men så blev det musik att lyssna till istället.
– New wave-banden var väldigt väldigt framåttänkande och progressiva. Jag försöker hämta inspiration i den attityden för att pressa mig till att tänka lika futuristiskt i mitt skapande. Det är så tragiskt med folk som försöker kopiera ett sound som fanns för 20 år sedan när det ändå gjordes som bäst just då. För mig är det samma sak som att spela i ett Rolling Stones-coverband. Det blir bara en dålig imitation.
(hela intervjun finns här)
—————————-
The Embassy
Torbjörn: – Vi är direkt fientligt inställda till vissa band.
Fredrik: – Alla band som bara köper ett koncept!
Torbjörn: – Folk lär sig en ny stil på ett halvår och tar till sig alla attribut. Så blir de med i gänget. Det är ett karriäristiskt sätt att tänka som finns i hela samhället. Sen slutar man lyssna på musik vid 30 och blir advokat istället…
(från intervju på Bomben, gjord av Daniel Wiklander)
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-03-12
Postad i Irrpostning
När den så kallade »Terror-Tommy« rusade in och anföll Anders Frisk under Djurgårdens match mot Halmstad så var det naturligtvis en inbjudan för att förolämpa gårdarkompisar. Min vän Tommy (»Therapy?-Tommy«, inte att förknippa med »Terror-Tommy«) fick höra ett och annat i de dagarna om vad jag tyckte om Djurgårdens fans och hur lamt det var att attackera en domare.
Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort.
Två år senare var det jag som med ett par hundra andra stod och väntade på Frisk utanför spelaringången, ursinnig över den där straffen som han dömde åt Öster och som kostade Hammarby SM-guldet 1998. Frisk evakuerades genom en gång under marken till Hovet till en väntande polisbil. Då hade det precis gått upp för mig att »Terror-Tommy« inte alls var det psykfall som jag och alla andra tidigare hade trott. Han var en avantgardist, ett geni som var missförstått av sin samtid. »Terror-Tommy« avskyddes i alla läger efter den där matchen mot Halmstad men historien gav honom rätt.
Frisk har blåst i pipan lite hur som helst under åren som gått. Min vän Therapy?-Tommy ringde från en sprakande mobil och asgarvade när Frisk släppte offsidemålet mot AIK i derbyt för något år sedan och jag kunde bara garva med honom. Oavsett vilket lag man håller på så är alla fans enade i frågan Frisk, oavsett vilket håll hans hand pekar åt.
De senaste fem åren har det inte ens gått att bli upprörd på hans visslande. När man fick veta att Frisk skulle döma en match så visste man att det skulle bli lite High Chaparall, lite Jack Vegas och lite skjuta från höften på märkligast möjliga sätt. Bara Frisk fick stå i centrum så var han lycklig och allt var bra. Att matcherna sedan blev Hela Havet Stormar till följd av det hindrade inte Frisk från att kanoniseras.
För i internationella matcher har Anders Frisk tills alldeles nyligen varit en lysande domare. Stjärnglansen i de stora turneringarna har passat primadonnan som kommit nyfönad, direkt ur solariet för att kliva in och sköta uppdragen felfritt.
Vi som har sett hans sanna natur har bara väntat på att den bilden skulle falla sönder. Nu har han äntligen visat världen vem han verkligen är.
Efter matchen mellan Barcelona och Chelsea i Champions League häromveckan så skrev den alltid skarpladdade SHQ följande i en krönika på Sourze:
»Vi vet att Anders Frisk är en händelsecentrerad person. Jag menar, José Mourinho bangar inte på en filmstjärnekarriär och har huvudrollen i »The ego has landed« men inget slår ändå Frisk. När Frisk stod på Nou Camp var han till slut på en arena stor nog att rymma hans narcissuspansar. När morgonnyheterna ylar om att Chelsea lämnat in en protest mot att Frisk varit inne i Barcelonas omklädningsrum så förvånar det ingen som följt fotboll noga de senaste 10 åren. [
]
För än så länge har inte Frisk haft de förhållningssätt till internationella matcher som han haft i Allsvenskan under åratal där han saboterat matcher. Kanske har UEFA utrustat honom med en hjärnprotes för en domare som »tycker det är roligare att döma när det händer något om man får bli delaktig« ska inte vara domare. På den internationella nivån har han än så länge tyglat detta men tendenserna börjar nu visa sig och hämningarnas frescomålning krackelera som sönderbänd solariehud, för när detta ego expanderas och lättar kommer inte ens förtöjningsankaret till Hindenburg kunna hålla fast det.
Ett av exemplen hittar man när man tittar på Champions Leauge-matchen i Rom där han på Olympiastadion visade ut den elegante Mexés och blev träffad i huvudet av ett mynt och började blöda. Frisk kräver då att matchen ska avbrytas och körde där över hela funktionen och idén att ha en fjärdedomare vars uppgift är att rycka in om huvuddomaren av något skäl inte kan fortsätta.«
Det var dessa matcher som gjorde att en sjuk man äntligen blev frisk. Använder en domare visselpipan som om han spelar i en sambaorkester mot lag som Roma och Chelsea så får man ta konsekvenserna. Och det gjorde Frisk på sitt typiska vis.
Alltid i fokus. Alltid allt ljus på honom. Det är så han velat ha det. Och det är så det har blivit ända till slutet. Igår kväll meddelades att han slutar döma och fotbollsvärlden är »upprörd« och »skakad« och grattis, Anders, du lyckades till och med få stora rubriker när du la av. Hur kommer det sig att du är den enda domare som måste gråta ut och snyfta om att pressen blev för stor? Dont do the crime if you cant do the time.
Den kommande allsvenska säsongen blev plötsligt lite ljusare. Utmärkta rättsskipare som Martin Ingvarsson, Peter Fröjdfelt och Miro Ukalovic kanske äntligen får blomma ut när Frisks ego inte längre hänger som en vredgad gamla testamentet-guds skugga över de svenska fotbollsarenorna.
————–
Frisk och hans linjedomare har startat ett vinimportföretag. Det finns någon form av humor även i detta: http://www.kvp.se/index.jsp?a=252078
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-03-08
Postad i Läsvärt?
Det pratas mycket om vädret i dessa tider. Väldigt mycket. Vädret blir vår undergång! Allt är fel! Vi går och brinner upp ihop under solen jaaa! Det verkar som att vi alltid måste ha något att oroa oss för. Som om det inte räcker med att grubbla över kriget mot terrorismen, att alla i hela västvärlden kommer förlora sina arbeten till Kina (jodå, det blir så, facket har lovat det) och hångelfesten som spårade ur i Big Brother så är det just nu ett jättebekymmer med just vädret. Fast egentligen är det väl problem med allting.
Jag undrar egentligen hur det var när vår föräldrageneration växte upp. Då var läget i världen sådant att det satt folk både i öst och växt med fingret på avtryckaren och bara väntade på att få släppa Bomben. Vad jag minns från uppväxten så var det grafik som förklarade Amerikas »Stjärnornas krig«-program och bilder från militärparader i Moskva nästan varje dag. Och så var det snack om ozonhålet förstås.
Minns ni t-shirts med trycket »The future looks bright we gotta wear sunglasses« och ett stort svampmoln bakom det? Det var en ganska dyster framtidsbild som målades upp då. 1997 skulle hela Manhattan vara ett minerat högsäkerhetsfängelse och närsomhelst skulle Skynet skicka Arnie från framtiden för att plocka framtida motståndsledare och vi var alla dömda att brinna. Utifrån dessa förutsättningar får man väl ändå säga att det blev ganska okej?
Är det något som jag är lycklig över är det att jag glasklart minns mina första stapplande steg ut på Internet. En kompis visade en sen höstnatt 1993 hur man kopplade upp sig mot Funet i Finland (tack, AT&T) och vi kunde tanka en massa program och grejer som man bara kunde drömma om att hitta på de lokala BBS:erna i Stockholm. På den tiden var det ingen grafik på skärmen utan bara en kommandoprompt att skriva i. På de år som gått sedan dess har världen faktiskt inte gått under utan utvecklat sig till ett rätt underbart ställe med massor av gränslösa communities för folk med samma intresse.Hela blogg-prylen som Beneath a Steel Sky är en del av är grym. Små bands hemsidor med fina mp3-spår är grymma. Allt är på det hela taget väldigt mycket grymmare än för tolv år sedan.
Men… Internet måste ju förbjudas för det finns ju p-e-d-o-f-i-l-e-r här! Och det går att köpa droger från drogländer! Och terrorister håller kontakten via Internet! Visst, och du kommer dö imorrn när du går över gatan och blir rammad av en buss. Och? Det är livet, goddamnit!
Detta hindrar oss inte för att oroas över vädret. Tsunamin i Asien, stormen i Småland, snöovädret i Sydeuropa… »Det är klart att något inte står rätt till.«
Jag kom att tänka på detta när jag hörde en kvinna på tunnelbanan ondgöra sig över vintern. Hon tyckte att det är onormalt att det varit så milt under januari för att sedan bli så kallt i mars och hon hade läst att flyttfåglar på väg till Sverige hade vänt tillbaka till Afrika när de kände hur kallt det var och oj oj oj naturen är i oordning och oj oj oj det är synd om människorna.
Eh?
Jag är 28. Kvinnan var över 50. Jag minns en vår för ganska precis 15 år sedan när jag och en kompis hade gått och väntat på den allsvenska fotbollspremiären i vad som tycktes vara en evighet. I början april var det avspark och det sammanföll med den där fantastiska första vårdagen när man kan gå utan jackor och alla strålar ikapp med solen. Förutom att laget vi höll på förlorade (det gör det alltid) var det en på alla sätt underbar kväll. Dagen efter hade vi planerat att skolka och dra ner till Vinterviken vid Mälaren med en bandare och ligga på en filt och softa. När vi vaknade på morgonen var det tio centimeter snö. I april. Efter en vårdag i full blom.
Okej, kvinna på tunnelbanan: Om du inte har nedsatt minne eller lider av någon annan sjukdom som du inte kan rå över så kanske du borde tänka lite innan du pratar. Du måste ha sett tusen och åter tusen mer lustiga saker under din livstid än vad jag har gjort? Jag har minsann sett journalfilmerna från fyrtio- och femtiotalen när en glad speaker pratar om hur knäppt väder det är och oj vad kall den sommaren var och oj vilken höst vi hade då och oj oj oj den där vintern 1954 vilken rysare det var. Då var det bara charmigt och lite tokroligt. Nu är det världens undergång? Jag köper inte det.
Hela Europas kulturella arv är fyllt av katastrofer, undergångshistorier och naturens oberäknelighet. Från Atlantis och Noas ark via missväxt och böldpest har vi hyllmeter efter hyllmeter med nedtecknade berättelser om fasor som varit bortom människans kontroll. Så vad är egentligen nytt?
Tidigare civilisationer tillskrev alltid katastroferna till någon missnöjd Gud. När fenicernas fartyg förliste, när romarna fick pisk av germaner eller när London brann så var man snabb med att kasta sig på marken och be om ursäkt för vilka fel man nu kunde tänkas ha gjort för att frammana denna vrede. Det var ett helt logiskt handlande. Utifrån världsbilden man hade fanns ingenting annat att göra än att fråga varför Jupiter, Jehova eller vem det nu var hade lackat ur.
Idag har vi vetenskapen. Åh, den objektiva, absoluta naturvetenskapen. Den har aldrig fel. Vi »vet« att forskarnas rapporter är sanningar precis lika mycket som romarna visste att det gällde att ligga bra till hos Zeus.
Och vetenskapen säger att något är fel med vädret. Något håller på att hända. Något måste göras och det måste göras – nu!
Okej. Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att 300 år av industrialisering har satt sina spår på planeten. Bilderna av smogmolnen ovanför städer som Los Angeles och Mexico City är inte direkt betryggande. Vi är duktiga på att lämna skit efter oss var vi än går och jag skulle inte äta svamp från Murmansk, okej?
Det är däremot långt från denna insikt till att börja predika om undergången. Jag känner mig inte alltför peppad på att odla långt skägg, svepa in mig i lakan och springa omkring på Fridhemsplan med ett »The end is nigh«-plakat.
För vädret har sina nycker. Det har det alltid haft och kommer alltid att ha, oavsett om vi skyller på gudarna eller vetenskapliga rön.
Lite hycklar jag, för det är klart att jag inte gärna ser Stockholm översvämmat av smälta polarisar, men ändå… Fågelinfluensa ska spridas, tågstationer ska sprängas, solen ska bränna sönder oss, vi ska bli arbetslösa och dö ensamma utan någon pension… Fine, låt det bli så då. Själv tror jag allt löser sig. Kanske inte alltid till det bästa, men det löser sig.
Att springa omkring och se alla dessa faror måste vara så himla jobbigt. Och då har jag inte ens nämnt det våldsamma samhället och ungdomar som beväpnade till tänderna drar in till stan för att spöa pensionärer. Alla som på nittiotalet fick springa gatlopp mellan skinheadsgäng och Paolo Roberto-wannabes håller nog med om att det verkar bra mycket lugnare ute på torgen numera, trots allt.
Gör något kul idag istället för att oroa dig. Ta en fika med en kompis. Gå på bio. Ring den tjejen/killen som du är så nyfiken på men aldrig vågat prata med. »Its gonna be allright«. Och inte bara »cause the music plays forever«. För även om vi har tusen hot runt hörnet som ska förgöra oss är jag nästan nästan helt säker på att våren kommer i år med – och det är varken tack vare några gudar eller naturvetenskapen.
—————–
När jag hade skrivit ovanstående text såg jag en postning på Slashdot.org i en diskussionstråd om strålningen i mobiltelefoner. Jag tyckte den var ganska rolig:
by Kainaw (676073) on Monday March 07, @10:26AM (#11865666)
I know it sounds weird, but when I was at University of Missouri-Rolla, I did some work at the nuclear reactor on campus. There is far less radiation inside the reactor building (not inside the reactor core itself) than there is outside on the hockey puck (a big concrete circle in the middle of campus). So, if you are worried about radiation, just move into a nuclear reactor building.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-03-07
Postad i Irrpostning
Det vankas kalas…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-03-05
Postad i Irrpostning
När du parkerat bilen kan ingen hjälpa dig…
FÖRBERED DIG FÖR ÅRTUSENDETS STÖRSTA ACTIONFILM
Mitch Magellan (Vin Diesel) driver tillsammans med sin gamle cellkompis Slim Morris (The Rock) en bärgningsfirma. När hans lillebror Jack (Thomas Gravesen) hotas av indrivning från skattemyndigheten gör han vad som helst för att hjälpa honom ur knipan. Tillsammans får de det omöjliga uppdraget: Under en natt måste de bogsera bort 60 felparkerade bilar. Mitch och Slim sätter allt på spel för att få fogden ur Jacks liv.
Tow fast! Tow furious!
»Vin Diesel är i Oscar-klass som Mitch!« / Värnpliktsnytt
»Varje bärgning är en upplevelse i sig. Måste ses!« / Amelia
»När lastbilen gått sönder och Thomas Gravesen tar folkan på axeln så står tiden stilla.« / B&K
»Med bara vokaler i dialogen är det lätt för alla att förstå.« / Chili
Premiär samtidigt som »xXx 2«.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
