Sterilt är det nya kontoret

Stället där jag jobbar har flyttat till nya lokaler. Helt nya är de. Korridor efter korridor sträcker ut sig med långa rader av luftiga kontorsrum, allt är nymålat och mellan kontoren och korridorerna finns glasväggar med skjutdörrar. Alla har fått nya skrivbord och nya möbler och nya flatscreens och det är så nytt och cleant och krispigt. Det är krispigt som ett Expanded-släpp. Luftigt som en Kompakt-tolva. Och väldigt, väldigt sterilt.

En av mina arbetskompisar hade med sig massor av blommor som hon fyllde sitt kontor med. Jag hade med mig Markus Guentners »1981«. Ett sånt här ställe kan bara inredas med en långsam baskagge och fluffiga, digitalt kalla stråkar. Sorry, men om jag hade velat ha mysigt skulle jag ha bott i ett växthus.

Efter fyra timmar Markus Guentner bytte jag till nya Boom Bip Den fungerar bra den med, men är aningen för organisk. Wir sträven efter perfektionizmus! Här måste vara rent, snyggt, vita handskar och klanderlöst sittande kostym. Och här sitter jag i jeans och Zoo York-munkis. Imorgon sker bättring!

Imorgon ska jag ha vit skjorta och svart slips. Jag ska ta med mig Gas och andra Wolfgang Woigt-grejer. Ada borde fungera här också. Och Factions grymma »The End of Tel Aviv«. Och mer Markus Guentner. MER MARKUS GUENTNER! Och Plastikman. Allt världsfrånvänt, introvert och kliniskt utskuret (i skarp kontrast till »känslofullt jammat«) kommer att lysa upp de här vita väggarna, den nylagda ekparketten och nytvättade glasdörrarna som en vårsol.

Det enda verkliga felet som jag ser det är arbetsuppgifterna. Jag är byråkrat ut i fingerspetsarna, en utredningsmaskin som granskar papper och jämför med lagparagrafer och fattar hårda men rättvisa beslut. En sådan syssla borde inte få bedrivas i så här fina lokaler. Sån här arkitektur borde vara förunnad ingenjörer som sitter och ritar på AI:s eller skriver känsloregister för robotar som inom tio år kommer löpa amok och ta över världen. Att vara byråkrat i denna desinfekterade Joseph Mengele-anno-2005-miljö skulle kanske gå bra om man 1. levde i »Minority Report«-världen eller 2. inte hade något att göra. Jag skulle gärna sitta här om det jag gjorde var integritetskränkande, förtryckande och etiskt väldigt tveksamt eller om det var så att jag egentligen inte hade någon funktion utan bara satt på ett kontor och fick en lönecheck för att vara i de oändliga förarbeternas och ansökningshandlingarnas tjänst… Men nu? Smaken blir faktiskt lite fadd när sysslorna är desamma, trots den futuristiska och helt underbart omänskliga miljön.

Ett kontor måste vara anpassat efter vad det är som ska göras därinne. Om det mest går ut på att dricka kaffe och sitta i möten så får det gärna vara lite flummigt, lite varmt och mysigt. Om man ska ge ut världens bästa skivor så måste det såklart se ut som hemma hos Kompakt. När jag jobbade som manusförfattare och copywriter på ett spelföretag så såg det verkligen ut som ett spelföretag och just detta är så oerhört viktigt.

Här ser det ut som en sexig förtryckarapparat utan rättsinsyn har sitt högsäte. »Black corporate Lears whisking into Marrakech on fiberglass wings«, eller hur var det? Jag skulle så gärna vara del av en sådan. Men tyvärr är det inte så. Mina beslut går att överklaga. Både till länsrätt, kammarrätt och försäkringsöverdomstol. Vilket är helt jävla värdelöst. Att få sitta i det här nya kontoret men ändå vara del av apparaten är lite som att få en kram i slutet av daten med någon man tycker om men bli snuvad på den långa romantiska kyssen.

Men det är helt klart ett steg i rätt riktning.

Och i sällskap av Markus Guentner och kanske Underworlds »Second Toughest In the Infants« kan det faktiskt bli på riktigt. Kom sen inte och säg att ni inte såg det komma.