2005-06-30
Postad i Irrpostning
Det kom ett mail från Per på Eurosport. Mailet hade subject »Läsning för besatta« och löd:
»På mitt skrivbord ligger just nu en Roadbook för Touren 2005. Detaljerade kartor över alla etapper, topografi och tidsplaner med alla orter som passeras. Tyvärr har jag den bara till låns fram till fredag då kommentatorerna dyker upp. Annars hade vi kunnat arrangera högläsning någon dag.«
Jag blev helt knäpp. Vilken pepp! På mitt kontor hänger sändningstiderna upphängda sedan en månad tillbaka, för även om jag inte har någon semester i år så börjar paradiset nu. Paradiset! Touren!
Idag har jag beställt UPCs baspaket (som jag sa upp förut eftersom de ditchade Eurosport, men nu har de tagit tillbaka det, tack Gud i himlen).
Imorrn är det lagpresentationer från Challans.
På lördag är det tempot.
Sen börjar det på allvar.
Kommer Terrys favorit Bom-Bom-Boonen att leverera som Terry hoppas och ta gröna? Och kan Discoverys superlag att rå på Ulrich? Vem blir bergakungen?
Jag tror jag dör. Jag. är. helt. sjukt. nervös.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Postad i Irrpostning
Det är inte så vanligt att två postningar i rad på Beneath a Steel Sky handlar om Bob Dylan, men jag var tvungen att länka till kommentaren till dealen i The Guardian, skriven av Mike Marqusee som skriver massor om Dylan. Han är inte förvånad, för »Dylan has been at war with his protest image since at least 1964, when he publicly renounced the left and ‘the movement’«. Coolt, säger jag.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Postad i Irrpostning
Det är mycket enkelt:
Spelar man violin eller något annat »klassiskt« instrument så är man yrkesmusiker. Då tar man alla jobb som erbjuds, varesig det är storslagna föreställningar i Wiens konserthus eller som bakgrundsmuzak på Ericssons bolagsstämma. Professionella musiker kan inte tacka nej för att de vill spela en cool experimentell rysk kompositör med cred hellre än någon trist barockburgare.
Spelar man däremot i ett rockband så är det artistiskt självmord om man tycker det är en bra idé att trygga sin ekonomiska framtid med att sälja en refräng till nya Hyundai-reklamen. »It follows your every move,« säger en lugnande baryton, »You don’t have to be alone« sjunger Coldplay och »vad i helvete!?« säger fansen.
Jag tycker inte att det är en så stor grej. Om musiken är bra i vilket fall som och en artist man uppskattar får en check som skulle höja Guatemalas BNP med 100% för besväret… Tja, om de som sitter på sådana pengar vill ha kvalitet i sin marknadsföring så är det väl bara bra att de cashar upp, även om det rent estetiskt kanske inte är så klädsamt. Det är inte kul att ha annonser på The Cricket heller, men det är däremot ganska kul att kunna gå +/-0 istället för att hosta upp för webhotell och driftskostnader själv. Pros and cons, pros and cons. Det är ju någonstans trevligt om åtminstone någon artist som levt på existensminimum ett halvt liv innan hon/han skrev den stora hiten kan få betalt för mödan. Det visar åtminstone att kultur inte alltid är gratis, vilket det är väldigt, väldigt lätt att tro när man gör bokföringen för sin enskilda firma, kan jag meddela.
Hur som helst. Min bitterhet kan vi lägga åt sidan, för nu ska det handla om den unisona kör som över världen ropar »sell-out«.
Nu har Bob Dylan börjat sälja en konsertinspelning från någon gång på forntiden exklusivt på Starbucks och det är en ganska intressant situation.
Han visste ju att fansen skulle bli tokiga. Han behöver inte de pengarna. Skivan skulle ha sålt jättebra ändå. Så varför sätta sitt ethos på spel genom att göra det?
Jag kan bara tänka mig en sak. Det här är hans självständighetsdeklaration till fansen. »Jag kommer aldrig att vara den ni vill att jag ska vara, när ska ni haja det?«
Om detta var anledningen är det helt underbart. Om det bara var ett sista desperat försök att öka hans net worth med några miljoner till så känns det väl lite sådär, eftersom han en gång byggde karriären på att vara anti sådana tilltag.
Det måste vara jättejobbigt att vara Dylan-fan. Man älskar en ikon som enligt alla spelets regler ska vara på ett visst sätt och så gör karln aldrig som man vill. Det måste vara lite som den totala motsatsen till att ha samma förhållande till Morrissey? Tur att mitt hjärta bultar för ansiktslösa egennamn som gillar trummor som sprakar och inte säljer några skivor, tänker jag, för aldrig kommer vi väl få höra en vocoder som över en fräsigt bitreducerad knastermatta säger »I liiiiike iiiit«?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-06-29
Postad i Irrpostning
Är det något som verkligen, verkligen är hopplöst med Internet så är det alla anonyma negativitetsbombare som gärna sprider sitt dåliga humör omkring sig. De är en sort för sig. Inte alls så roliga att följa som forumtroll, inte alls bärare av den kvalitetskontroll som konstruktiva kritiker (anonyma eller inte) för med sig. För vad man än gör så är Internet ett forum där puckade argument bryts ned på två minuter och det tvingar – eller borde tvinga, en del kanske har svårt att se bristerna i det de gör – alla som bedriver någon form av verksamhet på det att försöka ha en hög lägstanivå. Och det är ju positivt. Men de anonyma hatarna som bara ser fel i allt och gärna skriver saker som »tjejer ska inte skriva skivrecensioner, de ska vara söta« i forumet… De har jag alltid haft väldigt svårt för. Med mitt självförtroende, som ligger någonstans i dyn bredvid Palmevapnet under Centralbron, så har jag till och med ändrat mig och inte vågat publicera texter ett par gånger av rädsla för att få alltför jobbiga påhopp på min person istället för debatt om textens innehåll (man måste såklart särskilja de två, sistnämnda är alltid av godo).
Därför blev jag ganska glad när en anonym hater postade en huvudlös grej om varför War of the Worlds inte släppts för nedladdning ännu och en kille från Centropy gav svar på tal. Jag gillar särskilt den avslutande meningen.
Hatern skrev:
»IS ANYBODY GOING TO POST THE NEW TOM CUISE WAR OF THE WORLDS YET OR WHAT? ITS BEEN OUT FOR NEARLY 5 DAYS. HOW COME YOU GUYS ARENT POSTING? TIA. I CANT WAIT TO SEE THIS MOVIE AND IT SEEMS THESE BINARIES SUCK LATELY. ALL IS BEING POSTED IS CRAP QUALITY MOVIES. WTF! GET YOUR FINGERS OUT OF YOUR ASSES AND START POSTING SOME GOOD MOVIES! I MIGHT AS WELL HAVE JUST WAITED FOR THE MOVIE RELEASES TO WATCH THEM. ESPECIALLY THE STAR WARS THAT KEPT GETTING REPOSTED DUE TO VARIOUS ERRORS. ITS SICK AND STUPID.«
Centropy svarade:
»Hi there. Whoever you are you need to use a modicum of common sense you fucking moron. How the hell are we to post a new film that hasn’t even been on general or EVEN screening release yet? Do please tell me that? Are you even english or some foreign national who doesn’t understand the slightest how things work at all. You are probably someone who has been on these groups for only a few days, expecting everything to be there for you. You’re just a fucking leecher who sucks us guys dry and doesn’t post a suasage back to us. In answer to your question more sufficiantly (I hope this answers it perfectly and makes you look like the complete bubble head that you are). War of the worlds – 2005 is not released until the 27TH OF JUNE THIS YEAR! And that is a premiere, which means that only a handfull of stars of the movie and heirachial types will be attending – so don’t be expecting a cam you moron. You think they are gonna let some fat, sweaty geek waddle on in there and set up a camera on a tripod or whatever and start shooting. Bah. You people annoy me. I work for centropy and we recently had a lawsuit brought up against us for releasing these films in which we stated that the releases we make are on other company’s behlafs and that we do not indulge in any of the filming at all ;) The lawsuit is still pending and has been all over the news. That is why we haven’t released much as of late. We endevour once again to bring you a decent, F/S SW3, as it was meant to be, with no motherfucking tickers and Bad A/R. That release by tun made me laugh. People do not even realize that the copy itself was a re-duplicated and repeatedly cropped cam workprint (It was filmed with a hi-8 camcorder off of a workprint on a fucking monitor.) (If you look on the website – www.lucasarts.com, you will see that the idiot who attempted this IN THE LUCASARTS CUTTING ROOM NONTHELESS, and who has apparently made a lot of you happy has been sacked and is now in custody of the us government) That’s why you are getting more and more of the film missing throughout the later releases. Does anyone know that around an INCH of the film is missing overall from either side of the screen? lol. If you want good shit.. be prepared to wait for it you moron. Don’t expect us to give you roses when everyone else is shoveling shit. We will have a perfectly good, distributable copy of SW3 on the 1st of June for all you petty poncers who can’t wait. Don’t even expect a good release of war of the worlds until the beginning of July. If we are succesfully prosicuted and brought to justice, we will be out of the picture for good and a proxy group may start up with an alternative name to ours. And rest assured that the us government is doing an increasingly good job at wiping out the bootleg releases of movies at an even faster pace. Won’t be long before the only way to get films is to PAY for them and download them from websites BORUGHT TO YOU BY COMPANY’S THAT THE FILM COMMISION AND 20th FOX are setting up as we speak. These films have trlinear indicies in the film streams that don’t allow for the distribution of the files as well. SO copying is all out. :) We have to fight these people and the government as hard we can in order to keep this machine running, even though they are winning. I have give you guys enough of a shit stick to wave around your oversized leeching heads for now, so get back to what you do best. Leech off of us and complain that the copies are not good enough. Go cry to your mommies and whinge that you’re not getting what you want. Boo fucking Hoo. I swear that if all of you that even had brains and they were made of dynamite, you wouldn’t have enough to blow the fucking wax out of your ears!«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Postad i Irrpostning, Läsvärt?
Den Nya Tekniken har egentligen bara inneburit gott när det gäller spridandet av bra populärkultur. När jag läste POP för tio-tolv år sedan och Andres Lokko namedroppade de grymmaste soulsinglarna eller bästa Psychonauts-remixarna som jag som en icke-berest 17-åring inte hade en chans att höra (jodå, jag hörde dem säkert på Various, men man visste ju aldrig vad det var som spelades) så skulle jag ha offrat ett lillfinger för att kunna högerklicka på titeln, välja »save as« och få lyssna. När jag idag läser bloggar av tyskar med koll är det helt grymt att kunna lyssna på det de skriver om direkt istället för att bara fantisera om hur bra det säkert är.
Jag är helt klart för smakfullt spridande av bra musik (och detta gör mig, enligt Lars Nylins Bush-retoriska krönika i senaste numret »Ny Musikbransch« till en av de onda, men fine… Jag är Satans avkomma. Det känns helt okej.
Det finns däremot två aspekter av mp3-formatet som är lätt problematiska.
Den ena är att små skivbolag idag kämpar i en motvind som är helt vansinnig och detta gör det svårt för dem att fortsätta med den kvalitetskontroll ett litet skivbolag genom sin nisch och sitt redaktörsskap har. Men det är ett för komplicerat ämne.
Den andra problemet – det som jag ska diskutera här – är utifrån mitt perspektiv som musikupplevare faktiskt värre. Det handlar om att mp3or i de flesta fall helt saknar utommusikaliska värden.
Jag laddar hem album och hits och spelar dem jättemycket. Jättebra, men har jag något egentligt förhållande till de artister som jag inte har läst om innan jag lyssnar? Nej, inget. De är ett namn och en låt. En post i min playlist. De får sina minuter och sedan är det nästa post som laddas. Om det hade varit på skiva så hade de, långt innan jag hörde musiken, redan kommunicerat en massa saker till mig genom omslagsform, foton i sleeven och liknande. Är detta något egentligt problem? Okej, några exempel:
– Precis i början av nittiotalet, tror jag. Pet Shop Boys hits hade jag ju hört fram och tillbaka på radion i flera år men aldrig förstått. På en bild (i Okej tror jag det var) stod Neil Tennant i smoking och Chris Lowe hade en silvrig jacka i lightweight-material, solglasögon och beppemössa. Det var det snyggaste jag någonsin hade sett. När sedan videon till »DJ Culture« kom förstod jag att de var sjukt tuffa och när senare »Very« släpptes och de hade spetsiga hattar och ändå var de två coolaste personerna någonsin förstod jag att de var världens bästa band. Det förstår jag ännu.
– Lite senare på nittiotalet. Everything But The Girl hade för mig bara varit tråkig jazzpop utan någon som helst relevans. Då kom videon till Todd Terrys remix av »Missing« och visst var det en bra låt men framförallt var det synen av Ben Watt liggande på en säng i ett nedgånget rum, ledsamt fingrande på sin gitarr, medan Tracy Thorn gick omkring på regnvåta gator på natten och tittade upp mot hans fönster… Det var de bilderna som gjorde att jag blev såld. Om jag inte hade börjat älska dem då och där så kanske jag hade missat efterkommande albumet »Walking Wounded«, som jag trots att alla dissar mig vidhåller är nittiotalets bästa album (och spelar minst en gång i veckan).
– Britpoperan. Jag gillade Pulp och Blur mest, förstnämnda för att de gjorde bra musik, sistnämnda för den där jävla jävla jävla snygga bilden på dem i skinhead-inspirerade kläder och vansinnigt cool pose framför »British image«-klottret. Musiken var okej, men den bilden var sjukt grym!
Jag kan verkligen sakna det här förhållandet till artisterna jag lyssnar på idag. Imagen är ibland mycket viktigare än musiken. Och när den inte är det så är den i alla fall minst lika viktig för byggandet av ett förhållande mellan lyssnare och artist. Vad hade David Bowie varit utan sin image? Vad hade hänt om David Bowie skulle ha släppt albumsviten från sjuttiotalet som mp3or? Hmm.
Mp3-formatet innehåller stöd för en ID-tagg, ett par rader där man kan skriva lite information om låten. That’s it. Mer kan inte kommuniceras mellan artist och lyssnare. Som argument kan sägas att varje artist genom samma media som sprider mp3an också har möjlighet att sätta upp en hemsida med bilder, filmer, texter och oändligt mycket mer som man kan titta på samtidigt som man laddar ner, men när det är min kompis som varit inne där och laddat hem och jag sedan får låten mailad till mig, vad spelar det då för roll? Det här har också varit ett jätteproblem för mig när jag skrivit om musik eftersom recensionsexemplaren man får i nio fall av tio antingen är brända på cdr eller är tråkiga promoversioner som inte innehåller någon albumsleeve. Hur ska jag kunna skriva en recension om ett band som jag inte kan bygga något förhållande med? Jag vill läsa sleeven, se bilderna, uppleva det de försöker säga genom alla sinnen. Jag vill slicka på sleeven och känna om den smakar något, goddamnit!
Viss musik skulle dö om man inte kände till sammanhanget. Ta ett projekt som B.Fleischmanns och Herbert Weixelbaums Duo505. Det finns en sunkig liten maskin som heter Roland MC-505 Groovebox. Reklamen säger att den är en allt-i-allo-lösning för den som snabbt och enkelt vill göra musik men egentligen går den inte att använda till nånting alls. Fleischmann och Weixelbaum hade varsin sådan maskin som de båda hade en hatkärlek till. Därför slog de sig ihop för att göra albumet »Late« helt med dessa burkar. De blev Duo505. Känner man till det är skivan en rolig lek med begränsningar, en utmaning som två kompositörer ställer sig själva. Känner man inte till det så låter det helt kasst och man undrar vad som hänt med två killar som brukar göra grymma saker. Tänk om man skulle ha laddat ner det albumet från någon kompis utan att känna till vad konceptet var? Hua!
Av min ton kanske det verkar som att jag är negativ till mp3or och nedladdning? Tjenare. Som jag sa inledningsvis är jag odelat positiv. Jag älskar att få ett mail från någon kompis med grejer jag aldrig hört som är svinbra (som det oväntade mailet härom veckan från Bomben-legendaren Christian Hylse innehållande en liveskiva från Ian Boddys Tangerine Dream-influerade, sequenserbasdrivna grupp Arc. Skitgrymt!).
Däremot så känner jag att min egen, personliga upplevelse av musiken ibland blir mindre än den hade kunnat vara.
Det finns däremot även goda exempel som visar att allt inte är mörkt.
Artister som gör elektronisk musik har alltid varit anonyma, även innan mp3-formatet. Förmodligen har Aphex Twins onda leende avskräckt varenda människa som sitter med bitreducerare från att någonsin visa sig på bild. Men bilder av naturen eller ett foto av en förfallen industriskorsten kan liksom inte ge det som vi som lyssnare vill ha av en artist. Jag blev väldigt lycklig när Schneider TM stod bredvid den uppstoppade pingvinen på en pressbild. Det säger liksom så himla mycket om honom. Exakt vad det säger? Jag vet inte, men det ger en indikation om Schneiders förhållningssätt till sig själv, till musiken och till världen han bor i. Genom den bilden och videon till »Reality Check« där han LSD-romantiskt ligger på en solstol och dirigerar höghus som hoppar upp och ned som equalizers till musiken så har Schneider givit mig precis det där utommusikaliska som jag vill ha med mig när jag lyssnar på musiken.
Igår satt jag på jobbet och lyssnade på tre stycken DJ-mixar. Det slog mig att de trots sin existens i mp3-format faktiskt kommunicerade alla dessa utommusikaliska värden även som enskilda musikdatafiler. De gjorde det genom mina associationer och genom små, små detaljer i namn och utförande:
– I-F – »Mixed Up In The Hague« (2000): När Ferenc van der Sluijs spelar knastrig, iskall gammal syntmusik behövs inga bilder för att jag ska känna peppen. Dessutom finns det i själva titeln tillräckligt med referens till partystinn holländare för att jag bara ska behöva blunda och få allt det där jag vill ha.
– Above & Beyond – »live at Gatecrasher, Moscow (Dinamit FM, 2004)«: Inspelad från rysk radio med helt obetalbara jinglar, galna inslag från backstage med skrikande radiojournalister och själva tanken på att förfesta i Zhigulevsk och ta en skitig taxi in till de svepande gröna lasrarna gör Above & Beyonds dj-set till en njutning. Där finns allt man vill ha. Dessutom laddade jag hem det från en cool rysk klubbsite.
– Mork – »Ton« (2005): En mixtape med Silver City, Wighnomy Bros, Destillat och några andra som en snubbe som heter Mork i Berlin har satt ihop. Han hade skrivit det i ID-taggen, »mixed by Mork [Berlin]«. Har man varit i Berlin och gillar tysk techno så räcker detta för att man ska minnas kebaben vid Görlitser Bahnhof, greken vid Schlesischer Tor och allt det där andra som är så bra med den stan.
Musik handlar om att fly och det är mycket svårare att fly till en omärkt mp3a (speciellt när det bara står en låttitel, »03 – dreams.mp3« … Gah) än med artist som står på omslaget till en skiva och med en cool pose visar att »du kan dra iväg från allt, haka på mig så blir det skitbra, jag lovar«. Eller en artist som tar en enkel symbol (tänk Plastikman) och efter ett par släpp får den symbolen att väcka tusen och åter tusen associationer i dig bara genom att visa den. Jag tror inte att det är omöjligt att göra det med mp3or – det kräver bara lite mer tanke bakom från artisterna. En innovativ hemsida. Roliga saker att ladda hem. Jag vill ha ett Ammoncontact-wallpaper till min desktop och en Matthew Dear-skärmsläckare. Kan ni ordna det tack?
För precis som det finns mp3-släpp som innehåller utommusikaliska värden finns det ju faktiskt fysiska skivsläpp som säger noll om artisten. Jag äger två fysiska album med M83 och jag vet inte ett skit om honom/dem (jag vet inte ens vad bandet består av, är de två eller en?). Kanske i och för sig mest för att jag inte läst något reportage om honom/dem i någon svensk tidning (surprise, vi har ju så mycket läsvärt ju, host host).
Slutsatsen man kan dra är att de riktigt glimrande musikerna, de som verkligen vill vara artister och har en personlighet att backa upp det med, kommer att få sin karisma att blixtra igenom datorskärmen även om det spelas från en mp3a, medan det alltid kommer att finnas anonyma upphovspersoner som bara är intresserade av att komponera anyways. De sistnämnda kunde i den gamla världen ändå visa deras profil och personlighet genom grafisk formgivning och omslagsdesign, men kommer i Den Nya Världen att förbli okända namn under »ARTIST«-fältet i mp3ornas id-taggar. Det är de sistnämnda jag är orolig för. Hur tråkiga de än är vill jag ju ändå lära känna dem som lyssnare. Jag vill att de ska vara lite mer än bara en krispig virvelkagge och en filtrerad sampling. Hur vi löser detta i den nya världen är fortfarande oklart.
Som ett tillägg: Efter intervjun med Tim Hecker här på Beneath a Steel Sky skrev signaturen Olf följande i kommentarsfältet: »Vad synd! Jag har kanske inte älskat Tim Heckers skivor, men jag har tyckt att de var rätt spännande. Till och med bra. Men när jag läser det här tycker jag att han verkar rätt otrevlig, vilket drar ner på viljan att lyssna på skivorna. Synd.« Det är den bästa kommentar man kan tänka sig. Även om jag inte håller med i sak så tycker jag det är helt underbart att ett egennamn som gör laptopmusik (hur många tusen finns det?) har givit en lyssnare så dåliga associationer om sig själv som person att någon får svårt att lyssna på musiken. Tycker du jag är dum i huvudet nu? Tänk på det några gånger! När var senaste gången du kände att det var svårt att lyssna på experimentell elektronisk musik på grund av en osympatisk artist på samma sätt som det var svårt att lyssna på Oasis eller någon annan pop/rockartist som gjorde bra skiva men vars attityd du inte klarade av?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Ammoncontact >
Aphex Twin >
Arc >
B.Fleischmann >
Blur >
Everything But The Girl >
fildelning >
Ian Boddy >
Lars Nylin >
M83 >
Matthew Dear >
mp3-teori >
musikframtid >
pet shop boys >
popvärden >
Psychonauts >
Pulp >
Schneider TM >
Tangerine Dream >
Various
2005-06-28
Postad i Irrpostning
Det verkar vara roligt att jobba på NASA. Attans att jag inte läste lite astrofysik eller åtminstone tog någon grundkurs i rocket science.
Nu har de byggt en liten probe som heter Deep Impact vars enda uppgift är att lägga sig i banan för kometen Tempel 1. När kometen närmar sig kommer sonden att manövrera i position för att träffa rakt på och samla massor av data medan den gör det. Ingen vet egentligen vad som händer när 400 kg metall sätter sig i vägen för en fet komet, men NASA tror att det borde utvecklas energi som motsvarar ungefär 5 ton dynamit och slår upp en krater av storlek »anywhere from the size of a Sport Utility Vehicle to a football stadium«.
NASAs animationskille Dan Maas har gjort en fläskig film utifrån uppskattningarna om vad som kommer att hända. Det är ren rymdpornografi:
Deep Impact animation (.mov)
Comin at ya, geek-style!
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Postad i Irrpostning
Primal Scream gjorde sig populära på Glastonbury-festivalens sista dag. Helt fantastiskt roligt. Jag saxar från The Guardians recension:
»Bobby Gillespie announces, “We’re a punk rock band and you’re a bunch of fucking hippies”, says “fuck you” to any Kylie fans in the audience, and accuses everyone of being complacent cattle. [...]
Bassist Mani starts up a Stone Roses bass line and Gillespie shouts, “Do you want to hear the Stone Roses?” To the crowd’s enthusiastic reply, he responds, “Well you should have been here 15 years ago, you fucking lazy bastards.” [...]
Finally, a security guard escorts him off stage, but not before he’s thrown his microphone into the crowd to a chorus of boos. I get the sneaking feeling this might be Primal Scream’s last Glastonbury appearance. «
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
