FEEDFörsommar (atmosfärer och ljudspår)
Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno.
Namnet påminner närmast om en gammal kardinal men för mig är det snarare ett helgonnamn. Jag vet… Visst kan superlativen bli väl starka framåt natten men när man tjugo år efter den spelades in lyssnar på »Apollo (Atmospheres & Soundtracks)« och än en gång inser hur episk den faktiskt är kan det vara svårt att veta var man ska sluta. Den är atmosfärernas »White Album«. Den är det sublimas »What’s Going On«. Och av någon anledning blir jag som mest utsatt för den varje år i slutet av maj.
Året var 1982. Brian Eno blev kontaktad av regissören Al Reinert med en förfrågan om att göra musiken till en dokumentärfilm som National Geographic Society skulle producera om de bemannade månlandningarna. Tanken var göra en film som inte innehöll några onödiga element – det enda som skulle förmedlas var de ogreppbara känslorna en månfärd för med sig: oändlig rymd, viktlöshet, ensamhet, skönhet. Materialet bestod uteslutande av filmer som spelats in av NASAs astronauter under själva uppdragen, fritt från kommentarer och snabba klipp.
Brian Eno nappade och skrev tillsammans med sin bror, Roger Eno, och den kanadensiske producenten Daniel Lanois (på den tiden främst musiker, numera legend och studioräv) tolv spår som med få andra ord än »magiskt« går att beskriva. Filmprojektet blev fördröjt och släpptes inte förrän några år senare, då med titeln »For All Mankind«, men egentligen hade detta soundtrack inte behövt sin film.
För medan Eno rattade fram några av de mjukaste ljudmattor som någonsin strömmat ur ett mixerbord smekte Lanois sin gitarr och resultatet är något av det mest levande som skapats. I genren kan ingenting bli bättre – inte ens Aphex Twins »Selected Ambient Works vol.2«.
»Apollo« är en unik skiva därför att den per slentrian sorteras in under ett förmodat fack där musiken ofta brukar kallas »ljudtapet« eller »musik man egentligen inte orkar lyssna på« när den i själva verket är så intensiv. Under dess korta speltid rör sig skivan inte många centimeter men lyssnaren har ändå ingen möjlighet att värja sig. Genom vrår och springor tränger den in och dess genomgående känsla av litenhet inför större skeenden gör den till en lika hemsk som underbar skiva att spela.
Lyssnar man på sagolika »Under Stars« (första och mest framstående spåret) kan man likt stackars Walter Gilman i »Dreams In The Witch-House« föga annat göra än att sluta ögonen och vänta på att det obehagliga ska komma. För »Apollo« har verkligen den där speciella känslan som uppstår när något är lika skrämmande som det är vackert. Trots avsaknaden av poser, gitarrsolon och rebelliska texter känns plattan… viktig. Trots att man inte kan sträcka armarna i vädret och vråla med i en refräng säger »Always Returning« och »Signals« mer om ensamhet och saknad än hela svensktoppen samlad.
Märkligt nog är »Apollo« lika talande till bilder från rymdfärjor som i en betydligt mer jordnära miljö: försommarkvällen. När solen kryper ned bakom träden, skuggorna blir farligt långa och himlen går över i en kallt mörkblå nyans finns det inte många skivor som så väl agerar soundtrack. Egentligen har jag bara hittat en: Pan-Americans »The River Made No Sound«.
Pan-American är ett projekt som för första gången gjorde väsen av sig (i den mån det nu är möjligt för Pan-American att över huvud taget låta högre än en viskning) i och med den självbetitlade fullängdsdebuten från 1998. Mark Nelson, fram till dess mest känd som gitarrist i Labraford, hade skapat en skiva som låg stilla i en vagga av lågfrekventa ljud och vackra harmonier. Fender Rhodes-pianon och knappt hörbara sinusbasar samsades med kalla övertoner och återhållsamma trummor. Uppföljaren, »360 Business/360 Bypass« följde samma mall men tog ett nytt grepp i och med jazztrumpetaren Rob Mazureks gästspel. Nelsons viskande synthesizers lyfte med Mazureks sordinförsedda improvisation ytterligare än nivå.
Brian Eno sade en gång att den enda fördelen med CD-formatet är att man för första gången i ljudets historia har en möjlighet att arbeta med tystnaden som uttrycksform. Det är fullkomligt lysande sagt. Och det är en tes som Mark Nelson på ett fullkomligt lysande sätt har anammat. På »The River Made No Sound« har den musik han gjorde på sina två första plattor tagits till fulländning. De lågfrekventa ljuden lägger sig som en varm filt i sovrummet och det är inte hur mycket det låter som imponerar – det är hur mycket det inte låter.
Pan-American låter nämligen knappt alls.
Musiken ligger närmast och puttrar med långsamma, monotona pulser snarare än takt, men precis som med Apollo kräver de i all sitt slummer mycket uppmärksamhet. Om Aphex Twin är en hyperaktiv galning ligger Pan-American i respirator, men för oss på andra sidan högtalarna kräver detta så mycket mer.
De senaste nätterna, liksom under småtimmarna när jag skriver detta, har jag tillbringat med »Apollo« och »The River Made No Sound«. På sitt sätt är de tvillingplattor. Det är en oändlighet mellan konstellationen Eno/Eno/Lanois och Pan-American i såväl uttryck som produktion och framförande, men någonstans finns där en minsta gemensam nämnare som gör att man vaggas in i samma förrädiska stämning.
Trots att de båda skivornas sublima monotoni borde verka sövande måste jag nämligen ligga vaken i någon timme innan jag finner ro att sova. Sådan koncentration befinner man sig i att ett knäpp från balkongräckets järn som i nattens kyla åter drar ihop sig låter som en virveltrumma. Vinden som går igenom träden utanför låter som ett ackord. Jag hörde någon gång för länge sedan att Yello experimenterade med forskningsmikrofoner som kunde fånga upp ljudet av en insekt som landade på ett löv. Om de någonsin spelade in det hoppas jag de skickar en diskett med samplingen till Mark Nelson. Han skulle göra underverk med den.
Egentligen gillar jag popmusik allra mest. Med fina refränger och takter som man kan nicka till. Jag vill att elektronisk musik ska ha häftiga ljud eller smattrande trummor. Jag vill oftast att musiken ska ha en självklar ingångspunkt där jag kan börja att lyssna. Varken Apollo eller The River Made No Sound har någonting av detta, men när jag sitter och tittar ut genom fönstret så känns de – åtminstone i natt och förmodligen i några nätter till framöver – som två av de bästa skivorna jag äger. De pratar så lågt att de måste rymma något lyssnaren måste hitta innan man kan uppskatta den. Eller så är det inte svårare än att de helt enkelt skapar en för djävla bra stämning till försommarnatten, mig kvittar det egentligen vilket.
Daniel sa,
2005-06-20 kl 17:48
En odödlig klassiker! Ett resultat av den här artikeln var att klockan 3:30 en söndagmorgon på försommaren fann mig vandrande omkring på en byggarbetsplats med “Apollo” i lurarna.
“Apollo”! Den har varit med mig ända sedan jag läste Billys artikel!
Pan American - The River Made No Sound « Kultur & länkar sa,
2008-03-28 kl 15:35
[...] American – The River Made No Sound Här kan du läsa en intressant artikel om just den här skivan och Brian Enos lysande “Apollo: [...]