Fragmenterat, försommar 2005

Det blir lite fragmenterat här. Men så kan det vara ibland…

Satan vad Jens Lekman var bra på Popaganda. Han är säkert bra jämt, men jag har bara sett honom vid något tillfälle eller två tidigare. Jens Lekman är precis allt som jag skulle vilja vara. Eller, det finns fler jag skulle vilja vara. Colin Meloy i The Decemberists exempelvis. Men Jens Lekman är ändå den jag helst skulle vilja vara som bor närmast och därför kommer han högt upp på listan. Jag mår nästan dåligt för att han är så grym. Jag mår nästan dåligt för att han står för någon slags fulländning av såväl skivsamlingsromantisk collageteori som kärlekens hopplöshet. Det är tur att han inte sjunger på svenska för då hade jag kanske varit tvungen att börja diskutera med mig själv om inte han delar förstaplatsen med Ratata på en annan lista.

De som började skrika efter »Your Daft Punk Records« redan efter första låten på Mont Ventouxs Popaganda-spelning fyllde mitt liv med rätt så mycket mening. När måndagen kom och jag satt på mitt vanliga kontor och gjorde mina vanliga grejer så behövde jag bara tänka tillbaka tio timmar för att förstå att det egentligen var rätt ovanligt. Kärlek, alla som var där. Det var inte vårt fel att ljudet var dåligt.

I helgen var min vän Magne och hans kompis Allan från Bergen här och slog runt. När vi drack en öl efter matchen i måndags och jag frågade hur det var hemma och de började berätta så fick jag återigen den där känslan av att jag verkligen skulle trivas av att bo där. Bergen är plats tre på listan över ställen där jag är övertygad om att jag skulle kunna få ett riktigt hem. Berlin är etta och Nassau tvåa.

Och jag mår nästan dåligt när jag tänker på Service och hur jävla grymt det skivbolaget egentligen är. I det fallet är jag faktiskt villig att medge att de delar förstaplatsen med Stranded Rekords på listan över sveriges coolaste skivbolag nånsin.

np: Above and Beyond – »In Sessions (Maxima FM 04-24-2005)«. Ta mig till de svepande lasrarna och gör mig till kung. Om jag någonsin kan få Above and Beyond att remixa Mont Ventoux så behöver jag aldrig mer vara ledsen, det vet jag.

När jag skriver detta är det »Vår grundade mening« i P1 med blogspecial. Hmm. Bloggandet som innedrog och jag som bloggare. Det känns inte särskilt mig, om jag ska vara ärlig. Men samtidigt uppdaterar jag här så sällan (tack för det 60-timmar-i-veckan-jobbet för att jag bara är trött och bara vill se film när jag kommer hem och aldrig klarar av att skriva något) så kanske kommer jag undan med det?

Vi i Mont Ventoux har gjort en låt som heter »The Drummer of an Upcoming Band« och Tobias Norström (världens grymmaste borlänging, alla kategorier) sa att den titeln kändes sjuuuuukt Jens Lekman. Det var ju.. inte.. riktigt meningen. Sanningen är att jag plankade Stars »Your Ex-lover is Dead«, men jag kanske kan säga att det är en Lekman-passning och komma undan även med det?

Lista på personer jag helst av allt skulle vilja vara:

1. Johan Ekelund
2. Jens Lekman
3. Peter Gabriel
4. Asiaten i Linkin Park som meckar ljud där i bakgrunden på spelningarna
5. Play Paul

Harmony Korines »A Crack-up at the Race Riots« har stått upp ovanpå min bokhylla ungefär hur länge som helst för dess fina omslag (några snubbar i skära kanindräkter som bränner ett kors). När jag nu läste om den för första gången på sådär sju år så insåg jag hur jävla briljant den är. Det finns förskrivna självmordsbrev däri som man bara behöver underteckna så är det klart, bra va? Det finns ett där jag-personen är en dvärg som tänder på långa kvinnor men aldrig kunde få någon och nu måste dö för egen hand. Det är väldigt bisarrt.

Linus har meckat med Bomben-bloggarna och gjort nytt och fint och jag gillar det jättemycket. Han är sysop extra ordinaire!

Jag tjatade till mig att få göra en remix på Eurosports fasansfullt grymma »Tell No One About Tonight«. När de fick höra resultatet för första gången så skrev Fredrik i bandet en liverapport från lyssningen i ett mail. Det kan vara det finaste mailet jag någonsin fått. Se punkt 2 om att fylla livet med ett uns mening.

Jag har lite svårt att få den här ekvationen att gå ihop: Av postningarna på gästböcker att döma så hatar verkligen folk The Tough Alliances livespelningar. Men bandet livnär sig ju på att bli hatade, hela grejen bygger väl på det? Och betyder då det att jag, som tycker de är jättefina, faktiskt motarbetar bandet? Det är en fråga i samma nivå som your avarage time travel paradox.

Bäst skivor i år har fortfarande Daft Punk och Markus Guentner gjort. Tror inte att någon kommer lyckas med något bättre, faktiskt. Och även om någon gör det så kommer inte jag att erkänna det.

American Dad är inte lika bra som Family Guy, men nästan.

Jag ska inte gå på Ferry Corsten på söndag. Jag tror att det bara skulle förstöra mina drömmar om hur bra det egentligen är. Om det hade varit FortDance på Kronstadt i Leningrad kanske, men inte nu.

Är det bara som jag känner eller har Beneath a Steel Sky verkligen tappat koncepten?

Colin Meloys texter på The Decemberists »Picaresque« är bättre än de allra flesta romaner.

Det är verkligen synd att det finns så mycket mörker.