Gidde, Källströms och en Mr.Suitcase-remix

Normalt sett tycker jag inte det finns så många krönikörer i kvällstidningarna som är särskilt läsvärda. Jag tycker om sportkrönikorna av Kristina Kappelin väldigt mycket och likaså är Linna Johansson alltid relevant, men i övrigt saknas det oftast något. Jo, när Per Bjurman släpper Sopranos och Las Vegas och istället skriver om människor är han väldigt bra (hans dödsruna över Johnny Cash var helt i en egen klass) och det är roligt när Lasse Sandlin rotar fram vad som hände i en cupmatch mellan två division 2-lag 1959 och lyckas få in en antik grekisk dramatiker i samma resonemang. Men i övrigt… Nej.

I morse hade de tre männen som alltid sitter på konditoriet där jag äter frukost (mer om dem alldeles strax) lagt beslag på DN som jag ville läsa och istället blev det Aftonbladet. Jag läste lite om krokodilen Schnappi och att Gunde hade gråtit efter hans sista Bingolotto och så. Sen började jag med sportdelen. Lasse Anrell skrev i sin krönika ett svar till dem som mailat honom angående en tidigare krönika där han kommenterat travhästen Gidde Palemas avelsbestyr. Det var väldigt roligt:

»Särskilt konstiga tyckte jag de var som tyckte att jag borde tänkt igenom mycket noga vad jag skrivit därför att:
”Förstår du inte hur ledsen Gidde blir om han får veta vad du skrivit. Jag hoppas verkligen att han slipper det.” skrev Lena Nilsson. Jag fick hundratals liknande mejl. Jag vill bara till Lena och alla andra klart deklarera:
Gidde Palema är en häst.
Hästar kan inte läsa.
Även om ni läser min artikel högt för en häst förstår den inte vad ni läser för hästar kan inte tänka. Hästar kan inte tala med män. Hästar är lika dumma som åsnor. Förmodligen ännu dummare. Varför skulle de annars springa runt och runt med en gubbe i en kärra efter.«

Hihi, det är ett fantastiskt bra svar. Även om jag är grymt avundsjuk på dem som får ha en egen krönika i en dagstidning så är min »surt sa räven«-undanflykt att jag slipper korkade mail genom att husera här. Och så är det mysigare på Beneath a Steel Sky, eller hur?

Jo, de tre männen på konditoriet…

Jag har börjat äta frukost på ett ställe på Fleminggatan. Det började när jag skulle sluta snusa och upptäckte att jag ju faktiskt hade 30 kronor över per dag. Och eftersom jag inte haft dem förr när jag snusade så tänkte jag att jag inte skulle komma att sakna dem nu heller så jag började gå till Källströms Konditori på Fleminggatan för att äta den där frukosten jag alltid brukade hoppa över. Det tog bara ett par dagar innan jag började snusa igen men då var jag redan fast på hela äta-frukost-ute-grejen.

På konditoriet sitter varje morgon alltid samma tre män. Det ser ut som om de har suttit där i all evighet. Om jag hade en tidning skulle jag åka dit och intervjua dem om dagsaktuella frågor. Om jag hade ett tv-program skulle jag ha dem som panel i studion. Om jag hade mer tid skulle jag sätta upp en blog med deras åsikter. En är taxichaffis, en är pensionär (och har alltid tweedkostym med näsduk i bröstfickan), den tredje vet jag inte något om. De sitter där och tar ut V75:an, diskuterar aktuella ämnen (idag var det rökförbudets vara eller icke vara) och skvallrar.

Jag vet inte mycket om framtiden, varken hur det kommer att bli eller hur jag vill det ska bli. Men en sak vet jag: När jag är 70 ska jag, om jag är i livet, möta upp mina vänner på ett konditori varje morgon klockan 06:30 och ta ut V75:an, diskutera aktuella ämnen och skvallra. Vi ska ljuga en hel del också.

Vad vi kommer att prata om vet jag ännu inte. Kanske kommer jag fortsätta tjata om att Embrace är underskattade och att Amita i Numb3rs är en sån som det är okej att vara avståndskär i. Skitsamma vad vi pratar om, det är en värdig tillvaro hur som helst.

Det är ju ändå söndag, eller hur… Och det regnar. Jättebra väder för en Mr.Suitcase-remix av Mont Ventouxs »Breadcrumbs«, tycker jag:

Mont Ventoux – »Breadcrumbs (Mr.Suitcase remix)«

Mr.Suitcase producerar sin musik i Powerpoint och har spelat live i nästan varenda VIP-lounge på varenda flygplats i världen. Det ni.