Problemet med mp3ornas utommusikaliska värden (eller: Vi hade i alla fall tur med taggen)

Den Nya Tekniken™ har egentligen bara inneburit gott när det gäller spridandet av bra populärkultur. När jag läste POP för tio-tolv år sedan och Andres Lokko namedroppade de grymmaste soulsinglarna eller bästa Psychonauts-remixarna som jag som en icke-berest 17-åring inte hade en chans att höra (jodå, jag hörde dem säkert på Various, men man visste ju aldrig vad det var som spelades) så skulle jag ha offrat ett lillfinger för att kunna högerklicka på titeln, välja »save as« och få lyssna. När jag idag läser bloggar av tyskar med koll är det helt grymt att kunna lyssna på det de skriver om direkt istället för att bara fantisera om hur bra det säkert är. Jag är helt klart för smakfullt spridande av bra musik (och detta gör mig, enligt Lars Nylins Bush-retoriska krönika i senaste numret »Ny Musikbransch« till en av de onda, men fine... Jag är Satans avkomma. Det känns helt okej. Det finns däremot två aspekter av mp3-formatet som är lätt problematiska. Den ena är att små skivbolag idag kämpar i en motvind som är helt vansinnig och detta gör det svårt för dem att fortsätta med den kvalitetskontroll ett litet skivbolag genom sin nisch och sitt redaktörsskap har. Men det är ett för komplicerat ämne. Den andra problemet - det som jag ska diskutera här - är utifrån mitt perspektiv som musikupplevare faktiskt värre. Det handlar om att mp3or i de flesta fall helt saknar utommusikaliska värden. Jag laddar hem album och hits och spelar dem jättemycket. Jättebra, men har jag något egentligt förhållande till de artister som jag inte har läst om innan jag lyssnar? Nej, inget. De är ett namn och en låt. En post i min playlist. De får sina minuter och sedan är det nästa post som laddas. Om det hade varit på skiva så hade de, långt innan jag hörde musiken, redan kommunicerat en massa saker till mig genom omslagsform, foton i sleeven och liknande. Är detta något egentligt problem? Okej, några exempel: - Precis i början av nittiotalet, tror jag. Pet Shop Boys hits hade jag ju hört fram och tillbaka på radion i flera år men aldrig förstått. På en bild (i Okej tror jag det var) stod Neil Tennant i smoking och Chris Lowe hade en silvrig jacka i lightweight-material, solglasögon och beppemössa. Det var det snyggaste jag någonsin hade sett. När sedan videon till »DJ Culture« kom förstod jag att de var sjukt tuffa och när senare »Very« släpptes och de hade spetsiga hattar och ändå var de två coolaste personerna någonsin förstod jag att de var världens bästa band. Det förstår jag ännu. - Lite senare på nittiotalet. Everything But The Girl hade för mig bara varit tråkig jazzpop utan någon som helst relevans. Då kom videon till Todd Terrys remix av »Missing« och visst var det en bra låt men framförallt var det synen av Ben Watt liggande på en säng i ett nedgånget rum, ledsamt fingrande på sin gitarr, medan Tracy Thorn gick omkring på regnvåta gator på natten och tittade upp mot hans fönster... Det var de bilderna som gjorde att jag blev såld. Om jag inte hade börjat älska dem då och där så kanske jag hade missat efterkommande albumet »Walking Wounded«, som jag trots att alla dissar mig vidhåller är nittiotalets bästa album (och spelar minst en gång i veckan). - Britpoperan. Jag gillade Pulp och Blur mest, förstnämnda för att de gjorde bra musik, sistnämnda för den där jävla jävla jävla snygga bilden på dem i skinhead-inspirerade kläder och vansinnigt cool pose framför »British image«-klottret. Musiken var okej, men den bilden var sjukt grym! Jag kan verkligen sakna det här förhållandet till artisterna jag lyssnar på idag. Imagen är ibland mycket viktigare än musiken. Och när den inte är det så är den i alla fall minst lika viktig för byggandet av ett förhållande mellan lyssnare och artist. Vad hade David Bowie varit utan sin image? Vad hade hänt om David Bowie skulle ha släppt albumsviten från sjuttiotalet som mp3or? Hmm. Mp3-formatet innehåller stöd för en ID-tagg, ett par rader där man kan skriva lite information om låten. That's it. Mer kan inte kommuniceras mellan artist och lyssnare. Som argument kan sägas att varje artist genom samma media som sprider mp3an också har möjlighet att sätta upp en hemsida med bilder, filmer, texter och oändligt mycket mer som man kan titta på samtidigt som man laddar ner, men när det är min kompis som varit inne där och laddat hem och jag sedan får låten mailad till mig, vad spelar det då för roll? Det här har också varit ett jätteproblem för mig när jag skrivit om musik eftersom recensionsexemplaren man får i nio fall av tio antingen är brända på cdr eller är tråkiga promoversioner som inte innehåller någon albumsleeve. Hur ska jag kunna skriva en recension om ett band som jag inte kan bygga något förhållande med? Jag vill läsa sleeven, se bilderna, uppleva det de försöker säga genom alla sinnen. Jag vill slicka på sleeven och känna om den smakar något, goddamnit! Viss musik skulle dö om man inte kände till sammanhanget. Ta ett projekt som B.Fleischmanns och Herbert Weixelbaums Duo505. Det finns en sunkig liten maskin som heter Roland MC-505 Groovebox. Reklamen säger att den är en allt-i-allo-lösning för den som snabbt och enkelt vill göra musik men egentligen går den inte att använda till nånting alls. Fleischmann och Weixelbaum hade varsin sådan maskin som de båda hade en hatkärlek till. Därför slog de sig ihop för att göra albumet »Late« helt med dessa burkar. De blev Duo505. Känner man till det är skivan en rolig lek med begränsningar, en utmaning som två kompositörer ställer sig själva. Känner man inte till det så låter det helt kasst och man undrar vad som hänt med två killar som brukar göra grymma saker. Tänk om man skulle ha laddat ner det albumet från någon kompis utan att känna till vad konceptet var? Hua! Av min ton kanske det verkar som att jag är negativ till mp3or och nedladdning? Tjenare. Som jag sa inledningsvis är jag odelat positiv. Jag älskar att få ett mail från någon kompis med grejer jag aldrig hört som är svinbra (som det oväntade mailet härom veckan från Bomben-legendaren Christian Hylse innehållande en liveskiva från Ian Boddys Tangerine Dream-influerade, sequenserbasdrivna grupp Arc. Skitgrymt!). Däremot så känner jag att min egen, personliga upplevelse av musiken ibland blir mindre än den hade kunnat vara. Det finns däremot även goda exempel som visar att allt inte är mörkt. Artister som gör elektronisk musik har alltid varit anonyma, även innan mp3-formatet. Förmodligen har Aphex Twins onda leende avskräckt varenda människa som sitter med bitreducerare från att någonsin visa sig på bild. Men bilder av naturen eller ett foto av en förfallen industriskorsten kan liksom inte ge det som vi som lyssnare vill ha av en artist. Jag blev väldigt lycklig när Schneider TM stod bredvid den uppstoppade pingvinen på en pressbild. Det säger liksom så himla mycket om honom. Exakt vad det säger? Jag vet inte, men det ger en indikation om Schneiders förhållningssätt till sig själv, till musiken och till världen han bor i. Genom den bilden och videon till »Reality Check« där han LSD-romantiskt ligger på en solstol och dirigerar höghus som hoppar upp och ned som equalizers till musiken så har Schneider givit mig precis det där utommusikaliska som jag vill ha med mig när jag lyssnar på musiken. Igår satt jag på jobbet och lyssnade på tre stycken DJ-mixar. Det slog mig att de trots sin existens i mp3-format faktiskt kommunicerade alla dessa utommusikaliska värden även som enskilda musikdatafiler. De gjorde det genom mina associationer och genom små, små detaljer i namn och utförande: - I-F - »Mixed Up In The Hague« (2000): När Ferenc van der Sluijs spelar knastrig, iskall gammal syntmusik behövs inga bilder för att jag ska känna peppen. Dessutom finns det i själva titeln tillräckligt med referens till partystinn holländare för att jag bara ska behöva blunda och få allt det där jag vill ha. - Above & Beyond - »live at Gatecrasher, Moscow (Dinamit FM, 2004)«: Inspelad från rysk radio med helt obetalbara jinglar, galna inslag från backstage med skrikande radiojournalister och själva tanken på att förfesta i Zhigulevsk och ta en skitig taxi in till de svepande gröna lasrarna gör Above & Beyonds dj-set till en njutning. Där finns allt man vill ha. Dessutom laddade jag hem det från en cool rysk klubbsite. - Mork - »Ton« (2005): En mixtape med Silver City, Wighnomy Bros, Destillat och några andra som en snubbe som heter Mork i Berlin har satt ihop. Han hade skrivit det i ID-taggen, »mixed by Mork [Berlin]«. Har man varit i Berlin och gillar tysk techno så räcker detta för att man ska minnas kebaben vid Görlitser Bahnhof, greken vid Schlesischer Tor och allt det där andra som är så bra med den stan. Musik handlar om att fly och det är mycket svårare att fly till en omärkt mp3a (speciellt när det bara står en låttitel, »03 - dreams.mp3« ... Gah) än med artist som står på omslaget till en skiva och med en cool pose visar att »du kan dra iväg från allt, haka på mig så blir det skitbra, jag lovar«. Eller en artist som tar en enkel symbol (tänk Plastikman) och efter ett par släpp får den symbolen att väcka tusen och åter tusen associationer i dig bara genom att visa den. Jag tror inte att det är omöjligt att göra det med mp3or - det kräver bara lite mer tanke bakom från artisterna. En innovativ hemsida. Roliga saker att ladda hem. Jag vill ha ett Ammoncontact-wallpaper till min desktop och en Matthew Dear-skärmsläckare. Kan ni ordna det tack? För precis som det finns mp3-släpp som innehåller utommusikaliska värden finns det ju faktiskt fysiska skivsläpp som säger noll om artisten. Jag äger två fysiska album med M83 och jag vet inte ett skit om honom/dem (jag vet inte ens vad bandet består av, är de två eller en?). Kanske i och för sig mest för att jag inte läst något reportage om honom/dem i någon svensk tidning (surprise, vi har ju så mycket läsvärt ju, host host). Slutsatsen man kan dra är att de riktigt glimrande musikerna, de som verkligen vill vara artister och har en personlighet att backa upp det med, kommer att få sin karisma att blixtra igenom datorskärmen även om det spelas från en mp3a, medan det alltid kommer att finnas anonyma upphovspersoner som bara är intresserade av att komponera anyways. De sistnämnda kunde i den gamla världen ändå visa deras profil och personlighet genom grafisk formgivning och omslagsdesign, men kommer i Den Nya Världen™ att förbli okända namn under »ARTIST«-fältet i mp3ornas id-taggar. Det är de sistnämnda jag är orolig för. Hur tråkiga de än är vill jag ju ändå lära känna dem som lyssnare. Jag vill att de ska vara lite mer än bara en krispig virvelkagge och en filtrerad sampling. Hur vi löser detta i den nya världen är fortfarande oklart. Som ett tillägg: Efter intervjun med Tim Hecker här på Beneath a Steel Sky skrev signaturen Olf följande i kommentarsfältet: »Vad synd! Jag har kanske inte älskat Tim Heckers skivor, men jag har tyckt att de var rätt spännande. Till och med bra. Men när jag läser det här tycker jag att han verkar rätt otrevlig, vilket drar ner på viljan att lyssna på skivorna. Synd.« Det är den bästa kommentar man kan tänka sig. Även om jag inte håller med i sak så tycker jag det är helt underbart att ett egennamn som gör laptopmusik (hur många tusen finns det?) har givit en lyssnare så dåliga associationer om sig själv som person att någon får svårt att lyssna på musiken. Tycker du jag är dum i huvudet nu? Tänk på det några gånger! När var senaste gången du kände att det var svårt att lyssna på experimentell elektronisk musik på grund av en osympatisk artist på samma sätt som det var svårt att lyssna på Oasis eller någon annan pop/rockartist som gjorde bra skiva men vars attityd du inte klarade av?