1. Mynta en permanent URL för den låt man släppt. Den blir låtens unika identifierare för att enkelt kunna sammanställa alla påståenden som görs av låten på nätet. Detta blir en förutsättning. Denna URL bakas in mp3:ans metadata.

2. Besöker man låtens URL i sin webbläsare bör man (åtminstone) få grundläggande data om låten (dvs namn, artistnamn mm) i ett standardiserat format, men även mer information som t.ex. influenser mm. Här bör även artwork kunna hämtas hem för att visas snyggt på din Mediacenterdator. Denna data blir konkurrent till t.ex. Gracenote.

3. Bloggare och andra som recenserar eller nämner låten bör använda dess permanenta URL för att underlätta att göra sammanställningar av vad som sägs om denna låt. De ger möjlighet för aggregatorer och andra att skapa inressanta sammanställningar.

4. Andra artister som vill ange låten som inspirationskälla kan göra det genom att bädda in referensen i sina mp3:or eller egna låtars dataposter. Man skulle därmed kunna göra intressanta spellistor baserade på referenser som tar dig från en låt genom en drös andra till något helt annat. Kanske kan man lättare hitta andra artister på detta sätt.

Möjligheterna är enorma….

värdighet.

hela skivans eller låtens värdighet blev borttappad någonstans mellan kovertering till mp3 till att den laddats ner. istället för att köpa den skiva man vill ha så laddar man enkelt ner den och med ett par klick är man framme och musiken går igång. när den är slut forsätter spelaren glatt vidare och ett par minuter senare har man glömt hur det man lyssnade på innan lät. man lyssnar inte heller längre på samma skiva flera gånger om. nej nej nej, vem gör det när man just laddat ner tio album på en kvart?

själen.

grejen med skiva/kasset var ju att halva upplevelsen faktiskt satt i konvolutet. man hade vart på affären, bläddrat, vridit och vänt bland tonvis av skivor och valt ut ett par man gillade. när man kom hem satte man sig tillrätta, lade på skivan och lutade sig tillbaka, med omslaget i handen. sen lyssnade man i timmar om och om igen och man läste vartenda ord man kunde finna på konvolutet. det var ju det som var skivans hem och det gav så mycket mer. mycket mer intryck än vad en skärm någonsin kan tänkas åstadkomma.

kort och gott, mp3 må vara bra men kommer aldrig att ersätta mitt diskotek.

Närå, du kan ha en poäng om det där att jag lyssnar på anonymare musik. Men.. Jag följde i slutet av åttiotalet ett program som sändes mellan 19-21 på söndagar på min närradio i Hägersten. Det var snorigt bra musik där. Massa konstiga italotolvor och sånt. Och där snackade de alltid lite mellan låtarna så man fick veta vad det var, vem det var etc. Och när jag hörde B.A.T.s »There’s a Bat in my House« så åkte jag till Åhléns i Skärholmen (där det fanns en inköpstjej som var skitpeppad på att en 11-12-åring kom och requestade konstiga saker och gav sjuk service och beställde hem) och då fick jag ett fint omslag som gav så mycket. Idag är man latare. Jag nöjer mig alldeles för ofta med att bara ha mp3:an och i väldigt många fall är det knixigt att försöka få fram den fysiska skivan över huvud taget…. Och.. Jag har mig själv att skylla, absolut, men ändå.. Jag behöver liksom se de tecknade hundarna på Rex the Dogs tolvor för att haja. Och det blir en ond spiral för ju färre skivor som säljs, ju svårare blir det att få tag på dem eftersom ingen orkar distribuera och ju mindre relation får man till artisterna. Jag tycker att det är ett problem, även om man – som du säger och som jag också påpekade i min text – har extremt mycket större möjligheter att googla fram information nu.

Men som jag flera gånger försökte understryka i postningen: Är jag missnöjd över att tillgängligheten har ökat? Aldrig i livet.

Jag minns lidandet från den tiden – då spelade man in nån Cybotronsingel från Nileskär på kassettband och sen hade man ingen som helst möjlighet att ta reda på vad låten hette, varifrån artisten kom, etc etc. I det ljuset är fenomenet snarare det omvända.