Sveriges bästa skivbolag slutar aldrig att inspirera

När »klassiska« svenska skivbolag ska besjungas handlar det oftast om någon punketikett med tillhörande fanzine och utslagna tänder. Ibland kan vi sträcka oss till någon sympatisk etikett från swindie-åren och de verkliga entusiasterna kanske kan hitta en lada i Värmland där en ljudguru höll hov och spelade in världens bästa bortglömda skivor på 20-talet. Däremot har det, åtminstone så länge jag varit torr bakom öronen, alltid varit märkligt tyst om Sveriges eget Factory, bolaget som bröt så ny mark att samtiden kollektivt frustade post-proggyrselns dogmer. För det var ju trots allt så att de hade den snyggaste designen, de modernaste banden, de bästa låtarna, de största idéerna... Och allt detta från ett gäng ungdomar som förverkligade sin kreativa vision i en form så elegant att den i Sverige saknar motstycke. Närhelst min inspiration tryter behöver jag bara vända mig till Stranded Rekords för att förstå att det faktiskt går att komma långt bara genom att tro på det man gör. Stranded var inget vanligt skivbolag. Den unga musikscenen i det sena sjuttiotalets Stockholm var förstås starkt präglad av punken. Punken var den logiska arvtagaren till den proggrörelse som försvagats och tappat tilltal i takt med att de säkerhetsnålsklädda arméerna under ledning av Johnny Rotten hittade till Sveriges förorter. Även om också punken efter en period skulle få finna sig i att föra en betydligt mindre haussad tillvaro än under dess storhetstid fanns fortfarande en övergripande tanke om att det var ur någon slags »förortsäkthet« musik skulle springa. Betänk att det inte var många år sedan Eldkvarn fick kritik av MNW med motiveringen att det var odemokratiskt att bara ha en sångare när Strandeds grundare Klas Lunding och Anders Tapper deklarerade att de skulle satsa på stil, på skönhet, på elegans. Provokationen var oundviklig. I sleeven till dubbelsamlingen »Unga Moderna« listas de grundteser som Stranded Rekords startade utifrån. Det var sådär 25 år sedan, men de känns faktiskt mer relevanta nu än någonsin: * Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga * Förpackningen är livsviktig * Skönhet är bättre än fulhet * Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska Att lansera ett koncept utifrån dessa grundbultar när de flesta musikintresserade tittade mot Rågsved och utan att tveka skrev in begreppet »arbetsvägra« i SAOL kunde ha varit självmord. Det kunde ha varit det, om inte alla under Strandeds paraply visste precis vad och hur de ville göra. Och de visste att de hade rätt. Liksom artisterna inom postpunk och new romantic hade banden på Stranded upptäckt att gapskriket inte var det bästa eller enda sättet att kommunicera. De sökte flärd och stil. »Det går alldeles utmärkt att göra rock utan instrument men det skulle aldrig gå utan kläderna, « sa Lustans Lakejer i Expressen den 8 november 1980. »Låt inte borgarungarna ta över rocken,« sa Lasse Anrell. Lustans Lakejers självbetitlade debut var mörk. Väldigt mörk. Den var episk på ett sätt som både Franke och Kent så gärna velat nå upp till men som ingen riktigt lyckats nå upp till. Låtar som »Världen utanför«, »Nyhetens behag«, »De överflödiga« och »Ögonblickets spänning« var en lång kavalkad av bästa möjliga pop, med texter vars ambitionsnivå siktade mot månen och i många fall nådde dit. Ljudbilden var – och, för den delen, är fortfarande – lika läskig som fascinerande, tydligen beroende på ett trasigt EQ i studion som gav det omisskännliga, skärande gitarrljudet. Dessutom är kvinnan på omslaget den vackraste jag sett. Men hela albumet var en uppbyggnad. Hela albumet var egentligen bara en startsträcka fram till avslutningen. Sista spåret hette »Massans sorl« och står sig fortfarande som ett helt makalöst »långt sistaspår«. Jo, faktiskt bättre än Kents »747« och The Cures »Untitled«. »Massans sorl« är en av de mäktigaste svenska låtar som spelats in. Varje gång jag hör »Massans sorl« börjar hela jag frysa och vill börja skriva en dystopisk storstadsskildring (se längst ned för länk). Lustans Lakejer var eskapism. De gled omkring i penthousevåningar med Dry Martinis i handen och en picka med ljuddämpare i axelhölster. Lustans Lakejer var ett band bestående av apatiska James Bonds, deprimerade, blasé och redo att förföra, förtjusa och förstöra. De var drömmen om det vackra livet. Ett annat Stranded-band, Reeperbahn, hade å deras sida något slags New Order-allvar och hade låtar som ingen förstod någonting av men som alla älskade. Identitetsmusik av finaste sort. Den typen av band som räddar liv. Under början och mitten av åttiotalet när allt det här hände var jag fortfarande för liten för att förstå något om musik. Det första Stranded-bandet jag upptäckte har allt sedan dess förblivit mina favoriter. Jag var väl åtta år när jag lyssnade på Ratatas »Om du kommer tillbaks« och påbörjade vad som kommit att bli en livslång besatthet av Mauro Scocco. När man tittar på det i backspegeln så känns det som om Ratata var de snälla, lite blyga pojkarna som hade varit mycket bättre som pojkvänner än de tuffa i Lustans Lakejer och Reeperbahn men som aldrig fick några flickor eftersom flickor alltid väljer de som är tuffa istället för vad som är bra för dem. Såklart jag fastnade för Ratata. Mauros röst har för mig alltid varit det tryggaste ljud jag kunnat höra. Och texterna! Och den helt fantastisk grymma produktionen! Med tanke på dåtidens ljudteknik var Ratatas låtbyggen inget mindre än smärre underverk. »Det vi gjorde möttes med respekt,« berättade Johan Ekelund när jag intervjuade honom och Mauro för en artikel i Sonic när Ratata släppte samlingen »Kollektion« 2002. »Folk kom in i studion och kunde bara inte fatta hur vi fått fram ett speciellt ljud. Jag tror vi gav intrycket av att vara några som ville vara i framkant av utvecklingen.« Det hördes i hans röst att han var mycket stolt, även om han sa det så försiktigt och skyggt att han verkade känna sig omotiverat kaxig. Men var Ratata verkligen de där snälla och naiva pojkarna? Var de sådär fumliga och goda som intrycket man fick på skivorna var? Eller är det bara jag som projicerat min egen fumlighet i livet i allmänhet och i relationer med det motsatta könet i synnerhet på de här låtarna? »Det är möjligt att det var någon sorts omedveten image,« funderade Mauro »Men vi hade ju inte det där dekadenta som Lustans Lakejer. Vi var aldrig intresserade av att vara agenter på hemligt uppdrag i Geneve – vårat mål var bara att göra bästa möjliga pop.« Det är ett bra mål. Det är ett oantastligt mål. Och så ofta lyckades de. Som i »En timmes panik«, öppningslåten från det hjärtskärande break-up-albumet »Jackie« från 1982. Om jag spelade i ett band som gjorde gitarrpop på svenska skulle jag inleda precis varenda spelning med »En timmes panik«. Året är 1996. Jag lyfter på varenda sten i skivbörsarna för att försöka hitta alla guldkorn som jag vet att musikhistorien därute rymmer. Via mitt långa förhållande med Ratata och en kompis blandband med Lustans Lakejer har jag blivit besatt av Stranded och köper alla sjuor, tolvor och album jag kan komma över för rimliga priser (ni skulle bli förvånade över vad vissa Ratata-singlar kan gå på, herregud). När jag står i dörren på Studion och försöker övertala Micke att han måste plocka dit Lustans Lakejer nu när de återförenats för några spelningar så muttrar en ljudräv bredvid mig (man kan alltid känna igen ljudrävar när man ser dem): »Lustans? Fyfan, de där Stranded-banden gick ju inte att ha i möblerade rum.« »Jaså?« sa Mauro förbryllat när jag konfronterade honom med påståendet och funderade en sekund. »Hmm, så illa var det nog inte. Men samtidigt är väl alla band i den åldern lite så. Ser man till mig hade jag precis ryckt ut från lumpen och blev inslängd direkt från muckningen rakt in i en turnébuss med en massa kompisar och fyra flak öl. Jag menar, vad förväntar folk sig? Det är klart att det blir skolresa av allt då.« När ljudräven sa det där om möblerade rum tänkte jag direkt på Reeperbahn. När de spelade det kommersiella nazibandet Nürnberg 47 i filmen »G« så skapade de också något slags rykte för oss efterlevande som inte kunde vara med på tiden det begav sig. Nog var det inte svårt att tro att Olle Ljungström och de andra satt och läste FASS på efterfesterna också i Reeperbahn. Jag var ju tvungen att konfrontera även Olle med påståendet. »Det var nog bara hans sätt att bidra till mytologiseringen, « log Olle. »Man har ju hört historier om de här vidriga 70-talsrockgubbarna som sysslade med rent kriminella perversiteter med småflickor och gjort saker som de borde straffas hårt för, och i jämförelse med dem var nog vi förhållandevis monogama, bussiga killar. Det var ju aldrig tal om människoförnedring eller så. På ett sätt blir det ju ett maktförhållande - prästen och den som ska biktas, bassisten och flickan från Västerås - men inte på något sätt som asen från sjuttiotalet. Man borde stämma varenda jävel som över huvudtaget spelade musik under den där perioden.« Stranded-banden kritiserades av sin samtid för att inte stödja punkidealen. I synnerhet tycks – återigen från mitt tio-år-efter-perspektiv – Ratata ha framställts i media som ett studionördband som bara var en fortsättning på sjuttiotalets välproducerade radiorock. I själva verket älskade de Doobie Brothers och ville göra den mest välbalanserade popen i stan. De gick mot strömmen och lämnade på kuppen efter sig ett av åttiotalets bästa svenska musikarv. Som Ratata sa i en intervju med Erik Hörnfeldt i Expressen från januari 1982: »Vi vill ha hits, vill bli tillgängliga, vill inspirera och vill bli erkända, men vi vill göra det på vårt sätt.« Återigen: Oantastligt. Det finns en dokumentär om Mauro Scocco som heter »Lång väg hem« och kom i samband med släppet av »Dr.Space Dagbok« 1990. I den berättar Mauro om de tidiga åren på Stranded. Han säger något i stil med (förlåt för ett inte helt överensstämmande citat, jag har ingen aning om var VHS:en med min kopia finns): »Vi höll precis som alla andra på att spela in musik, fotografera, filma och var allmänt patetiska. Skillnaden var att vi fick en chans att nå ut med det vi gjorde.« Filmaren frågar om det verkligen kan vara så mycket som har förändrats på de år som har gott. »Nej, jag är fortfarande lika patetisk,« säger Mauro. Det var åratal sedan jag såg videon och det är möjligt han sa »pretentiös« och inte »patetisk«, men det är ändå så viktigt det han säger. Åtminstone för mig. »För i en värld av dårar letar alla efter någon som förstår.« Det händer att jag öppnar de dammiga, bortglömda katalogerna på min hårddisk och läser några rader ur en roman jag skrev runt 1996 när jag var 19 (den heter »Drömmar dör först« efter en Lustans Lakejer-låt och är naivt Hjalmar Söderbergsk och väldigt tafflig) eller lyssnar på låten »Med nattbussen hem« från en demo som jag och min kompis Jörgen spelade in när vi hade bandet Morgonen Därpå (ungefär från samma tidpunkt, vi försökte göra snyggt producerad elektronisk pop på svenska men det var nog inte så bra som vi trodde då). När jag gör det så skäms jag först lite och tycker »Men herregud!«. Sedan slår det mig... Jag gör fortfarande om de där sakerna hela tiden. Om tio år kommer den här texten framstå som katastrofalt oerfaren och dålig. Men jag känner att det är okej. Det är okej att ha någon form av idé och sedan göra den, även om det framstår som lite banalt och fumligt i efterhand. Stranded lärde mig det. »För i en värld av dårar hade jag någon som förstod mina tårar.« Stranded Rekords satte upp sina grundteser om det moderna och det eleganta. De följde dem till punkt och pricka, oavsett vad samtiden sa och de lämnade efter sig något väldigt fint. När man lyssnar på Lustans Lakejer, Ratata och Reeperbahn idag kan man verkligen känna energin från deras kreativitet. På samma sätt som »24 Hour Party People« kan få vem som helst att drömma om att knarka i Manchester 1984 får Stranded-katalogen mig att vilja sitta på en uteservering här... på Kungsholmen... men 1984. När jag lyssnar på dem vill jag skriva. Och göra musik. Och vara pretentiös. Precis på samma sätt kommer säkert folk att drömma om Göteborg 2005, när de lyssnar på en liknande trojka artister från ett liknande skivbolag: The Tough Alliance, Jens Lekman och The Embassy på Service. Jag älskar Service och dess artister därför att de, oavsett om de vet om det själva eller inte, är en naturlig fortsättning på Stranded. I rakt nedstigande led, faktiskt. Jag känner samma energi, samma estetiska tilltal, samma tydliga målmedvetenhet. Och om det sen stämmer eller inte spelar ingen roll. Även om hela min dröm om Stranded är historieförfalskning och missuppfattningar från någon som inte ens börjat på lekskola när bolaget grundades så är det ur min bild av dem som jag kan hämta kraft. Även det är faktiskt okej. Ratata - »En timmes panik«