Varför kan Europa inte skildra sin sportkultur som USA?

När det kommer till att basha amerikansk popkultur så har folk väldigt enkelt för att hoppa på deras sporter. »Baseball,« fnyses det och så kommer den långa harangen om att kärleken till sporten inte är det viktiga i USA utan att huvudsaken är att äta korv, köpa popcorn och få höra LeAnn Rimes eller någon annan hitlistecountry- eller christian contemporary-artist sjunga »God Bless America« under the seventh inning stretch (pausen i den sjunde perioden när fansen får sträcka på benen och köra allsång till »Take Me Out to the Ball Game«). Det finns många aspekter av den amerikanska sportkulturen som kan ifrågasättas. Genomkommersialiseringen där bollar, mål, pauser, domare, snabbmat och maskotar är sponsrade kan exempelvis kännas lite smaklös, men det är ju med de pengarna som man kan köpa ihop lag av den kvalitet som behövs för att ha ligor i toppklass. Nonchalansen inför doping är en betydligt allvarligare fråga, eftersom inställningen att »allt är ok så länge det blir en bra show« kan få ganska destruktiva konsekvenser. Just att fokus ligger så på den rena underhållningen och All-Star-matcher i ishockey slutar med siffror som14-12 är också helt galet, men jag antar att sådana pajasevenemang är ett sätt att fånga upp även de som inte är hardcore-supportrar utan bara vill ha just en bra show. (Jämför man med Allsvenskan där det aldrig är någon show över huvud taget utan bara ren dödgrävarfotboll i 26 omgångar så kan man ju ställa sig själv mot väggen och fråga vad som egentligen är smartast att följa.) Men betyder det att det inte finns något hjärta i amerikansk sport? Knappast. Om vi nu har så mycket större hjärta i Europa, varför har det då aldrig kommit en film som verkligen fångat känslan av vår största sport, fotbollen? Eller jo, en film har gjort det. Jag såg för länge sedan på FilmNet en film om två bröder som växte upp i Sheffield. Den ena brodern dog i en olycka i kolgruvan där de jobbade och den andre började då kämpa för att ta en tröja i Sheffield United eftersom det var vad brorsan alltid hade drömt om. De hade en alkoholiserad pappa som också jobbade i gruvan och som sålde deras gamla matchprogramssamling för att betala av spelskulder. Allt var ganska arbetarklasshopplöst, men i mitten av livet fanns fotbollsarenan där som den fasta punkten. Jag minns inte vad den hette, men den hade hittat kärnan i supporterskapet på ett mycket pricksäkert sätt. Verklighetsflykten, känslan av att i 90 minuter få vara en del av något som är större än en själv. I övrigt är fotboll i europeiska filmer oftast bara en backdrop för att behandla en annan historia om kultur eller kärlek (som exempelvis »Bend It Like Beckham« och »Fever Pitch«. Det brukar väl hävdas att »Fever Pitch« är en bra fotbollsfilm, men.. Tja. Jag kanske inte ska argumentera om varför den inte är det just nu. Den är en fantastisk rom-kom, däremot). Det är synd, för till och med om tibetanska buddhistmunkar har det gjorts fina fotbollsdramer (Khyentse Norbus »Phörpa« (engelsk titel »The Cup«)) så varför kan inte vi göra detsamma? Den bästa skildring som gjorts i Sverige är fortfarande »Åshöjdens BK«, liksom. Okej, slut på flummandet. Vad jag vill komma till är... Om det nu saknas hjärta i amerikansk sport, hur kommer det sig då att det görs så många otroligt bra filmer som rör sig i amerikansk sportvärld? För några timmar sedan var jag ute och handlade kyckling och potatissallad och rostbiff och ostbricka och satte mig ned här i mitt kokheta vardagsrum för att se »Friday Night Lights«. Jag är fortfarande helt tagen. Filmen utspelar sig i en det ekonomiskt nerkörda Odessa, Texas där alla, precis alla, kräver att universitetslaget ska vinna State Championship i amerikansk fotboll. De har anställt en coach med högre lön än rektorn (spelad av Billy Bob Thornton) och det är nu det ska hända. »Friday Night Lights« är en mörk film om besatthet. Den handlar om vad som händer när andra ställer upp förväntningar på enskilda personer som dessa aldrig hade möjlighet att leva upp till. När spelaren Mike Winchell gör en fumble och tappar bollen spöar hans farsa på honom och gaffa-tejpar en fotboll i hans händer för att han ska lära sig att hålla den. Sheriffen i stan vann the State när han var ung och blir förbannad när han ser spelare som hänger ute sent på kvällen och hotar att arrestera dem om de inte håller sig hemma och koncentrerar sig på att vinna mästerskapet. Lagets stjärna Boobie Miles har ögonen på sig från varenda talangscout från NFL och pressar sig att spela fast hans knä är illa skadat för att ställa upp för laget och för sin farbror som också är hans agent. Allt går naturligtvis åt helvete. »Friday Night Lights« är smärta, besvikelse och smärta. Den är den fruktlösa strävan efter en liten, liten framgång att suga på under återstoden av ett innehållslöst liv. Den mörkaste sidan av sport i allmänhet är inte huliganbråk om någon nu trodde det. Den mörkaste sidan är de fanatiska föräldrarna, den fanatiska omgivningen som trycker ner ungdomar och deras självförtroende i skorna när de försöker få döttrar och söner att uppfylla alla drömmar som de själva var för kassa för att lyckas med. »Friday Night Lights« fångar det i varje detalj. En hel stad förlitar sig på att ett gäng ungdomar ska visa att den där hålan är den bästa i staten och bara för en kväll få sola sig i glansen av det. Borgmästaren påpekar för säkerhets skull att staden behöver titeln för att inte gå under. »Friday Night Lights« är ett drama som visserligen innehåller en del matchsekvenser men som egentligen handlar om sportens dubbla roll - både som ljusspridare i livet och samtidigt som prestationsok när kraven är så stora att det inte går att leverera. Billy Bob Thornton spelar halvnazi-coachen väldigt bra (hans krav till spelarna: »be perfect«), även om hans peptalk inte är i klass med Al Pacinos dito i »Any Given Sunday«. Genom hela filmen finns den där obehagliga känslan av pöbelmentalitetens borderlinebeteende: När de lyckas får de ha sex med snyggaste tjejerna och bli fotograferade tillsammans med bebisar av stolta föräldrar. När de misslyckas får de höra att de är värda skit och får bilen sönderslagen av fanatiska pappan. Det är mörkt, men det är en perfekt skildring av sport, passion och drömmarna i livet. När kommer en sån här film om vår vanliga fotboll? Det känns som att »I.D.«, »The Firm« och »The Football Factory« har skildrat kravallromantiken. Nu borde någon försöka berätta också om kärnan i själva sporten. När vi ändå är inne på ämnet passar jag på att länka till ett brandtal jag skrev 2001, »Viktigare äta korv än se fotboll«. Jag var sjukt bitter redan då.