Jag har feber, jag är trött, jag är misspeppad på ungefär allt... Då känns det väldigt bra att lyssna på Viktor Sjöbergs mixtape som finns att ladda hem på hans blog Elefanten. Så jävla bra. Viktor får alla andra att framstå som intellektuella dvärgar närhelst han gör något. I love him. (Smashing har redan peppat för den men utifall det är folk som följer Bomben-bloggarna via RSS-läsare tyckte jag det var lika bra att ta upp det här med.)

De senaste veckorna har jag inte uppdaterat Beneath a Steel Sky ens bråkdelen så mycket som jag skulle ha velat. Men det har ändå varit Tour de France, vilket är helt okej att skylla på. En mycket bra upplaga av touren, för övrigt! Det finns massor av ögonblick jag tar med mig från den, men störst av alla var ändå när Lance Armstrong under klättringen upp till Courchevel cyklade upp bredvid Popovych och tecknade åt honom att ge allt han hade. Popo ställde sig direkt på pedalerna och spurtade uppför i 300m och pang så ramlade alla konkurrenter till Armstrong bort redan i det första riktiga berget. Åhh.. Den sekvensen. The stuff legends are made of! (Resten av denna postning är borttagen eftersom författaren uppenbarligt har tappat greppet.)

Det är precis så här jag skulle vilja att mitt liv var. Men jag kan inte ens vara en geek på riktigt eftersom jag inte kan något om teknik. Och är man steget under geeksen i hierarkin så är man... Ja, vadå? Hur som helst. De här snubbarna har byggt ett system som involverar GPS:er och laptops för att kunna cykla i staden och köra lightcycles-duellerna från »Tron« fast på riktigt. Det är så himla himla vackert. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ha läst natur och lärt mig göra sånt här... Men alla havererade humanisters lott här i livet är väl att titta på sådana här sidor och bli avundsjuka: http://mnt.is-a-geek.org/tron/

Såklart är det William Gibson som har det smartaste att säga om collagetänket som de digitala verktygen har givit oss i form av modifierade filmer, omarbetad musik och all den andra klipp-och-klistra-kulturen som industrin pekar fingret mot ackompanjerat av upphovsrättens svar på »Skriet«. Och såklart har han helt rätt. »The record, not the remix, is the anomaly today. The remix is the very nature of the digital.« : http://www.wired.com/wired/archive/13.07/gibson.html Idag är det för övrigt exakt tio år sedan forskarna på Fraunhofer Institute for Integrated Circuits beslöt att ge filändelsen ».mp3« till ljudfiler som var förminskade med kompressionstekniken de hade utvecklat. Så ett stort GRATTIS till mp3:an är på sin plats när vi ändå är inne på ämnet.

De flesta tycker att sommaren är så himla fin och det är så mysigt att picnicka och bada och solen lyser och å vad bra det är. Jag har bara en massa problem. Med värmen. Med Pripps Blå-reklamfilmskraven. Och framförallt med att sova. Jag ser just nu ut som Al Pacino i »Insomnia«. För trots att jag har öronproppar, tabletter, öppna fönster, fläktar och en väldig massa förtappad sömn att ta igen så går det inte att sova. Och de korta stunder jag får sova så drömmer jag så hemskt att jag vaknar efter en halvtimme igen. De stunder jag glidit in och ut ur sömnen i natt har sett ut ungefär såhär: * Dröm 1: Dave Gahan hade skrivit en låt åt Mont Ventoux. Den var skitdålig och när jag så snällt som möjligt försökte säga att vi uppskattade att han gjort det men att den nog inte passade in på vårt album blev Dave rasande och skrek att vi inte ens håller på att spela in något album och att det aldrig kommer vara någon som vill släppa oss ändå så han skiter fullständigt i vad vi tycker om hans låt. Vilken reality check. Herre... * Dröm 2: Neil Codling turnerade med Suede fast utan varesig Brett eller någon annan känd medlem. De på scenen såg ut som roddare allihopa och bandet spelade på någon slags torgfestival på Hötorget. Det var jättedåligt men så kom introt till »When The Rain Falls« och precis då började det regna och det blev en religiös konsertupplevelse. När jag vaknade så började jag rota runt i en låda med »arkiverade« skivor jag har, för jag vet ju att det någonstans finns ett bränt recensionsex av Suedes »A New Morning« där »When The Rain Falls« är med. Jag bara måste höra den låten nu. För det är ju en helt helt helt helt fantastisk låt, även fast arrangemanget och produktionen på albumet är rätt kasst. Men pianointrot! PIANOINTROT! Jag hittade inte skivan, men Soulseek håller på och gör sitt nu, med 2.0 kb/s. Nästa gång jag vaknar är låten nog nere. * Dröm 3: Jag försökte hjälpa en bekant (ingen aning vem) som hade fått inbrott i sin butik och fått allt stulet. Han försökte ringa polisen men de sa att de inte kunde hjälpa honom och han trodde det berodde på att han kom från sydamerika och de inte prioriterade honom. Jag lovade ta tag i det hela men när jag försökte ringa 112 så slog jag 221 hela tiden och kunde inte komma fram. Jag gick ut på gatan och försökte stoppa en polisbil men de bara tittade på mig, slog på sirenerna och drog därifrån. Jag började irra runt och hittade till slut någon slags infodisk som polisen hade på Centralen. Vid det här laget var jag skitförbannad och tänkte att jag skulle skälla ut dem men i infodisken satt Stefan Zachrisson och Dogge så jag kom av mig och de förklarade för mig att de aldrig utreder butiksinbrott. * Dröm 4: Jag krockade min kompis SHQs bil som han lånat av sin syster in i en parkerad, rostig, orange Saab som det satt en labil man med stort skägg i. Jag erbjöd honom cash-ersättning men han ringde polisen direkt och hotade mig med kniv. Eftersom jag inte har körkort och dessutom hade druckit två öl innan jag körde satt jag fett i skiten och hjärtat slog dubbelslag när jag vaknade. Nu kan jag nog glömma att sova för gott denna natt. Det är fan nog nu. Jag vill sova och jag vill göra det i lugn och ro, utan drömmar där det bara är folk som trampar på mig och jag vaknar några centimeter kortare än när jag somnade. Förra sommaren så föddes under en av dessa nätter en idé om superhjälten Insomniaman. »He's insomniaman. He can stay up for a week. He can see in the dark. INSOMNIAMAN!« .. Han skulle vara en arg brottsbekämpare med tinnitus som aldrig fick sova, som vaggade runt i sin dimmiga värld och kastade stenar mot fåglarna som kvittrade till morgonljuset istället för att stoppa brottet som begicks precis bredvid. Tyvärr läste jag senare på hösten några gamla strippar ur Mike Peters Mother Goose & Grimm där Grimmy var exakt detta. Han kunde inte sova utan begav sig ut på stan för att bekämpa brott, just som Insomniaman. På hemsidan, http://www.grimmy.com finns alla gamla strippar och detta borde vara från någonstans mellan 1994-96. Om det är några fler än jag som sitter uppe och vill leta rätt på dem så please do. Jag letade lite nu men misslyckades. Nu är »When The Rain Falls« nedladdad. Dags att ta på sig hörlurarna och lyssna. Snart öppnar konditoriet. Då blir det frukost och sju Red Bull. Imorgon måste jag väl få sova ändå? Sorry för allt wajn. Försöker bara att få tiden att gå så det blir september och luften blir frisk och det är MÖRKT PÅ KVÄLLEN DET SKA VARA MÖRKT PÅ KVÄLLEN OK?! för då tror jag att allt blir bra igen. Och nästa sommar ska vi ha ännu roligare.

Oddsen för att jag ska vara intresserad av en bilfilm är väldigt, väldigt höga. Det finns ju en del gamla godingar där Burt Reynolds lurar tjocka sheriffer av motorvägar hela tiden (den klassiska slå-hatten-i-biltaket-till-ljudet-av-en-pajande-siren-scenen är obligatorisk för tjocka sheriffer i filmer med Burt Reynolds) men sedan 1980 nånting har det väl inte gjorts en vettig bilfilm. »The Fast and the Furious«? Spare me if you pretty fucking please, ok? Men när kinesiska »Initial D« (originaltitel »Tau man chi D«, en filmatisering av ett seriealbum) härom veckan fick premiär och tog förstaplatsen från såväl »War of the Worlds« som »Mr. & Mrs. Smith« på biograftoppen i Kina så är det klart att man blev lite intresserad. Inte minst för att pophunken Jay Chou gör huvudrollen som den blyga underdogen, Takumi Fujiwara. Jag såg »Initial D« nu och... Hjälp. Jag gillade den jättemycket. Jag gillade en bilfilm? Jo, faktiskt. Jag gillade den för att det här fanns den där lilla edgen, det där lilla ytterligare djupet i historien som Hollywood oftast lämnar ute när sådana här filmer ska göras. På ytan är det en enkel historia om en informell underground-roadrace-tävling som går uppför serpentinsvängarna på ett berg. På natten träffas de unga männen med sina snabba bilar för att spänna muskler och lägga ner gummi i femtiometerssladdar. Takumi har aldrig varit intresserad av det men har lärt sig vägarna när han kört leveranser åt sin far. Det blir den lilla blyga pojken mot de kaxiga sprättarna. Takumi är jättekär och vill hellre vara med flickan men måste tävla för sin kompis och sin fars heder. För det finns som sagt fler bottnar. Istället för V8-p0rr i två timmar så finns de små detaljerna med. Där finns den försupne pappan som en gång var racingens bästa, där finns klassiskt martial arts-tänk (ställ ett glas vatten på instrumentbrädan och börja pressa tiderna på sträckan utan att spilla en droppe) och en stor dos av samma romantik som Springsteens »Racing In the Streets« har. »Initial D« får mig att vilja skaffa en bil. Dels för att kunna se precis så totalt ointresserad som Jay Chou gör när han glider genom hårnålskurvor på tvären i 140 medan de andra sliter frenetiskt med ratten (se bild ovan), dels för att kunna pumpa så snyggt med hälen på gasen och resten av foten på bromsen för att ta kurvorna med snyggast möjliga sladdar (se bild nedan). Det är snygga racingsekvenser. Inte inzoomningar på tjejrumpor iklädda rosa lackbyxor som i »The Fast and the Furious«, inte motorromantiken från Anderstorp... Det finns något annat däri. Något annat, men jag vet inte riktigt vad det är. Självklart är detta kanske mycket ett utslag av att jag gillar att få se andra bildspråk än det standardiserade och att få följa en historia som inte är av generiskt Hollywood-snitt. Jag hade lika gärna kunnat skriva en diss om comic relief-scenerna med den tjocke racing-wannaben eller den tillgjorda scenen när Takumi sätter en kaka i halsen och nästan kvävs när flickan han gillar säger att hon har köpt en sexig bikini och frågar om han vill skjutsa henne till stranden. De där fniss-fniss-oj-så-galet-scenerna som asiaterna verkar uppskatta är faktiskt helt oförståeliga. Men jag tänker inte dissa dem. Jag tänker drömma om att ställa min bil på tvären i en sväng och i utgången flyga förbi den tuffe antagonisten som har en skitcool bil och annars får alla tjejer och är kaxig och alltid vinner på alla andra ställen i livet men som i natt, bara i natt, inte har ett jävla skit att sätta upp mot mig och min Toyota AE86.