Beneath a Steel Sky

Den långa, fullständiga historien om ett band som hette Frederick Fleet

2005-08-02 - Postad i Läsvärt?, mp3 - 7 kommentarer

(Den här postningen är nog bara intressant om du såg ett litet band som hette Frederick Fleet spela live någon gång mellan juli 2000 – maj 2002.)

Jag är inte mycket för nostalgi. Jag kan gilla sentimentalt dravel så länge man är medveten om att det är dravel och inte faller tillbaka till den där sorgliga »fan vad mycket finare allt var då«-inställningen. Men jag blir ändå lite ledsen över att ovanstående bild är det enda beviset jag kunnat hitta på att det någonsin fanns ett band som hette Frederick Fleet. Fotot är från Bombens La Famiglia. Frederick Fleet hade hand om musiken i cocktailbaren och det är Torbjörn som spelar skivor och skrattar. Notera att bartendern har en Frederick Fleet-tröja på sig. Det var en lördagnatt det här. Jag hade druckit sprit sedan onsdagkvällen när Röyksopp spelade på Göta Källare. Jag hade tagit några dagar semester och suttit nere i vår studio på Upplandsgatan (i källaren på någon slags kristet förbund) och druckit sprit och gjort musik. En mycket värdig tillvaro. Efter den kvällen när vi spelade skivor så blev det lite för mycket alkohol och annat dumt så när jag väl kom hem (efter en efterfest på Bomben-kontoret där Jazzanova av någon anledning hängde, vill jag minnas) hade jag lite ont i sidan av kroppen. Dagen efter ännu ondare. Dagen efter det riktigt ont. Sen låg jag ett halvår på sjukhus. Det är nog så rock’n'roll ett electronicaband kan bli, faktiskt.

Jag hittade faktiskt ett till bildbevis på att Frederick Fleet faktiskt existerade:

Det här är Andreas på vår livespelning på Bombens treårsfest. Hörsalen på Kulturhuset var full och vi spelade en cover på The Field Mices »When Morning Comes To Town«. När vi soundcheckade sa jag åt ljusteknikern att vi bara ville ha blått ljus. »Jag vet,« sa han. »Va?« sa jag. »Ja, det vill alla syntband,« sa han och vi blev förolämpade. För något syntband var vi ju inte. Fast vi hade dussinet analoga gamla åbäken till syntar, det är klart, så någonstans var vi väl ett syntband. Andreas blev förresten medlem i bandet efter att han hade gjort en intervju med oss för Livets Goda och vi tyckte han var en soft snubbe. Sjukt.

Låt oss börja från början… En trip down memory lane. Det kommer lite mp3or på slutet också.

I november 1999 startade jag tillsammans med Marie Lindfors, Johan Hedin, Jörgen Otterstål och några andra ett webfanzine som hette Kompressor. Jag gillade det som fan. Vi blandade skäggig altcountry med skäggig electronica och rakad new romantic. Helt galet, men det var en egen nisch. Första numret släpptes 15 januari 2000.

Pluxus hade då släppt »Fas 2« och jag var helt chockad över hur bra det var. För nummer två av tidningen var det Pluxus som var huvudintervjun. Jag kom hem till dem en kall jävla vinterdag i slutet av januari 2000 och snackade musik med dem. Jag hade under flera år suttit och komponerat musik på min Amiga mellan 1989-95 (som av en händelse ofta tillsammans med samma Jörgen som jag startade Kompressor med, vi var med i samma grupp på scenen, Limited Edition. o9 o9 o9 !!) men inte pysslat så mycket sedan dess. Jag trodde nämligen att man behövde en seriös inställning till musikproduktion eftersom alla jag umgåtts med var seriösa när de arbetade. Sven-Erik Ceedigh (Elf/Hardcore Design) gjorde sin funk. Jörgen gjorde alltid snygg produktion. Jag läste i Future Music om de svindyra studios som artisterna jag gillade hade och så vidare. Jag hade aldrig varit indie på indiesätt och visste inte att det var okej att göra musik genom att bara trycka på Record och köra. Det var liksom inte så Orbital och Jean-Michel Jarre gjorde. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem till Pluxus.

De pratade om att man inte skulle tänka så mycket, att man skulle låta melodierna bara komma och spela in det på direkten, även om skavanker och otighthet kom med på tapen. De gjorde allting enkelt, direkt och spontant. De satt inte och putsade i timmar på en hihat utan var mer avslappnade.

Jag hade slutat göra musik därför att jag inte hade maskinerna eller kunskapen för att producera »på riktigt«. Däremot hade jag fortfarande några gamla analogsyntvrak stående hemma från tiden när vi skrev låtar på Amigan. Med den nyupptäckta chocken över att man kunde göra musik på ett enkelt och slappt sätt så satte jag mig ner med stor inspiration och skrev för första gånger på evigheter musik. Det blev tre låtar. »Hello January«, »Keep Dreaming, Fly Boy« och »Be My Metronome, My Mentor«. De lät ungefär som min musik hade låtit på Amigan fast med bättre ljud och fler kanaler än fyra. Jörgen mixade dem och jag slängde ihop en demo. Varje låt tog en kväll att göra och det var helt otroligt roligt att göra musik igen.

Jag döpte projektet till Frederick Fleet efter utkiken som först såg isberget som sänkte Titanic. På framsidan av demon satte jag en bild på Managern och skickade anonymt runt den till lite olika forum. Benno och Bomben var några som fick den. Christian Hylse skrev en fin recension här på Bomben kort därpå utan att ha en aning om vem det var som låg bakom. För detta skäms jag lite fortfarande, men jag var tvungen. Förlåt, Christian! När man är inblandad i musikprojekt och även skriver själv om musik är det nämligen så att ens musikprojekt aldrig kommer att bli omnämnt i någon tidning nånstans eftersom det är jävsituation och ingen vill bli anklagad för att skriva om kompisar, vilket naturligtvis är helt i sin ordning men lite jobbigt när man som jag känner att man först och främst vill se sig själv som musikproducent och bara i andra hand som skribent.

Hur som helst. Under hela den här tiden så hängde jag med min klasskompis från gymnasiet och nära vän Johan.Vi hade under druckna kvällar som 17-18-åringar stått på vinden i villan där han bodde och jammat med analoga syntar över onda trumtakter. Vi hade planer på att ha ett syntband som skulle vara som syntbanden var fast mycket bättre. Inte så platt som State Machine eller nåt sånt. Problemet var bara att vi aldrig kom någonstans för vi orkade aldrig hitta en sångerska och/eller spela in låtarna på riktigt.

När Frederick Fleet-bollen hade börjat rulla så försökte jag övertala honom om att han borde joina in i projektet för att det är roligare att vara två än en och det var enklare att jobba med Fleet än med vårt syntband som ändå aldrig skulle få någon sångerska. Han ville först inte eftersom ett band med sång kändes roligare, men under en spelning med Pluxus på Skeppsholmen (nån sorts Benno-fest var det på) stod vi längst fram, älskade det och bestämde då och där att Frederick Fleet var vår grej trots allt.

I maj 2000 spelade vi in en ny trespårsdemo med låtarna »Cabin 128«, »Fragments« och »Dark Eyes, Desertstar, Tanshirt, Girl Hair«. Återigen satte vi Managern på framsidan och återigen skickade vi runt det till utvalda folk. Det ledde till att vi fick vårt första livegig på Södra Teatern när det var en tillställning som hette Accelerator vs Benno. Spelningen gick helt okej för att vara första gången och efter det så fortsatte det.

Normal kreativ process var att vi träffades, åt lite, började dricka en massa öl, spelade in slingor och melodier, blev pissfulla, fortsatte spela in, jag kräktes på Johans toalett och sedan fick vi försöka reda ut ljudspåren dagen efter. Det var ett fantastiskt bra arbetssätt. Jag har sällan haft så kul som under de där kvällarna i hans lägenhet i Högdalen när alla bitar föll på plats och det kändes som att varje melodi man la satt som kniven i snuten. Problemet med detta arbetssätt vara bara att alla låtar fick ungefär samma karaktär: Det var ett jävla ös i 150bpm, det var tonvis och åter tonvis av ljud och det blev aldrig några större variationer i ackordsföljder eftersom vi inte var bra nog att kunna ta ut dem.

Frederick Fleet rullade på. Vi skaffade en lokal på Bondegatan som vi inredde till en riktigt fin studio. En knarkare gjorde inbrott i oktober 2000 och stal en massa prylar under en natt när vi skulle spela på Vårmusik kvällen efter. Det blev panik men vi lyckades ändå reda ut det med lite lånade instrument och spela. Två dagar senare ringde Sebastian Tesch i Pluxus och sa att han hade sett två av våra syntar i en annons i Gula Sidorna. Vi åkte upp med två poliser och hämtade skiten. Först under rättegången under hösten 2003 fick vi tillbaka prylarna. Tjenare. Hade jag vetat det skulle jag inte ha åkt upp dit med polisen utan med några betydligt ljusskygga lirare.

Vi ville väldigt gärna släppa en skiva så jag hade bränt en tidig version av en ny låt vi hade på gång. »A Valediction« hette den och var bättre än allt vi gjort tidigare. Det var en skräpig slaskversion som var ihopslängd på några timmar (bokstavligen, inte som ursäkt, utan bokstavligen gjord på fyra-fem timmar). Jag gav den till Stefan Zachrisson med förhoppning om att Benno eller någon ville släppa en EP med oss. Några veckor senare stod jag och pratade med Henrik Kihlberg som på den tiden drev Rocket Number Nine Records och han sa: »Jag hörde låten ni har med på Benno-samlingen, den var ju väldigt bra.« Jag tittade på honom och sa: »Va!?« Vi hade inte en aning om att vi skulle vara med på någon Benno-samling och det var ju jättekul.

Men det var inte så kul att 1. det var den tidiga slaskversionen som var på skivan och 2. den hade redan mastrats och gått till tryck när vi fick reda på det och 3. slaskversionen av »A Valediction« var det enda som Frederick Fleet någonsin skulle komma att få släppa.

Jo, det var så. Vårt bidrag på Benno-samlingen »Panorama« är det enda som släpptes. Och jag har inte ens den samlingen. Väldigt tragiskt. Men, jag skulle inte vara nostalgisk så nu kammar jag mig. Och det här är ingen diss mot Stefan eller Benno. Det var såklart jätteroligt att vi fick vara med på den där samlingen. Och att det var en låt som absolut inte hade någon potential för att släppas egentligen men ändå kom ut utan att vi visste om det gick ju helt i den allmänna kaos-linjen som präglade allt kring Frederick Fleet i största allmänhet.

Under våren 2001 gjorde Andreas en intervju med oss för Livets Goda. Vi satt och snackade om musik och lyssnade på musik och snackade syntar och spelade syntar. Han fick ihop en artikel av det också till slut men det viktigaste var nog att vi lärde känna Andreas. För lite senare på våren blev vi bokade till Love, Music, Wine & Revolution, Bennos tvådagarsfestival vid en sjö utanför Norrköping. Det var sjukt bra band där. Men jag och Johan hade spelat som duo så länge att det inte var en rolig livesättning längre. Som två personer är man väldigt begränsad i vad som går att spela live. Vi behövde fler. Vi ringde Andreas som vi tyckt var en toppenkille vid intervjun.

Andreas tackade ja direkt och vips var vi tre. Men vi ville ha fler.

När vi startade Kompressor ett år tidigare hörde jag runt bland mina kontakter och min kompis Jörgen hörde runt bland sina för att försöka hitta bra skribenter. En göteborgare på Jörgens kontor kände till en annan göteborgare, Torbjörn, som drivit klassiska radioprogrammet »Vapour Trail« och skrev om väldigt tuffa saker. Han gick med i redaktionen och skrev för Kompressor under våren 2000. När han sedan flyttade till Stockholm på hösten 2000 så visade det sig att han var ungefär världens bästa snubbe och vi blev goda vänner. Torbjörn var och är popnörd och cykelfantast, precis som jag, och idag följer vi ofta Tour-etapper ihop. Men då kände vi inte varandra så bra men det var klart att Torbjörn skulle vara med i Frederick Fleet!

(foto av Flyer-Jimmy)

Denna kvartett med mig, Johan, Torbjörn och Andreas var den som åkte till Benno-festivalen i juli 2001. Ett tag repade faktiskt även Jörgen med oss men han var tvungen att dra sig ur på grund av sjukdom. Den helgen var förmodligen det roligaste jag varit med om. Vi hade sjukt roligt på festivalen och vi kom ner någon timme innan vi skulle spela och kunde efter spelningen sedan festa resten av kvällen. Vår sista låt hade vi förlängt med ett långt outro (med ackordsföljden snodd från refrängen i Mauro Scoccos »Om du var min«) och upp på scenen i outrot kom Monster & Maskiner och jammade loss med oss. Det var mycket bisarrt och väldigt långt. Vääääldigt långt. Låten ville aldrig sluta.

Senare på vintern upprepade vi detta grepp när Frederick Fleet och Kubot intog Stampens Källare. Den avslutande »A Valediction« blev nästan kvarten lång, för där den normalt slutade så plockade vi ned den, Kubot kom upp på scen tillsammans med oss, låten byggdes upp och sedan körde vi järnet så länge vi orkade. Det var seriöst helt sjukt. Alla som har varit på Stampens Källare kan försöka föreställa sig 7 personer, 5 stora analogåbäken, 1 flygel och 1 gitarr försöka samsas på det utrymmet. Det slutade även med att Torbjörns laptop fick en öl vält över sig. Det finns en videoupptagning av konserten som jag såg för några år sedan och det var det totala kaoset. Till denna kväll gjorde vi även en liten split-cdr där Kubots underbara »Regnvals« stod sida vid sida med vår »Slowhand«.

Höjdpunkten i Fleets lilla karriär var, förutom spelningen på Benno-festivalen, Bombens 3-årsfest på Kulturhuset hösten 2001. Det finns bilder från den helt grymma festen här och här, men det är mest bilder på de andra två banden som spelade, Fosca och Addo 602. Det gick verkligen troll i Frederick Fleets försök att lämna några spår till eftervärlden.

Våren 2002. Den där kvällen när vi skulle sköta musiken på övervåningen till La Famiglia som jag berättade om inledningsvis. Dagarna innan hade jag som sagt suttit inlåst med våra syntar och en massa sprit och pysslat med musik. Martin från Kubot hade varit nere en sväng och jammat också. På fredagen och lördagen slöt övriga Fleet-medlemmar upp och vi skrev vad som skulle komma att bli vår sista låt, »Syrsan«. Det är fint, för den blev också en av våra bästa låtar. Vid det här laget hade förvisso en del av den där kaoskänslan gått förlorad för den är både rätt slick och så har den variation i ackordsföljden och dessutom ett sequencerprogrammerat arpeggio, vilket hade varit otänkbart tidigare. Förutom det arpeggiot är alla andra ljud som någonsin fästes på en Fleet-låt faktiskt spelade live (förutom trummorna då, som oftast programmerades på min gamla Amiga). Men jag gillar den. Den var ett värdigt avslut.

Helt slut var det inte. Som sagt ägnade jag det kommande halvåret efter kvällen på La Famiglia med att åka ut och in på sjukhuset men the show must go on och Frederick Fleet spelade på popklubben Yoshimitsu! ute i Gubbängen i april. Jag var inte där så jag har ingen aning om hur det var, men enligt samstämmiga källor från Johan, Andreas och Torbjörn var det en katastrof. Alla tekniska fel som man kan tänkas ha inträffade, ljudet var omöjligt att tygla och mitt i en av låtarna kom en tjej fram till Johan och skrek åt dem att sluta för att det var så dåligt. Väldigt tråkigt. Men det kan inte stämma jämt. Det var nog tur att jag inte var med för jag hade brutit ihop.

Första gången jag var ute på krogen efter den första delen av sjukhusvistelsen var på Bomben XL på Sturecompagniet i maj. Gustav Gelin ringde mig på sjukhuset och frågade om det var okej med mig att han bokade Frederick Fleet när jag inte kunde vara med och självklart var det lugnt. Jag kom lyckligtvis ut precis i tid för att se dem och det var en överväldigande känsla att vara tillbaka bland folket man hörde hemma hos och dessutom se sitt eget band göra ett grymt gig. Jag hade ofta undrat när vi studsade omkring på scen och basen fick golvet att skaka och vi hade så jävla roligt i alla upptempomelodilåtar om det var lika kul att stå i publiken. På Bomben XL fick jag uppleva det och visst… Det var lika kul. I alla fall för mig. Extra roligt var att pojkarna gjorde det så himla bra eftersom jag hade fått de där sms-rapporterna från dem om att Yoshimitsu! inte gått lika bra.

En spelning till blev det. I Snaps källare. Halvtomt. En veckodag i slutet av maj 2002. Vi skulle »dansa in sommaren«, stod det på flyern. Jag hade fortsatt studsa in och ut på sjukhus och var fortfarande för svag för att kunna repa så på den spelningen nöjde jag mig med att mixa ljudet och lägga några melodier, sittande i en soffa. Men det var en värdig avslutning. Det var väldigt fint att höra låtarna i ett PA en sista gång innan det blev dags för Frederick Fleet att försvinna in i historien som vår namne. Den riktiga Frederick Fleet, förresten, överlevde resan med Titanic men hängde senare sig själv. Ingen idé att lura döden, liksom.

I december förra året så fick jag ett mail av en som ville ha en »Monotoni«-skiva att ge till sin bror i julklapp. Han frågade om jag hade något annat kul att slänga med och jag föreslog en liten samling med Frederick Fleet-rarities, utan att veta om han eller hans bror ens kände till vad det var. Det var rätt person jag pratade med, för förslaget tog spinn och han blev jättepeppad. Hans entusiasm smittade av sig och jag brände the complete Frederick Fleet till honom och skrev ett brev med ungefär samma historia som jag har berättat här, om än lite kortare (det var handskrivet). När jag gjorde detta så lyssnade jag på Frederick Fleet-låtarna för första gången på flera år. Det var en mäktig upplevelse.

Det är få saker som kan ta en tillbaka så tydligt till en tid och en plats som musik och aldrig är det starkare än när man själv har gjort låten och dessutom spelat den live ett tiotal gånger. Då är associationerna där direkt.

Vad jag kände när jag brände den där retrospektiven var att det verkligen är synd att vi inte fick släppa någon liten ep eller något. De där finfina åren i svensk indiepop när band som Pluxus, Monster & Maskiner, Kubot, By Coastal Café, Rodriguez, Dr.Higgins med flera gjorde scenerna osäkra var verkligen roliga. Att se en publik med randiga tröjor eller korta svarta kjolar och unisont svart hår stå och hoppa till Pluxus var verkligen något extra. Och det är inte nostalgi. Jag har lika roligt nu när det är The Tough Alliance eller Andreas Tilliander som står för kryddan men 1999-2002 så fanns något särskilt i luften som jag nog alltid kommer att bära med mig.

(Jag har skrivit en mindre avhandling om 1999-2002 som heter »Balladen om Pluxus, revolutionen och väntan på Fas 3«. Läs den gärna. Det finns få texter jag är lika nöjd med själv som jag är med den, vilket för övrigt inte säger lite eftersom jag brukar avsky det jag gjort själv).

Hur som helst. Jag kände en tomhet när jag spelade in retrospektiven till julklappen och därför tänkte jag att jag skulle berätta den här historien en gång till, här på bloggen. Och så tänkte jag att det blir världspremiär här för att gäng Frederick Fleet-låtar som verkligen ingen har haft förut. Känns lite konstigt att släppa dem nu, fyra år efter de gjordes, men som sagt. Om de hittar fram till någon som var på spelningarna och minns oss, om det så bara är en enda person, så är det värt det. Då blir det ett litet arv till eftervärlden. För annars är vårt främsta bidrag till musiksfären att vi sålde en Juno-60 till en i Lo-Fi-Fnk och vår Jupiter-4 till en i CDOASS.

Och dessutom så är jag ju bara tvungen att göra den riktiga versionen av vår hit »A Valediction« tillgänglig för omvärlden. Den där demoversionen från »Panorama« kan fortfarande ligga under sängen och spöka under kalla och regniga nätter här hemma.

Om du inte har något förhållande till Frederick Fleet får jag ursäkta att jag tog sådär 25000 tecken av ditt liv med en historieskrivning om bara ännu ett litet band.

Här är lite mp3or med kort historik. Jag har putsat upp låtarna lite och mastrat till dem för att få dem i deras finaste skrud, men på grund av förlorade ljudspår så har jag inte kunnat göra det med »Cobble« och »Fragments« som helt saknar stereobild (vi breddade aldrig stereobilden i Fleet, allt låg i mitten för det fanns ingen anledning att mixa).

Frederick Fleet – »A Valediction« – (hösten 2000) Låten vars demoversion hamnade på Benno-samlingen »Panorama«. Detta är den klara versionen. Var alltid en favorit att spela live på grund av tempot och melodierna. Ackordsföljden är snodd rakt av från Jam & Spoons »Find Me«.

Frederick Fleet – »Fragments« – (maj 2000) Den enda låt som framfördes på samtliga Frederick Fleet-spelningar. Väldigt inspirerad av tidiga WARP. Trummorna är programmerade i ProTracker. Det lilla pianoljudet vid 01:52 är från en Yamaha Handysound, en miniminileksakssynt som jag hade som barn och sedan använde i Fleet. Pianoljudet och violinen var galet fina. Tyvärr stals den av knarkaren som gjorde inbrott i studion. »Fragments« var en av de första låtarna jag och Johan gjorde efter att ha blivit duo men den förblev en av mina favoritlåtar.

Frederick Fleet – »Cobble« – (oktober 2001) 170 bpms galenskap som såhär i efterhand kanske känns lite för mycket drum’n'bass. Det var en underbar låt att inleda spelningar med. Det var också första låten vi fick använda vår Yahama GS-2 på – en FM-synt på 80kg med enorm klaviatur och helt galet episka ljud. Vangelis använde en sån för sina soundtracks på tidigt åttiotal. Ni kan ju bara känna på filmharmonierna från 03:30 och framåt. Döpt efter en CS-bana bara för att vi ville kunna säga att vi var de enda som spelat Cobble live.

Frederick Fleet – »Syrsan« – (mars 2002). Frederick Fleets snyggaste och mest välproducerade låt. Vår trogna Yamaha CS-60 som alltid var bäst för att lägga melodier med drar ett hästlass i denna låt. Låten är döpt efter Torbjörns sjuka ljud som inleder låten. Han var världsbäst på att lägga sjuka ljud med sin Jupiter-4. Det är även han som står för det onda, elektriska sprakandet i slutet. »Syrsan« var den sista låt som Frederick Fleet gjorde och ett mycket värdigt adjö.

Frederick Fleet – »Kommer du hit igen så dödar vi dig« – (våren 2001) Jag och min kompis Tommy (som faktiskt var med på scen på Benno-festivalen men som bara satt bakom trumsetet och drack öl utan att spela nåt) satt på Långholmen på date med två tjejer. En full norrman kom och började stöta på tjejerna. Jag sa åt honom att gå men då skallade han Tommy. Jag slet tag i norrmannen och såg att han hade en namnbricka från konferens/hotell-grejen där på Långholmen och sa att jag skulle skvallra för hans chef om att han snott sprit ur baren. Han blev livrädd och bad oss att inte göra det. »Okej,« sa Tommy helt lugnt, »men kommer du hit igen så dödar vi dig.« En episk kommentar som fick bli titel till en rivig låt där Johans Yamaha CS-60 återigen uträttar storverk.

Frederick Fleet – »Slowhand« – (våren 2001) Ett kort tag hade vi en Roland Juno-106 i vår syntpark. Eftersom vi hade två stycken Juno-60 så såldes den dock. »Slowhand« är till största delen gjord på Juno-106:an och är en låt som jag alltid gillat skarpt. Den har en liten splash-grab-cymbal i sig också vilket inte var så vanligt i Fleet.

Frederick Fleet – »Keep Dreaming, Fly Boy« – (januari 2000) Den andra låten som gjordes i namnet Frederick Fleet medan det fortfarande bara var jag i bandet. Var med på den första demon som Hylse recenserade (se ovan). Återigen med trummor programmerade i ProTracker. Jag är fortfarande barnsligt nöjd över gunget som börjar 03:30, även om låten kanske inte åldrats så väl vad gäller originalitet. Tack till Managern som hade kvar första demon och kunde rippa den. Hos mig var den förlorad sedan länge. Inräkningen vid 04:40 är samplad från första låten på Sindy Kills Mes album.

Frederick Fleet kitlist:

Yamaha CS-60, 2 st Roland Juno-60, Roland Juno-106, 2 st Yamaha SS-30, Hohner String Ensemble, Yamaha CS-5, Jupiter-4, 2 st Korg Delta, Korg Trident, Roland SH-3, Yamaha GS-2, Yamaha HS500 Handysound, Casio MT-68 + diverse effektrack, billiga trummaskiner, mixerbord och gizmos.

Frederick Fleet giglist:

2000-07-15: Benno vs Accelerator, Södra Teatern
2000-10-07: Lava, Kulturhuset ( + Hans Appelqvist)
2000-10-24: Vårmusik, Stampens Källare ( + Pharadox)
2001-07-28: Love, Music, Wine & Revolution
2001-10-13: Bomben 3 år, Kulturhuset ( + Fosca, Addo 602)
2002-01-16: Stampens Källare ( + Kubot)
2002-04-12: Yoshimitsu!, Gubbängen ( + Kamera)
2002-05-12: Bomben XL, Sturecompagniet ( + My Favorite)
2002-05-28: Snaps, Rangus Tangus

Permalink

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-12-03 -- Bomben i mitt hjärta (1)
• 2005-08-18 -- Varenda ord du skrivit kan vara borta imorgon (4)
• 2010-07-19 -- 8-bitsmusik för en natt (4)
• 2010-05-20 -- Popförsommaren 2010 (4)
• 2010-01-15 -- Grattis på 10-årsdagen, gamla webtidning (2)
• 2009-06-15 -- Misc, vecka 25 (0)
• 2009-03-04 -- Klättrar uppför Saltarö Berg (0)

Taggar: > Amiga > benno > Bomben > diy > fredrick fleet > Henrik Kihlberg > indie > kompressor > Pluxus > Rocket Number Nine > syntpop > the field mice