Eddy Huntington är kung!

Det suraste jag varit med om under de senaste åren var när vi i Frederick Fleet hade inbrott i vår replokal. Inte för de dyrare prylarna som försvann, utan för onödigheten i att min nästan kompletta Beat Box/Vinyl Mania-samling med sjutummare låg i den trunk som pundaren måste ha använt för att bära iväg med mixerbordet. Det blev aldrig av att jag gav mig ut på skivbörsarna för att köpa tillbaka dem och ett år gick och två år gick och tjena hej Beat Box blev hippaste grejen i stan och folk började betala hutlösa summor för i sanningens namn rätt kackiga låtar av evergreens (?) som Radiorama, Max Him och Mozzart. Herregud!

Jag hade inte spelat en italodiscolåt på flera år när jag igår blev ombedd att skriva en grej och jag började rota runt för att försöka minnas vad som var bra. God bless Mono och hans ftp där samtliga »I Love Disco Diamond Collection« finns.

Jag började rota runt och dra åt helvete vad mycket goda hits det fanns som jag helt hade glömt bort efter att inte ha ägt skivorna på så länge. Min gamla favorit ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.

Hans namn är Huntington. Eddy Huntington.

Tanka här: Eddy Huntington – »Up & Down«

Lika bra, fast förmodligen på ett mycket mer tragiskt sätt, är den här:

Miko Mission – »Toc Toc Toc«

Den gräsliga italienska accenten när han sjunger »You’re lips are true love, yes I’m ready« vid 03:14 är obetalbar.

Så oerhört risigt, men ändå inte. Och lite sött på något vis. Jag menar, det måste ha funnits någon från skivbolaget som kunde sätta stopp för den där låten innan den släpptes? Och någon hade väl kunnat sätta stopp för fotot på omslaget när de ändå var igång: