Ett fall ur Steve Ropers arkiv

I helgen var jag och hämtade två årgångar av Seriemagasinet 1977-78 som jag ropat in för ett nästan skamligt lågt pris på Tradera. Steve Roper! Mike Nomad! Män! Fasta käkar! Pistolkolvar mot bakhuvudet! Män! Rättfärdighet! Rättvisa! Män!

Lite bakgrund…

Fram till att mitt liv mest började gå ut på att sitta på ett kontor så tillbringade jag alla somrar på vårt släkttorp i Persnäs på Öland. Norra Öland är inte bara helt laglöst men också en av de vackraste platserna på jorden (kanske kan detta kan vara upptakten till en liten beef med de grymt trevliga skallarna från södra Öland som bjuckade på öl på Trädgården förra fredagen?). Några hundra meter från vårt torp ligger en camping som numera frodas men som för sådär tio år sedan mest var en bit avrensad gräsmatta med en lada bredvid. I ladan såldes mat och godis och framförallt massor av begnade serietidningar.

Jag var väl 14-15 år och cyklade ofta ner dit och rotade runt bland tidningarna. Förutom Seriemagasinet blev det mycket Buster och Agent X9. Det var härligt tummade exemplar som alla var från sent sjuttio- eller tidigt åttiotal. Problemet var bara att det inte gick att hitta flera på varandra följande nummer varför många längre följetonger aldrig kunde läsas till slutet. Och sen missade jag flera viktiga karaktärsutvecklingar på så sätt (exempelvis hur Mike Nomad gick från hård till jävligt hård mellan 76 och 81).

Häromdagen fick jag en idé om att försöka gå till en seriebod och köpa upp mig på några årgångar för att kunna läsa dem på det sättet som jag aldrig fick då. Kronologiskt, ordnat och med en stor dos besatthet. Innan jag hann göra det så tittade jag in på Tradera och hittade en kille som tre tunnelbanestationer ifrån mig satt på årgångarna 1977-78 inplastade. I söndags kom de hem till mig.

Nu är jag inne på nummer 1977/5 och satan i gatan vad bra de är. Steve Roper och Mike Nomad är fortfarande tuffaste journalisterna i stan och bovarna är oklanderliga. De har tweedkostym, långa rockar, är välfriserade och kör fina bilar. Roper och Nomad är hårdare, har mer stiligt mejslade hakor och inte lika smala ögon.

Så långt allt väl. Det som förbryllar lite är exakt var någonstans jag tycker att kvaliteterna finns. Det är ju ändå så att berättelserna oftast är ganska enkla och bygger på att de råkar bli inblandade i ett fall där en bov hotar någon oskyldig som inte vet var den ska vända sig, varpå de som de fasta, stora männen kliver in och styr upp. Och så finns det en snygg brutta i kort kjol som är den oskyldiges syster eller något sånt. Det är väldigt snyggt tecknat men räcker det? Räcker det verkligen idag? Och nostalgi handlar det inte om. Jag är inte uppvuxen med Seriemagasinet och levde inte ens i den värld som de rör sig i (okej, jag är född 77 men vet inte om jag blev medveten om min existens förrän sådär 89-90).

Jag tror att anledningen till varför jag uppskattar de här gamla svartvita kriminalserierna är att det är en väldigt okomplicerad värld de rör sig i. Nomad och Roper vet alltid vad de ska göra. De vet när de ska göra vad, när de ska rycka ut, när de ska dra till med betongnäven som får boven att väsa »huuuughhnn« och falla ihop orörlig.

Det är en okomplicerad värld med ont och gott, med två vanliga snubbar som tror på det senare och hjälper alla som råkar ut för det första. Och framförallt finns det ingen teknik med.

För något som gjort dagens kriminalserier och populärkultur i största allmänhet rätt osexig är just tekniken. Det går inte att få in en mobiltelefon på ett bra sätt i en kriminalgåta. Eller jo… »Cellular« och »Phone Booth« var väl rätt okej, men där är det fasta telefoner inblandat också. Men ni förstår poängen?

Det värsta som finns i dagens populärkultur är när de ska spåra mobiltelefonsamtal.

När de ringer upp en misstänkt på mobilen och försöker hålla kvar samtalet ett visst antal minuter för att kunna spåra är det ju bara HELT jävla B eftersom det går att triangulera in var en mobiltelefon befinner sig bara den är påslagen. Vilken mobil som helst, när som helst. En misstänkt som har sin mobiltelefon på är ju därför helt dum i huvudet. Men som dramaturgiskt grepp är håll-kvar-samtalet-så-att-vi-hinner-spåra såklart en hit och därför så fortsätter TV-makarna att göra så, trots att det blir jättelöjligt för tittaren.

Modern alldaglig teknik gör sig helt enkelt inte så bra i populärkulturen, för populärkulturen mår bäst när den lyckas hålla ett visst mått av tidlöshet. Det är en svår balansgång, för självklart ska populärkulturen spegla samtiden men om samtidens osexighet får överläge gentemot historien så blir det inte bra.

Inte ens när Pet Shop Boys gjorde »E-Mail« var det ett dugg bättre än när Nick Borgen gjorde »World Wide Web«. Det funkar liksom inte. Det ska vara deeeeeeeep jävla cutting-edge-teknologi eller så rent från teknik som det bara går. Det är ok när en rollkaraktär får ett samtal på mobilen, ropar »she just left home« och hoppar in i bilen. Helt ok. Men när samma rollkaraktär sitter och granskar en övervakningsfilm i Windows Media Player så är det inte ett jävla dugg okej. Det är kanske hyckleri att tycka detta eftersom en film från femtiotalet där familjen tar sin nyinköpta bil och åker iväg på den nyligen lagstadgade semestern idag kan anses som klassiker medan den rimligen borde ha lidit av samma smärtsamma aktualitet då, men… Det är bara som jag känner.

Tänk på en film som »Sideways«. De har mobiltelefoner och använder dem, men när man lyssnar av sitt mobilsvar i »Sideways« så har det samma funktion som om receptionisten på hotellet hade tagit ett meddelande som överlämnades när han hämtade ut nyckeln. De samtida verktygen är bara verktyg och får inte huvudrollen.

Steve Roper och Mike Nomad rör sig i en stad som skulle kunna ha varit 2005 likaväl som 1977. Här och där lyser typiska tidstypiska saker igenom, men för det mesta skulle det kunna vara i princip när som helst. Och framförallt så ringer de ifrån telefonkiosker.

Jag vet inte var gränsen egentligen går för när den alldagliga moderna tekniken blir en belastning för populärkulturen. Att i en poplåt idag sjunga »åhhneeej åhneeeej jag blev dumpad i ett maaaail« skulle kanske fungera om det var någon Vita Lögner-skådis som plockat upp gitarren och gjort musik för tvåhundratusen högstadieelever. Men då hade det ändå varit så dåligt att det är tveksamt om man skulle kunna säga att det funkade ändå. Däremot vore det helt omöjligt för Håkan Hellström eller Mauro Scocco att sjunga detta. Sådana artister blir dumpade genom långa handskrivna brev. Likadant så fungerar det för NTAC-agenterna i The 4400 att sitta vid en dator och samköra register medan det skulle vara rätt ruttet om Kurt Wallander skulle få ett MMS med ledtrådar av en kidnappare.

Min poäng? Som vanligt ingen. Det här är en blog, jag behöver inte ha någon poäng. Men om jag ska sammanfatta det i en mening: Det krävs fingertoppskänsla för att inte stjälpa en historias trovärdighet genom larvigt användande av modern teknologi och det tidlösa kommer ändå alltid att vara det som fungerar bäst i längden.