2005-08-16

Häng i Hamburg med Einmusik, Lawrence och Henning

Postad i Irrpostning 10:07

För nästan precis ett år sedan kom jag till Hamburg för att göra ett av tre delreportage till en större artikel i Sonic om Tyskland. Emil Arvidsson åkte till Köln (som han kom att avsky allt i, förutom klubbarna och musiken) och Tobias Hansson åkte till München. Vi skippade Berlin för det hade redan alla skrivit om. Vi ville mer veta vad som hände på andra ställen för att allt var heltufft i Berlin visste vi ju redan.

Jag åkte som sagt till Hamburg. Det var sent i augusti och sommaren var behaglig. Jag landade, träffade Henning Heuer som jag skulle bo hos och gick sedan till en uteservering nere vid hamnen för att hänga lite med honom. Han driver klubben Click som är Hamburgs bästa techno/electroställe. Klubben, liksom Hennings lägenhet, ligger i kvarteren runt Reeperbahn i St.Pauli.

För Hamburg är ett barn av sin hamn. Det strategiska läget vid floden Elbe gjorde redan under Hansan-tiden Hamburg till nordeuropas viktigaste handelscentrum. Och vilken hamn det är! Kranar skjuter upp mot skyn, torrdockor lyfter enorma tankbåtar ur vattnet och det blixtrande ljuset av svetslågor mot nymålade skrov syns dygnet runt. Hamnområdet tar upp en tiondel av Hamburgs yta och kan lossa och lasta över femhundra fartyg på samma gång. En sådan hamn sätter sin prägel – både på staden i sig och människorna som bor i den.

På grund av hamnen och de många sjömännen som under århundradena sökt sig förlustelser på land har Hamburg alltid varit påverkat för många olika kulturella influenser. Den öppenhet, tolerans och gästfrihet som tidigare var förutsättningar för att handeln skulle fungera har stannat kvar i hamburgarnas medvetanden och det är enligt många en av de trevligaste städerna i Tyskland – ja, kanske till och med Europa – att komma till. Besöken av törstiga och pilska sjömän gav också staden en annan profil: sexhandeln och utelivet.

När fartygen lagt till vandrade besättningarna upp i de intilliggande kvarteren i stadsdelen St.Pauli, där mängder av små krogar och sexklubbar fanns redo att släcka deras törst efter veckor på sjön. Detta har levt kvar bland de prostituerade, strippbarer, fetischklubbar och lädershoppar som utgör Europas största red light district. Längs gatorna står långa rader kvinnor med kärlek till salu. Polisstationen som ligger mitt i allt är inte där för att på något sätt avskräcka handeln – detta är en ekonomisk zon som står utanför tysk lag.

Det är i dessa kvarter »det händer«. I lägenheterna ovanför Soddom och Gomorra bor nämligen musiker, konstnärer, producenter, studenter och författare. Här finns allt uteliv värt namnet. Här känner alla varandra och kreativiteten flödar. Ungefär som Möllan i Malmö gånger tusen – och med mer synd.

När vi satt på uteserveringen så berättade Henning om hur underbara sommarnätterna där nere brukar vara. De kommer från klubben och lägger sig på gräsmattan som vätter ner mot vattnet, röker en spliff och ser solen gå upp bakom svetslågorna i dockorna.
– Har man tur kommer en riktigt stor tankbåt och bara tyst glider förbi. Det är väldigt mäktigt, sa Henning och myste.

Sekunden därpå kom det fram en snubbe till mig och frågade om jag sålde crack. Då hade jag varit i Hamburg ungefär en halvtimme. Henning schasade iväg honom men snart kom det en till snubbe som var jävligt arg på mig av någon anledning. Henning fick iväg honom också. Jag frågade vad anledningen var och Henning förklarade att killen trodde jag satt och meckade en spliff och att man inte fick det där. Jag satt och fingrade på mitt sugrör för jag drack läsk, liksom. Men det fanns en tyst överenskommelse: Stället fick bedriva sin verksamhet så länge de höll drogerna borta från uteserveringen. Det var för nära turiststråket nere vid hamnen nämligen.

Uteserveringen tillhörde Golden Pudel Club, ett litet ställe vars inredning och lokal ser ut som ett studentcafé och vars namn låter som… Ja, du får själv associera fritt. Tvärtemot vad det verkar som från utsidan har Golden Pudel Club varit ett av Hamburgs viktigaste ställen för musik under de senaste tio åren. Det öppnade i början av nittiotalet av anarkister och var länge en scen främst för punk och rock. Med tiden började annan musik leta sig in till dansgolvet (som bokstavligen är mindre än mitt vardagsrum, med ett DJ-bås som mest liknar förarhytten på ett mycket litet tåg). Numera har varje dag olika teman med hiphop, techno och liknande och DJ:s står på kö för att få spela på stället på grund av dess betydelse för den fria musikscenen. När Ellen Allien spelade där var det tydligen helt galet.

Henning hade hookat upp mig med lite lokalt folk som han tyckte jag borde skriva om. »Nästa stora grejer,« lovade han. Lawrence och Einmusik hette de. Då hade jag bara hört talas om Lawrence, hans fina album »Absence of Blight« och hans skivbolag Dial där han och kompisar som Carsten Jost släppte prylar. Om man soulseekar de namnen idag, ett år senare, så ser man vad som hänt. Henning hade rätt.

På fredagkvällen åkte vi till en klubb som hette Waagenbau där två av medlemmarna ur Einmusik spelade skivor. Det var helt galet. Den trånga lokalen med välvda stentak låg under en järnväg och hade använts som förråd av banverket. Tror jag. Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Cranque och Unique från Einmusik spelade i alla fall fantastisk techno (medan Henning blev allt fullare och förbannade »the free bar trap«). Alla kallade Einmusik för techno-boyband för att de var så söta.

På Waagenbau träffade jag en amerikan från Boston som såg ut som en biker.
– Well, I’ll probably just pick up the microphone and sing something a little later, sa han.
Jag skrattade.
– Yeah, you do that, sa jag och log.
Han stirrade på mig och såg nästan förbannad ut.
– I will! Yeah, I will!
Och efter ett tag klev han fram till DJ-båset, började gunga upp och ned i takt med musiken och wailade sorgliga texter om bruten kärlek över technobeatsen. »It’s been a long long time, baaaaaby«. Han var i exil från USA. Och han sjöng som en gud.

Tillbaka på Reeperbahn såg det ut som ett slagfält. När taxin tog oss hem någon gång under lördagsmorgonen rullade flaskor längs asfalten, två spänniga killar slogs och solen stod för högt.

När jag vaknade på lördagseftermiddagen och gick in i badrummet för att fräscha upp mig så hördes genom badrumsfönstret en av de stora tankbåtarna som signalerade i sitt horn (sin tyfon, okej, så slipper jag dissar från båtfolk). Det var det vackraste ljud jag har hört, tror jag. Sedan träffade jag Lawrence.

Lyssnar man på Lawrences musik så är det ledsen, ganska mörk techno. Det är monotont och pulserar mer än det svänger – precis som jag vill ha det. När han kom och ringde på dörren för att träffa mig för intervjun var det en liten popkille som stod utanför. Han var sliten för han hade varit ute hela natten och sedan hjälpt några kompisar att sälja saker på en loppmarknad under dagen. Hans beskrivning av staden var väldigt fin.
– Att bo i Hamburg är som att bo i en stor, bekväm soffa med en massa kuddar. Det är mysigt här. Bekvämt, helt enkelt.

När jag senare på kvällen gick på Click så var Lawrence inte där. Lite konstigt, tyckte jag, för han är ändå stamgäst såväl i DJ-båset som på dansgolvet. Det var en väldigt trevlig kväll och Misc. spelade live så jag trodde huset skulle rasa ihop.

Framåt natten började jag prata med en kille som jag hastigt haft mailkontakt med innan jag åkte dit. Falk hette han och, visade det sig nu när vi pratade på riktigt, hade satt högsta betyg till The Radio Dept. i en morgontidning i Hamburg. Där fanns möjlighet till vänskap, med andra ord. Han berättade om sin flickvän som var helt galen i allt som Labrador släppte och som hade åkt till Stockholm med sin kompis som var likadan för de trodde att hela Stockholm var som en stor Labrador-stad men så hade de gått på Metropolis och var lite besvikna.

Jag följde med honom en trappa upp i det gamla övergivna varuhuset som numera huserar ett antal olika klubbar. Däruppe var det någon sorts indieklubb med tyska pandor och så. När jag tog rygg på Falk för att försöka hitta hans kompisar så träffade jag, på dansgolvet, dansande till »There Is a Light That Never Goes Out«… Just det. Lawrence! Han tyckte det var för monotont där nere på Click.

Såhär ett år senare, när luften börjar bli precis som den var då, och när Lawrence har släppt grymma »The Night Will Last Forever« och när Einmusik haft en smärre hit med »Jittery Heritage« (remixen av Dominik Eulberg är också bra)… Just nu så känner jag att Hamburg vore ett ganska bra hem för mig. Kungsholmen är inte så dumt det heller, men det fanns något där, något som jag bara snuddade vid under min helg i Hennings beskydd. Det hade inte varit så dumt att posta det här från något prång i St.Pauli.

»Som att bo i en stor bekväm soffa med en massa kuddar.«

Eller så är det ännu bättre att ha det kvar som en dröm någonstans långt borta, istället för att flytta dit och ta vara på min career opportunity som crack-försäljare.

För när Einmusik gör €10000-spelningar så kan jag ju sitta här och säga att jag varit nere med dem sen de var »nästa stora grej«. Något måste väl det i all sin ytlighet också vara värt? Eller kanske inte.

Permalink  Maila till (o)vän

Kanske relaterade inlägg:

• Inga tillgängliga