Varenda ord du skrivit kan vara borta imorgon

Det jobbigt att läsa science fiction. För oavsett hur hög kvaliteten på den är så förutsätts det av utomstående vara Star Trek-vibb och käcka laserstrålar så fort någon funderar över morgondagen istället för att skildra socialmisär från vår egen tid. Folk hyllar Star Treks skapare Gene Roddenberry för att han bröt ny mark, men jag avskyr honom för att han förstörde en så bra grej. Ofta är science fiction i folkmun lika med antingen åka-omkring-och-handla-varor-i-rymden som i Roddenberrys värld eller så är det onda-marsianer-anfaller-stackars-jorden som i H.G. Wells värld. Det är rätt hemskt. Varför kunde inte sci-fi vara synonymt med något fint och attraktivt istället?

Men om jag tycker det är jobbigt att vara läsare så kan jag nog inte ens föreställa mig hur det är att vara författare.

Jag tror att det är Bruce Sterling som skrivit förordet till William Gibsons novellsamling »Burning Chrome« där det står:

»If poets are the unacknowledged legislators of the world, then sci-fi writers are the court jesters.«

Det är träffande. För en sci-fi-författare förväntas numera bara underhålla. Han eller hon ska inte komma med några lösningar eller ta sig an samhällsproblem utan bara underhålla. En gång i tiden var sci-fi den raka motsatsen, och förutsattes innehålla filosofiska funderingar om samtiden fast berättat med medel som använde cutting edge-teknik för att komma till poängen. Arthur C. Clarke sa en gång att anledning till att han skrev sci-fi är för att han ser ett visst hopp med att nationalflaggor inte kan fladdra i vacuum. Det är väldigt fint.

Tittar man lite närmare så finns däremot sci-fi-hyllorna där ute packade med varningar om vad som är mindre bra att göra idag med tanke på imorgon. I sin senaste roman »Century Rain« gör en av mina favoritförfattare, Alastair Reynolds, nämligen det varje riktigt skicklig sf-författare ska göra: Han har tittat på sin samtid och utifrån den målat upp ett scenario som kritiserar vår samtid.

Ett av de bästa inslagen i »Century Rain« är den ödesdigra händelse som kallas för »The Forgettening«. Människan har slarvat med nanoteknologi och gjort vår atmosfär obebolig. De som inte dog direkt när nanokrypen gick loss på levande materia klänger fast vid några ruckel i omloppsbana runt jorden och på några förfallande kolonier. Och de kan ingenting om vår historia eller hur de ska kunna underhålla systemen i sina små ruckel. Kunskapen är tillbaka till runt 1990, courtesy of »the forgettening«.

Människan hade nämligen ungefär i vår tid börjat spara all sin information digitalt. Ritningar, texter, bilder och vad det nu kunde vara. Problemet var ju bara att det var dömt att gå förlorat.

»The digital records crashed. Overnight, some kind of virus or worm spread through every linked archive in the system. Texts were turned into garbled junk. Pictures, movies – even music – were scrambled into senselessness. Some archives survived, but after the Forgettening, we could never be certain of their reliability.«

I boken sitter de i skiten. De försöker reverse-engineera tekniken för att kunna underhålla livsuppehållande system och sådant, men de famlar för det mesta i mörkret. Tankarna om »the forgettening« är som vår digitala infrastruktur ser ut kanske naiva men inte oväsentliga.

Ingen period i modern tid har genererat så mycket information som våran men ingen period i modern tid kommer heller att ha så lite bevarat.

Ett tankeexperiment…

Fundera en sekund på vad som skulle hända om imorgon vi vaknade och den digitala världen var borta. Vad skulle du ha kvar?

Efter att ha läst »Century Rain« så började jag fundera på det själv och insåg att… Fem år av mitt liv i princip skulle vara borta. Förutom det jag skrivit för Sonic och ströartiklar för några andra tidningar finns i princip allt som jag pysslat med de senaste fem åren på ett digitalt lagringsmedia. Visst, jag har väl någon tidig version av ett romanmanus utskrivet och det finns väl ett par fotografier framkallade – men i övrigt? Alla timmar jag lagt ned på Kompressor, Bomben och The Cricket skulle vara borta. Resultatet av de gånger när jag suttit i musikprogram och lekt skulle vara tyst. Den här bloggen… Tja, även om Beneath a Steel Sky ofta saknar poäng och ofta är mycket flummeri så skulle det ändå kännas väldigt tråkigt om den bara försvann.

Är detta larviga tankar? Den digitala information som vi har nu kommer vi väl alltid att ha tillgång till? Nja, faktiskt inte. Jag har just nu ett sådant problem.

Fram till 1997 satt jag och skrev på en Amiga. Det var en dator som jag kunde utan och innan och jag kände inget skriande behov av att byta plattform förrän det började komma streaming och mp3s och roliga saker på Internet som Amigan med sin då icke-existerande utveckling inte stödde sådana nymodigheter.

Efter några år nedpackad i en låda plockade jag fram Amigan en natt runt 2001 för att se lite gamla grejer. Den började brinna. Kretskortet började brinna men jag tror att hårddisken är intakt. Den ligger i en låda i mitt skrivbord nu. På den finns mängder av saker som jag gärna skulle vilja komma åt. Gamla dokument. Min konsertdagbok från 94-97. Fragment av texter. Synopsis. Borta! Eller, jag har ju dem… Men ingenting som kan läsa dem. Jag har försökt plugga in disken i min PC och starta den genom emulatorer men jag är inte särskilt teknisk av mig så det gick ju inte. Jag har ingen Amiga som jag kan köra den ifrån heller. Det är klippt.

Visst, jag kan gå ut och köpa en begagnad Amiga och komma åt informationen, men kommer den möjligheten att finnas om jag väntar 10-15 år till innan jag får tummen ur?

Även om sci-fi-författare är visionärer (eller, kanske oftare, dystopiker) så är det ju trots allt bara påhittat. Förhoppningsvis får vi ingen Forgettening i vår värld. Men om vi vaknar imorgon och någon mask har ätit upp all information som vi hade – kom inte och säg att vi inte var varnade.