Varför jag inte säger att jag gillar Kent när jag gör det

Ligger på ensam på ett hotellrum i Falun när jag skriver det här. Det är natt och det är en ganska stor konst att försöka få ensamma nätter på hotellrum och skriven text att fungera ihop. Ofta blir det för mycket av just den ensamma natten och lite för lite av genomtänkt text. Men jag måste ändå skriva det, för jag tror att jag har hittat en del förklaringar på saker och ting ikväll, nämligen. Och det är inget litet mysterium jag knäckt, tro mig.

I den här texten kommer ni att få svaret på varför musikskribenter och andra musikintresserade vänder band och musik de älskar ryggen med motiveringen att det inte längre är deras grej.

Jodå, tro mig. Det är så. Jag har svaret. Och jag har rätt. Äntligen vet jag.

Jag är inte ett dugg bättre än någon annan när det gäller just det, nämligen. Jag kanske är bättre på att dölja det än andra eftersom just det är en sak jag inte har fått så mycket skit för, men jag är ändå precis likadan.

Av någon anledning tror de flesta att jag bara lyssnar på sval techno eller akademiska ljudcollage. Eller, jag vet nog vad anledningen är, men inte desto mindre kan jag tycka det är lite trist.

Från det jag blev intresserad av musik på allvar och fram till runt 94-95 lyssnade jag bara på Jean-Michel Jarre, Future Sound of London, Orbital och dem. Och då menar jag bara. När man var barn var det förstås en massa hits helt utan röd tråd som gällde (jag älskade Alphaville och Dr.Hook, om jag inte minns fel) men runt 13-14 år upptäckte jag genom kompisar hela den elektroniska biten. Och lyssnade bara på det. Bara. I stereon satt mixtapes från folket i Orminge där Aphex Twins »Didgeridoo« samsades med The Prodigys »Out of Space« och även om blandbanden inte hade några tracklists kan jag utan att ljuga säga att de var viktiga artister för mig redan då.

Detta var fram till 94-95. Då kom britpopen. Oasis var inte bara världens största men också världens bästa band (hur ofta i historien har det hänt?) och på varenda klubb och varenda fest matades allt från dem och de andra giganterna till mindre minnesvärda band och svenska motsvarigheter. För vad som hände i England smittade ju av sig på Sverige. Det där var tiden när man gick på spelningar med Naked och gick därifrån i extas, liksom.

Innan 94-95 hade jag nog tyckt att gitarrpop var någonting som farsor skulle hålla på med men hela den där otroligt optimistiska britpoperan var som ett uppvaknande för mig. En guldålder. Efter det så lyssnade jag de kommande fem åren bara på popen och rocken. Sen kom någon slags andravåg av elektronisk musik. Gamla hjältar som The Orb hade bleknat bort och in kom istället en massa tyskar och folk med laptops som gjorde sympatiska saker.

Vid tiden för den andra elektroniska vågen hade jag börjat skriva på Bomben och så småningom i Sonic och The Cricket. Eftersom jag hade en historia att falla tillbaka på inom den elektroniska musiken och eftersom jag tyckte det var viktigt att någon försökte behandla den med samma hjärta som exempelvis många passionerade hiphop- och house-skribenter behandlade sina darlings så blev det väldigt mycket elektronisk musik att skriva om. Under tiden har jag ju såklart lyssnat hur mycket som helst på The Elected, Okkervil River och de, men jag förstår varför många jag pratar med som inte känner mig har uppfattningen att jag är en technokille ut i fingerspetsarna.

Grunden till väldigt, väldigt mycket i mitt liv heter däremot Kent. De var det första samtida band som jag fick följa från taffliga spelningar till arenamagi på bara några år och det var verkligen stort för mig. De hade – och har – de bästa melodierna som skrivits sedan The Cure gjorde »Just Like Heaven« och deras introverta stil har alltid tilltalat mig. Jag är inte mycket för dem som alltid ska synas och medverka överallt och förmodligen är det därför artister som Kent och Mauro Scocco ligger mig så nära hjärtat (på en krog förra helgen fick jag höra att Scoccos nya album ska vara skitbra, förresten, men det är bara hörsägen än så länge).

Kent satte med deras integritet, känsla för form och oräddhet på något sätt ord på hur mina outtalade principer om hur kreativitet bör ta sig uttryck även om jag inte känt till att det var så innan dem.

»Isola« är fortfarande det bästa svenska album som gjorts under min livstid. På delad förstaplats med Yvonnes första, då. Vissa säger att man måste välja sida, att det inte går att gilla både Kent och Yvonne men jag har aldrig tänkt på det så.

Efter »Isola« har jag inte låtit mig beröras så mycket av Kent. Jag sa, som folk säger, att jag »gått vidare« och vill inte uttala mig så mycket om albumen därefter.

Och nu är det natt. På ett hotellrum i Falun. Och då kommer plötsligt insikter.

Kents »Du & jag döden« har jag bara lyssnat på som hastigast. När den kom bläddrade jag igenom några låtar men kände ganska fort att den inte kunde ge mig det jag ville ha, precis som jag kände för »Vapen & Ammunition«. Alla stående ovationer gjorde de andra så bra själva så jag lyssnade på Markus Guentners »1981« istället.

Markus Guentners »1981« är en viktigare platta för mig 2005 än »Du & jag döden« kunnat bli även om jag lyssnat på den noga, tror jag. För vad det handlar om är inte att man har »gått vidare« eller inte är intresserad av bandet längre. Det handlar om att man är livrädd för associationerna.

Till det här hotellrummet i Falun tog jag med mig min laptop laddad med filmer och ordbehandlare för att kunna skriva lite om det blev tid. När jag skulle välja musik nu för att skriva något helt annat än den här texten så valde jag Kents »Du & jag döden« för jag blev plötsligt väldigt nyfiken på hur den egentligen lät. Det gick ju så fort sist. Jag var så snabb för att bestämma mig. På ett hotellrum i Falun har man mycket mera tid.

Kent är älskade och avskydda av samma anledning: De skriver så satans jävla bra låtar. Det finns inget svenskt band som kan göra ett album som är lika mycket album som Kent. Fansen älskar det för att det är stort med galet fina melodier och belackarna avskyr det av samma anledning men med tillägget att det är svulstigt.

När jag nu tar mig tiden att verkligen lyssna på albumet så förstår jag att »Du & jag döden« är en otroligt bra skiva. Jag förstår varför recensenter sätter betyg som är lika höga som Bob Marley en sensommareftermiddag. Jag förstår allt det. Jag förstår precis allt.

Det som gör det omöjligt för mig att verkligen ta till mig Kent 2005 är inte någon disträ suck om att de vuxit sig för stora eller något sådant trams. Det är helt enkelt att jag inte vågar. Jag vet inte om jag vågar spela det här albumet när det blir morgon och jag ska åka hem till Stockholm igen. För just ikväll på det här hotellrummet kommer alltför mycket tillbaka.

Kent gör sitt jobb alldeles för bra.

Bara några textrader in i »400 slag« väcker de samma associationer och känslor i mig som de gjorde några textrader in i »Blåjeans« för tio år sedan, och det är faktiskt obehagligt. Jag är en annan människa nu. Jag låtsas i alla fall att det är så. Jag vill inte för fem sekunder behöva vara den hopplöst tragiska och osäkra pajas som jag var 1995.

När jag lyssnar på Markus Guentner så är det musik som kan ackompanjera här och nu utan att vara tyngd av känslomässiga kopplingar. Guentner är på sätt och vis mitt sätt att säga, både till mig själv och andra, att »titta på mig, jag har blivit visare, jag är inte samma person, jag håller mina öron öppna och idag är det smal tysk elektronisk musik som definierar min verklighet och inte Kent, och jag ÄR VERKLIGEN INTE ALLS den jag var 1995«.

Att älska »Du & jag döden« villkorslöst skulle ju för mig vara samma sak som att erkänna att ingenting har hänt, att allt är lika jävligt och att känsloknarkande lilla jag står och stampar i samma fotspår, de som var utnötta redan då.

Men det är inte för att verka viktig som jag aldrig kommer att erkänna att »Du & jag döden« är en fantastisk skiva.

Men jag skulle aldrig någonsin säga ett enda ont ord om Kent.

Men det är inte för att försöka uppvisa en exklusiv musiksmak som jag hellre väljer Guentner.

Men det är inte för att jag har »gått vidare« eller »växt ifrån« Kent som jag är tyst.

Det är bara för att jag blir så jävla, jävla rädd när jag märker vad som händer med mig när jag hör den.

Det är andra som behöver Kents kraftiga klapp på axeln bättre nu. Alla de som är verkliga fans, som refreshar kent.nu med samma frekvens som en normal vilopuls… Det är de som behöver luta sig mot deras varma melodier och patenterade ackordsföljder. Jag är inte fienden bara för att jag inte vågar erkänna. Jag är bara rädd för att min övertygelse om att jag har det bättre nu ska börja falla isär.

Någonting säger mig att de som säger att de »gått vidare« när de inte längre bryr sig om nya skivor med Sonic Youth, The Cure, Paul Weller eller vilka deras gamla darlings än är egentligen menar såhär. De vågar inte. Jag förstår dem. Och de som klarar av att fortfarande lyssna på gamla hjältar är jag väldigt avundsjuk på.