2005-09-29
Postad i Irrpostning, Lista
Mauro Scocco hade releasefest i veckan och spelade en låt live. Första gången på en evighet som han framför någonting alls live. Jag skulle ha kunnat ge vad som helst för att ha fått vara där, särskilt eftersom hans nya album är så väldigt bra. Vad som helst. Jag skulle sälja min integritet, trovärdighet och mammas smycken för att ha fått vara med. Menmen. Vad är väl en bal på slottet…
Ni kanske kommer ihåg en gammal postning som gick ut på att min anställning slutade den sista september och att jag väldigt gärna ville bort från byråkratin jag varit i under fem år? Det var nära. Det var riktigt nära. En tjänst jag ville ha fanns inom räckhåll men tyvärr sprack det på upploppet. Inte så mycket att göra. Nu har slutet av september kommit, och istället har jag skrivit på ett tillsvidarekontrakt här. Först kändes det som att jag skrivit under min egen dödsdom eftersom jag blir ganska bitter av att arbeta med det jag gör, men sen insåg jag att det inte är någon idé att streta emot utan istället satsa allt man har på att bli en verkligt känslokall utredare. Jag ska trycka en badge där det står »Bureaucrat 4 Life!«. Jag föddes till att fatta avslagsbeslut och jag förstår det nu.
Men eftersom jag får gå tillbaka till juni 2004 för att hitta förra gången jag hade semester så tänker jag inleda min nya tjänst med att vara ledig en månad. Jag tänker koppla ned, dra ur telefoner, kanske åka nånstans, kanske bara ligga och titta på film, kanske göra något vettigt, kanske sitta och bara räkna ner dagarna innan det är dags med det här slitet igen.
I vilket fall som så är all min pepp och energi för att göra något vettigt borta. Förhoppningsvis botar en semester det, eller så försvinner jag bara in i dimmorna som han i Melon Dezigns gamla »Ninja«. När jag kommer tillbaka från semestern ska jag vara tusen gånger hårdare och lära mig säga »I am the law« på samma sätt som Judge Dread gör. Då spelar det ingen roll att jag varken är stolt eller nöjd, för då är det i alla fall korrekt. Det är där nyckelordet för min framtid finns: korrekt.
Vi ses kanske om jag överlever semestern. Kärlek till alla!
Under tiden, här är de episka flufftrancemackorna som gäller just nu:
Above & Beyond vs Andy moor – »Air For Life«
Photon Decay – »Aura«
Darren Tate – »Horizons 01 EP«
Baltes and Dyloot presents Deepvoices – »A New Beginning«
Pulser – »Point of Impact«
Rank 1 – »Opus 17«
Oradea – »Time For Change«
Draft 2 Design – »Basic Draft«
Vill man inte ladda hem lösa spår så finns två DJ-mixar som är helt outstanding:
Tiesto – »Live at Amnesia, Ibiza (Essential mix, 08-07-2005)«
Above & Beyond – »In Sessions (Maxima FM 04-24-2005)«
Helt sanslöst. Ge mig gröna lasrar! Ge mig filtersvep! Ge mig Armin van Buuren på Göta Källare alldeles snart! Ge mig allt du har så ger jag allt tillbaks! Om verkligheten varit lika fin som de stora stråkarnas drömvärld skulle jag aldrig mer klaga.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2005-09-21
Postad i Läsvärt?, Repris
Ralph Lundsten har brutit mer ny mark inom den elektroniska ljud- och bildkonsten än någon annan i Sverige. Hans mytomspunna hem, sagoslottet Frankenburg i Saltsjö-Boo utanför Stockholm, har i årtionden besökts av rockband, gurus från Indien och ledamöter från Högsta Sovjet, alla nyfikna på studion Andromeda där han skapat sina verk i samklang med den vackra naturen. Andromeda byggdes 1959. Där programmerade Ralph sequencers innan The Beatles slagit i Amerika. Från sitt sagoslott utanför Stockholm meddelar Ralph fyrtiosex år senare att popmusiken är en folksjukdom.
Här är en lång seriös text till de som tröttnat på att jag försöker vara rolig på bloggen. :) .
Originalet publicerades i tidningen Sex nummer 5.
Att komma till sagoslottet Frankenburg är verkligen som att vandra in i en saga. Besökaren går nedför en väg där träden står täta längs vägkanten. När man kommer fram till gläntan som öppnar upp sig i en sjötomt står Ralphs rosa hem stort och tyst. Huset är som en blandning av en slottsträdgård från 1700-talet och en glömd vision av någon amerikansk femtiotalsfuturist.
Varför målar man sitt hus rosa?
– Jag har ett enkelt svar: Rosa går så bra ihop med min hy, haha. Jag brukade svara så på sjuttiotalet när det kom en massa folk som ville se mitt hus. De trodde förstås inte man var riktigt klok. Nej, jag tycker helt enkelt bara om den rosa färgen. Enligt indisk mytdom står rosa dessutom för klokhet och vishet.
Om utsidan är speciell är insidan något verkligt udda. Varför har du byggt rummen som en slags temarum?
– Jag tycker rum precis som människor har egna personligheter och jag har försökt lyfta fram det hos dem. Jag vill att varje rum ska ha en egen slags färgstimulans som visar vilken karaktär det har. Köket är djupt blått. Vardagsrummet är rosa och grönt. Och Röda Rummet är… Ja, det hörs ju vad det är.
Men känns inte det rätt storvulet? Jag menar, i huset finns din Andromeda-studio och du har även utnämnt det till ambassad för Andromedagalaxen. Den som vill resa dit kan få sitt pass visumstämplat hos dig. Varför allt detta?
– Jag försöker vara en vis människa men jag vill också vara humoristisk. En ambassad är den främsta symbolen för nationer, för kungahus och för makt i största allmänhet. Allt detta är företeelser som jag försöker skoja om på alla sätt som går. Det finns regler för vem som får öppna en ambassad som representerar ett annat land men det fanns inget som hindrade att jag skapade en ambassad för Andromedagalaxen. Så om jag skickar in mina kreditbrev så måste kungen egentligen åka och hämta mig i en glasvagn, men så långt vill jag inte ta det. Formellt sett är jag däremot representant för Andromedagalaxen och det är därför jag också måste kunna stämpla pass för den som önskar ha det.
(Red.anm: Visumansökan kan laddas hem här.)
Kan du förstå om det uppfattas som en rätt självgod inställning?
– Det finns något i att spela självgod som ofta har roat mig, men jag lovar att jag är allt annat än det. Jag tycker det är väldigt kul att med en lite anspråkslös ton säga »det är inte lätt att vara vacker, charmig och begåvad«, men det är självklart bara humor. Jag är på tillfälligt besök i en kropp på en planet och skulle aldrig kunna se mig själv så egocentriskt på allvar. På mitt hus står det »Öppet jorddygnet runt och även andra möjliga tider« och det är så jag vill att det ska vara.
Hur gammal är din studio?
– Jag byggde min studio 1959 och började samtidigt att arbeta med vad vi nu kallar för elektroniska ljud. Då trodde ingen att jag var riktigt klok i huvudet. Nu vet de att jag inte är det. Skillnaden är väl kanske inte speciellt stor.
1959 är arton år innan jag föddes men jag kan föreställa mig att någon som komponerade elektronisk musik då måste ha stuckit ut?
– Åh, ja… Det var väl ingen som riktigt förstod vad jag gjorde. Jag utgick aldrig ifrån att musiken skulle slå igenom. Jag trodde det skulle dröja till jag blev en »gammal yngling« innan jag fick nå ut men det gick faktiskt väldigt fort. Redan 1964 hade jag min EP färdig och spelades flitigt i den franska radion.
Fanns det någon konstnär eller kompositör som du hämtade inspiration ifrån när du började ditt arbete?
– Nej.
Ingen?
– Nej, jag fungerar inte så. Jag har älskat Mozart och Debussy men jag skulle aldrig i livet försöka att på något sätt härma dem. När jag började med elektroniska ljud så hade jag aldrig hört någon som gjort det före mig. Den dagen när man uppfann högtalaren och hemmabandspelaren så uppfann man också, utan att tänka på det, möjligheten för mig att vända på tapen, klippa sönder den, ändra hastighet och göra rundgångseko. Och därmed skapades en ny, fräsch ljudvärld som gjorde mig oerhört lycklig. Jag började med att skriva en dikt och när jag var klar bestämde jag mig för att byta ut alla diktens ord mot symboliska ljud. När jag bytt ut alla orden så hade jag gjort en elektronisk komposition. Detta var 1959, och sedan fortsatte jag på den linjen. Fyra-fem år senare talade omvärlden om för mig att jag gjorde elektronisk musik. Men du förstår… För mig uppfann jag elektronisk musik. Det var säkert andra människor som gjorde detta samtidigt, på andra platser på jorden, men jag uppfann den inför mig själv.
Hur kom det sig att du valde just elektroniken som uttrycksform?
– Jag började med att skriva vanliga partitur och komponera stycken för symfoniorkestrar men ju mer jag skrev, desto större och större orkestrar skulle det krävas för att framföra dem. Jag skrev in utommusikaliska ljud som vindmaskiner och liknande men jag började inse att de här styckena aldrig skulle kunna uppföras. Så stora orkestrar fanns inte och det var ingen som skulle vilja dra ihop en sådan för min skull. Det var då jag upptäckte att man kunde förvränga ljud genom en bandspelare och den elektroniska musiken blev därför min möjlighet att uttrycka mig.
Ser du dig själv som en pionjär?
– Åh, sånt är jättetråkigt att tänka på. Vilken människa är pionjär på jorden? Man kan säga såhär: Inom ett litet, smalt område var jag bland de första som gjorde en typ av musik som idag är allenarådande.
Vanligtvis brukar namn som Kraftwerk, Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre tillskrivas titlar som pionjärer men man hör sällan ditt namn nämnas i de sammanhangen.
– Jag har faktiskt fått brev från en av dem du nämnde som berättat att det jag gjorde på sextiotalet varit inspiration men jag vill inte hänga ut någon med namn här.
Varför inte? Kan jag inte få publicera brevet?
– All min korrespondens har arkiverats på Musikmuséet och jag har givit dem instruktioner att den inte får bli offentlig förrän femtio år efter min död. För mig själv spelar det egentligen ingen roll, men av hänsyn till dem som skrivit privata brev till mig och förväntar sig att de förblir privata så är det en hederssak för mig att inte prata om vem som har skrivit vad.
Ansåg du dig själv som futurist i ditt konstnärskap på sextiotalet?
– Nej, jag har aldrig betraktat mig så, aldrig kallat mig för kulturarbetare eller konstnär eller så. Det är inte så viktigt, för… Alltså, jag är född på landet och där lärde man sig att det som måste göras ska du göra själv. Det gick inte att snegla åt något annat håll. Om en ko skulle kalva så var det bara att gå ut och vara kalvmorska, om plogen gick sönder fick man se till att laga den. Själva överlevnadsbehovet lärde en att ta saker i egna händer. När jag kom till Stockholm och hörde en stråkkvartet för första gången jag var sjutton år då blev jag eld och lågor och kände att just det här var precis allt jag saknat i livet. Så jag köpte noter och satte mig ner och började komponera på en gång. Jag fick lära mig skriva noter medan arbetet pågick.
På dina skivor är naturen ett återkommande tema. Titlar som »Sommarlängtan« och liknande har ett naturromantiskt skimmer över sig. Men du använder dig av elektroniska instrument för att komponera. Finns det inte en motsättning i det?
– För mig som bonde är det inte så konstigt. Det är klart att man tänder lampan när det är mörkt eller använder mjölkmaskin när korna ska mjölkas. Jag har ett neutralt förhållande till teknologin och tekniken. Jag tycker om den men jag är aldrig slav under den. De elektroniska ljuden öppnar en möjlighet att skildra de världar för vilka det inte finns några ljud. Jag brukar säga att musik tar vid där orden tar slut. Det vi inte har ord för kan man beskriva med musik. Som kärlekslängtan, rädslan inför det okända, naturkärlek, tyngdlösheten i rymden… All instrumentalmusik är så full av associationer att man är låst. Så fort du tar en stråkton så minns du Mozarts alla fyrtio underbara symfonier, detta går inte att frigöra sig ifrån och jag vill heller inte försöka göra det. Varje generation måste hitta sina verktyg.
Men kan du vara helt neutral till tekniken? Handen på hjärtat, har verket alltid kommit i första hand eller har du någon gång laborerat med tekniken för laborerandets skull?
– Kompositionen har alltid kommit i första rummet men jag ser ingen motsättning mellan de två. Det är klart att när man har en ny ljudvärld så måste man utforska den. Utforskandet leder i sin tur till nya kompositionsidéer som passar ens själ. Jag har en del sådana ljudlekar som du beskriver inspelade, men jag skulle aldrig ge ut dem på skiva.
Har du själv märkt att du på något sätt i samband med att tekniken utvecklats också har utvecklat ditt eget skrivande?
– Musiken har inte utvecklats speciellt mycket under de sista hundra-hundrafemtio åren.
Jag tänkte främst på din egen kreativa process. Har den påverkats av hur de tekniska framstegen skett?
– Bara i den meningen att jag har utökade ljudmöjligheter och utökade chanser att hitta till nya världar, men det viktigaste är fortfarande vad jag vill säga med musiken. När det gäller instrumentalmusiken har det inte hänt något sedan 1920. Efter storheter som Debussy och för den delen Stravinskij så kommer de mer tråkiga tolvtonskillarna och punktmusik och… Nej, det har inte hänt särskilt mycket, och det gäller för konsten också. Det har inte varit något upphetsande efter den perioden.
Jag vet inte om jag håller med. Vad menar du med att ingenting har hänt?
– En stor del av den gammaldags kulturen fullbordades under den tiden i början av 1900-talet. Efter detta gick den inte att ta längre utan istället började man leka konstnärer.
Så du menar att det inte finns någon poäng i att ta upp en konstnärsbana om man har de ambitionerna idag eftersom allt redan är gjort?
– För det du själv får ut av att skapa kan du göra det, men du kan ju aldrig väcka någon reaktion som det gick då. När man spelade Stravinskijs »Våroffer«, jag tror det var 1913, så blev det slagsmål i publiken. Den här nya ljudvärlden skakade om människor så mycket att de började slåss i själva konsertsalen. Även på bild- och filmsidan finns det fantastiska exempel på detta. En tavla kunde på den tiden i stort sett skapa revolution. Idag tittar man slött på alla tusen vernissage som finns. »Jaha. Mmm. Så duktig han är,« och så gäspar de.
Är inte den uppfattningen baserad på att konst riskerar att betraktas på samma sätt som den slit-och-släng-kultur som gäller för upplevelser i andra delar av samhället idag?
– Nej, det har att göra med att vi helt enkelt inte har så mycket nytt att utforska.
Men om nu allt var gjort i och med »Våroffer« 1913, har inte då även din egen gärning som kompositör varit poänglös?
– Vad jag menar är att det inom den nyskapande musiken egentligen bara har skett ett stort framsteg och det var i och med den elektroniska musiken. Under 1900-talet skrevs mer och mer komplicerad orkestermusik som egentligen inte gjorde något nytt utan bara just komplicerade. I och med den elektroniska ljudvärlden kom ett helt nytt slags uttryckssätt. Den upptäckten innebar att det gick att framställa ljud som aldrig skapats på naturlig väg här på jorden
Är storheten du ser i Debussy och Stravinskij just att de lyckades öppna de här nya världarna?
– Absolut! Speciellt Debussy, men kanske också Stravinskij. Men Stravinskij var bra på andra sätt. Alla tonsättares funktion är inte att hela tiden vara nyskapande. Mozart, exempelvis, var inte nyskapande men han var underbar som människa.
Han var den tidens pop?
– Nja, det var han väl knappast. Jag tycker att rock och pop är en folksjukdom. Det kan du sätta som överskrift till artikeln, haha.
Folksjukdom?
– När jag var ung så fanns det gammeldansen som var väldigt illa omtyckt och den innehöll bara tre ackord. Sen kom rocken som egentligen grundar sig kring två ackord. Nu har rap kommit med ett ackord, så jag ser med förtjusning fram emot nästa utveckling. Jag hoppas att de ska hålla käften helt, haha. Nej, de ska de inte. Jag skämtar lite, det hoppas jag du förstår? Alltså, jag tycker bara att den här typen av populärmusik som spelas på radio har gått in i någon slags återvändsgränd.
Menar du att allt redan är gjort?
– Nej, men de lär sig ju ingenting. Jag får mängder med brev från ungdomar som skickar hit demotaper och jag frågar dem om de kan noter, harmoni och sådant. »Det behövs inte, jag jobbar intuitivt,« svarar de och jag försöker alltid förklara att då kommer det inte att gå. Visst ska man jobba intuitivt, självklart, men i botten måste man ha en slags yrkeskunskap. Den som skriver musik måste kunna lite harmonilära, ska veta lite vad kontrapunkt är och så vidare.
Idag har en billig, bärbar dator tillräckligt med kapacitet för att vem som helst ska kunna göra musik från idé till färdig produkt. Det finns en demokratiaspekt av det som är väldigt trevlig, men det finns också en risk för att kvalitetskontrollen blir mindre?
– Det är väl lite som när populärmusiken kom. Då dök det upp fler människor som kunde mindre om musik men fick större möjligheter att spela. Det är naturligtvis inget fel i att det är såhär, men det finns också en risk för att det blir en urvattning. Många är ju inte så duktigt intuitiva som de tror att de är. Den mesta av popmusiken idag tror jag inte kommer att lämna något som helst märke i framtiden.
Men du har ju släppt ett album som använder sig av just det uttrycket – »Discophrenia«. Är inte det en typisk popplatta?
– Men där busar jag ju med den musiken. Jag ville göra schizofren disco. Den vart ju sedan omgjord… Vad heter det?
Remixad.
– Remixad! Den blev remixad för några år sedan och hamnade etta på techno/discolistan, haha.
Men är det en parodi på discomusiken? Jag vet många som tycker det är en fantastisk skiva.
– Jaså? För mig är det som en bagatell som skedde för tusen år sedan, haha. Alltså, jag har ju alltid tyckt om att leka. Någon kallade mig en gång i världen för »en själens äventyrare«, och jag tycker det var en jättefin beskrivning. Det är precis vad jag är. Jag har lekt, gjort symfonier, popbitar, tango… Jag har lekt med alla former, fast på mitt eget sätt.
Det känns som att du alltid har verkat i en egen liten sfär. Finns det någon tidsperiod du har känt dig hemma i eller har du alltid varit utanför?
– Sextiotalet kände jag mig nog hemma i. Det var en så öppen tid. Fram till 1968 var det en oerhört positiv tid för allt skapande. Sen kom den där politiska revolutionen när alla lata människor drog på sig jeans och ville se ut som arbetare. Det satte stopp för all fantasi.
Sen kom proggen.
– Proggen har aldrig ens existerat för mig. Det är bara en annan form av schlager. Det finns inget progressivt i progg.
»Progressiv« kan man väl däremot kalla din studio. Kan du berätta lite mer om den?
– Jag har flera syntar som bara finns i ett enda exemplar, bland annat världens äldsta synt med polyfoni och sequencer. Den heter Andromatic och är från mitten av sextiotalet. Innan jag fick den hade jag suttit och klippt, använt tongeneratorer och andra ljudkällor och tänkte att det vore bra om man kunde hoppa mellan toner för att programmera slingor. Den funktionen uppfann jag i min egen värld medan den som uppfann sequencern senare säkert inte hade en aning om att jag hade den. Samma saker kan uppfinnas parallellt på flera ställen, om du förstår hur jag menar? Det var en häftig synt. Den styrde även skulpturer och ljus när jag använde den i framföranden. Sen har jag också en Dimi-O, som den heter. Med den kan man spela på en tolvtonsskala med fingrarna i tomma luften och man ser hur man spelar på en TV-monitor framför en. Jag minns när Led Zeppelin var här de ville stjäla den direkt.
Jag är nyfiken på den elektroniska kärleksmaskinen.
– Det är väl den mest omskrivna maskinen jag har. Fyra personer håller i varsin liten kula och sedan spelar de genom att beröra varandras hud. Det man tycker om varandra påverkar både ljuset och ljudet i rummet. En slags emotionell lögndetektor, kan man skämtsamt säga. På utställningar styrde den också tio plexiglasskulpturer. Så när folk stod och kramades och pussades så rörde sig också skulpturerna i rummet… Ja, det var ju det glada sextiotalet.
Originalet publicerades i tidningen Sex nummer 5.
Ralphs hemsida hittar du här
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
