Klassiska rockstället CBGB's hyreskontrakt går i dagarna ut och värden vill ha en hyresgäst med bättre ekonomi. Verkar bli Starbucks. Det har varit mängder av protester från musiker, fans och från New Yorks borgmästare i egen hög person mot detta. Det pratas om att genombrottsplatsen för band som The Ramones och Blondie måste bevaras. Fel. Fel. FEL. Vad de som protesterar inte har förstått är att heliga graaler av sorten CBGB's inte på något sätt kan bidra till nutida band utan enbart försvårar. CBGB's är bara ett av de ställen som behöver försvinna, men det är i alla fall en bra början. I så gott som alla biografier och reportageböcker jag har i min bokhylla så nämns CBGB's med vördnad (de som är musikrelaterade, då). Det vad där det hände. Det är den platsen vi spolingar ska gråta oss fördärvade över att inte få ha varit på. När Sahara Hotnights härom året spelade i USA var just det faktum att de skulle spela på CBGB's något som nämndes i all rapportering. »Åhhh vad stort! Johnny Thunders har knarkat i logen de använder.« Och ja, det är stort, ur ett historie- och kulturarvsperspektiv, precis som ringmuren i Visby eller marknadsplatsen i Birka. Det som alla förbiser är att även rocken behöver kapa ankarkättingarna till alla tunga krav, förväntningar och symboler. Också rocken behöver förnya sig själv. Det är inte nödvändigt bara för smala unga personer med laptops och samplat vågskvalp att klippa banden med det gamla. För att sätta Sahara Hotnights på CBGB's och säga »Nu är ni här, innanför dessa väggar har alla som ni någonsin hört på en skiva befunnit sig« - är inte det ganska taskigt? Det är nya tider och nya band börjar sina karriärer på nya klubbar med nya medel. »Spela på CBGB's? Fuck that, vi gör en låt som blir schysst ringsignal istället.« Varje år samlas tusentals så kallade fans utanför Graceland för att hylla Elvis och allt han stod för. Där är feta, medelålders tragiska ursäkter till människor som står framför kameran med Elvis-tshirts och löspolisonger och säger att de träffades till hans musik och att de varit gifta i 30 år och att det är Elvis som varit den röda tråden genom deras förhållande och att de har honom att tacka för så mycket och att KUNGEN JÄVLA LEVER OKEJ? Problemet med precis allt sånt där är bara att det inte är Elvis de hyllar. Det är inte Elvis, det är inte musiken han gjorde. Det enda de hyllar är sig själva. De hyllar minnet av deras egen tid och klänger fast vid det enda som känns tryggt. I en värld där cancern tar våra vänner till höger och vänster, där vi förlorar jobben och där vi alltid undrar om vår kära/käre är otrogen så bygger vi oföränderliga fundament som alltid står kvar att falla tillbaka på. Det krävs mod för att rasera de fundamenten, men det är absolut nödvändigt om man vill utvecklas. CBGB's är precis ett sådant fundament. Genom new romantic, pop med reverberade syntpukor, new jack swing, eurodisco, hiphop och R&B, MTV Cribs, nu metal, arty pop och Fruity Loops-hits som de där moldaverna förra sommaren... Genom alla dessa oroliga tider har CBGB's stått där och lovat rockfansen att allt är som vanligt, att inget händer och att de bara är en fix ifrån att hitta den magiska rockvärlden. Det behöver inte rockfansen. Jag grät blod när Studion i Stockholm lade ner. Jag hade varit där obscent många gånger. Enligt min konsertdagbok såg jag 57 spelningar där under det magiska året 1996. Helt bisarrt. Jag måste ha sett så mycket swindie och noname-britpop att jag borde sitta här och rimma »how« med »now« än idag. Studions nedläggande var en personlig katastrof. Men! Ur det kom något nytt, något som tog mig vidare. Jag var tvungen att börja leta upp små privatfester på Skeppsholmen och konstiga happenings i ölhakskällare för att kunna gå ut (som ni minns så fanns ingen standardscen i Stockholm efter att Studion och Gino packade ihop). Jag tvingades bort, tvingades möta något nytt och idag tror jag, även om jag fortfarande saknar Studion något vansinnigt, att det bara gjorde mig gott. På samma sätt måste rockfansen hantera nedläggningen av CBGB's. Hela er genre står inte och faller med Joey Ramone och hans gamla loge. Den är en viktig del av er historia, absolut, men den är fortfarande bara just historia. Om ni fortsätter att älta det där stället i tjugo år till så kommer all inspiration som en gång fanns där, all energi, kraft och glöd att förvandlas till ett dammigt arkiv. Och så kommer ni att åka till de gamla lokalerna och dricka kaffe på Starbucks och sucka. »Där är hörnet där han och hon älskade.« »Där är skrubben där han spydde.« »Där är toaletten där hon testade Big H första gången.« Och vips så har ni blivit till Elvis-fans. Det vill ni inte göra - varken mot musiken eller er själva.