Under en rökpaus på förra
Digfi:Mix fick jag låna ett par iPod-hörlurar. Jag blev ombedd att kommentera en låt. Jag minns inte tillräckligt mycket för att beskriva hur det lät i detalj, men jag minns känslan oerhört tydligt. Musiken byggde upp, en melankolisk stämning med driv i botten. Den började bygga upp, mer och mer, bygga bygga och jag tänkte »Oh my god, ett eurobeat över den här och jag kommer till himlen«. När trummorna kom gick de inte i den takt som låten verkade gå i, utan bara i »halvfart«. Istället för att gå igång så liksom bara flirtade låten med mig. Den berättade att den skulle kunna göra allt jag någonsin krävt av en låt men att den inte tänkte göra det, för den ville inte vara den sortens låt. Jag stampade demonstrativt takten med foten mot den regnvåta asfalten i dubbla takten mot vad den gick.
När låten var över tog jag av mig hörlurarna och utbrast »Shit! Man blir ju snuvad på konfekten!«. En bil körde förbi. Någon blåste ut rök. Det blev tyst. Jag förstod att det var en ganska dålig sak att säga när upphovsmännen stod precis bredvid utan att förklara mitt påstående närmare. Men jag menade ju det som något väldigt positivt.
Låten var »Mad About the Boy«, det bidrag som
The Radio Dept. medverkar med på den kommande
Friendly Noise-samlingen. De blev helt förskräckta när de hörde min kommentar eftersom de tydligen varit så osäkra på låten (hey, den känslan vet jag precis vad den innebär). Jag fick utveckla den ytterligare då och det är dags att göra det nu igen med tanke på Digfi:Mix den här veckan när de spelade live.
The Radio Dept. har utvecklats till att bli mästare i den utsökta konsten att snuva folk på konfekten. De fångade oss med »Against The Tide«-sjuan, gav oss allt vi någonsin velat ha med albumet »Lesser Matters« och drog sedan undan mattan. De höll oss på halster, de lät oss lida. Vi fick EPs med perfekta jävla låtar men bara lite då och då. Det var aldrig nog. De lät oss ligga på knä och önska, drömma om hur bra nästa låt skulle vara. Och det är det bästa ett perfekt popband kan göra.
Jag kommer spontant att tänka på två saker:
1.
Superpitchers remix av
M83s »Don't Save Us From the Flames«. Tio och en halv minut av perfekt techno, men ack ack ack vad otillfredsställd den lämnar lyssnaren. Ljud för ljud läggs till, lager på lager av monotont driv och precis när man bra vill skrika »nuuu hääänder deeeet« och låten ska explodera i originalets eufori så plockar Superpitcher bort alla ljud och börjar om från början. Helt genialiskt.
2.
Yvonnes tidiga spelningar. Jag har tidigare skrivit på BASS om den bästa spelningen jag någonsin sett (länk finns
här). Den varade 30 minuter. Visserligen med hela nio låtar, men ändå. 30 minuter. Spelningen jag sett med dem några veckor tidigare hade varit ännu kortare. Runt 20 minuter. Då snubblade jag ut ur lokalen, ner i tunnelbanan och åkte hem med en knuten näve under kudden och önskade mig mer. Jag ville ha så mycket, mycket mer.
Att bli lurad på det sättet, att inte få allt man vill ha, att aldrig få tas till den där extasen trots att man vet att musiken man lyssnar på skulle ha den kapaciteten, att alltid vara hungrig efter mer... Det finns ingenting som slår den känslan. The Radio Dept. har sedan »Lesser Matters« släpptes haft mig lindad runt lillfingret. Jag har
intervjuat dem och försökt skriva recensioner om både
»Pulling Our Weight« och
»This Past Week« för att försöka få ur mig allt jag tänkt, men det har aldrig varit nog. Jag har sagt allt jag kunnat säga, försökt sätta ord på det där totaltillståndet som jag upplever när jag hör deras musik, men det har aldrig varit nog. Och bara vetskapen om att de till dessa EPs spelade in embryon till mängder av material som aldrig blev utgivet gör så ont, så ont. För allt det där som fastnar i bandets egna stenhårda kvalitetskontroll är ju så mycket bättre än det mesta av det som andra band släpper som singlar, det bara
vet man ju. Vi vet att det finns gömda/glömda guldkorn som vi aldrig kommer att få höra och vi känner oss lurade på konfekten.
I fredags var det dags igen. The Radio Dept. spelade på Digfi:Mix och började med just »Mad About the Boy«. De spelade totalt sex låtar och just som vi fått explodera till näst sista »Deliverance« från »This Past Week« så kom den instrumentala avslutningen med bubblande ljudmattor, en ensam solostråke och en gitarrmelodi som ekade lika ensamt som gitarren i
The Cures »Homesick« (eller är det en bas med chorus på? Jag lär mig aldrig höra skillnaden).
Jag stod längst bak i lokalen. I ett eget mörkt hörn där ingen annan stod. När The Radio Dept. klev av scenen stod jag med tre stora ord noggrant tuschade över pannan: »Ge. Mig. Mer.« Precis som på Popaganda förra året, när de sista tonerna av »Let Me Have This« ekade mellan universitetshusen och tjejen framför mig ville köpa min pin. Precis som på
Kulturhuset, hösten 2002, när »The Radio Dept. är så jävla bra« fortfarande bara var något som
Johan Jacobsson sagt och jag blev lustmördad av gitarrmattorna från scen för första gången.
Digfi:Mix förra gången, några timmar och väldigt många öl efter att jag fått höra »Mad About the Boy« utanför på gatan. Jag hamnade i baren bredvid
Johan Duncanson som frågade mig om vad jag tyckte om något band och jag sa att jag inte hört dem för att jag inte är så mycket inne på sådan musik just nu. Det senaste året, förklarade jag, har jag mer och mer gått tillbaka till klubbmusiken som jag kom ifrån och därför har min koll på indiepopen blivit rätt risig. Johan frågade försiktigt om jag växt ifrån The Radio Dept. också och sa att han hade förståelse för om jag gjort det. Men herregud, såklart inte... Orden stockade sig, jag kunde inte få fram en vettig förklaring. Jag hoppas han förstod det jag försökte säga.
Det är nämligen inte lätt att prata om mitt förhållande till The Radio Dept. längre. Jag har sagt allt jag kunnat säga, försökt sätta ord på det där totaltillståndet som jag upplever när jag hör deras musik, men det har aldrig varit nog. Så fort jag försöker så blir det bara en soppa av allting - som den här postningen ungefär.
Jag kan dra en röd tråd kronologiskt genom hela min skivsamling. En röd axel på vilken jag kan placera in artisterna som verkligen, verkligen träffat den där ömma punkten där allt bara brister. The Radio Dept. är det senaste tillskottet i denna eviga historieskrivning, denna musikaliska krönika över vem jag är. Men det är inte
My Bloody Valentine som står i andra änden. Jag har aldrig varit inne på gitarrskrammel. Den röda tråden handlar om känsla, om eviga värden som kommuniceras oavsett uttryck.
Ta avslutningslåten »Pinta, Niña, Santa Maria (Into Eternity)« från
Vangelis soundtrack till »1492 - Conquest of Paradise«. Den står där på min tidsaxel, lika ensam och vacker som The Radio Depts »Mad About the Boy« och säger mig precis samma saker. The Radio Dept. skulle kunna framföra en tolkning av den, utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Eller
Pet Shop Boys »Being Boring«, en annan av de verkligt bestående punkterna i krönikan om mig. Den faller naturligt in bredvid The Radio Depts »Deliverance«. För det handlar inte om sound, det handlar om stämning. Om känsla.
Och känslor... Känslor är något som The Radio Dept. har gott om. Och de delar med sig av dem.
Det har gått snart tre år sedan »Lesser Matters« kom. Ett nytt album är på väg och jag längtar så mycket att det gör ont i hela kroppen. För The Radio Dept. är ett exklusivt band. Man vet inte så mycket om dem. De syns inte så mycket. De är ett namn, de är något att se fram emot och de är en garanti för stora upplevelser. Men när det är tyst om dem så är det knäpptyst. Trots att vi står med öronen vidöppna och dör av begär efter deras musik.
När det gäller popmusik är det bara bra att bli snuvad på konfekten. Att bli tvångsmatad är det sista jag vill. Därför blir mitt förhållande till The Radio Dept. bara starkare för varje månad som går utan att man hör någonting ifrån dem. Det är nu så pass komplicerat att jag inte kan uttrycka mig utan att det blir fel. Jag får en känsla att Johan Duncanson gjorde en slags bedömning av mig där i baren, om det kunde vara som så att jag trots allt kanske bara var ytterligare en journalistvindflöjel som bytt åsikt när det gått några år och den inledande »åh-kolla ett nytt band-ha!-jag var först-min pappa är starkare än din«-hypen hade lagt sig. Men så är det förstås inte. För i tidslinjen över mitt liv står »The Radio Dept.« etsat rakt i metallen medan de flesta av deras samtida artister fortfarande bara är skrivna med borttagbar märkpenna och med ett litet frågetecken bredvid namnet. Därför får de lura mig hur mycket de vill, och allt jag kommer att göra är att stå bredvid och säga »gör det igen, gör det igen, gör det igen«.
Under 2004 var det faktiskt helt tyst från The Radio Dept. Nästan helt tyst, för de briljerade på min lilla cdr-samling Monotoni med den regndroppande, storstadsnattsepiska instrumentalen »Brobygatan« (som från början skulle ha varit med som avslutningsspår på »Pulling Our Weight« men som lyftes på grund av bandets stenhårda kvalitetskontroll som jag nämnde tidigare i texten). Eftersom jag fått flera mail från de som inte hann få tag i samlingen som frågat efter denna låt så lägger jag upp den som mp3a här. Något för dem som väntar...
The Radio Dept. - »Brobygatan«.
I ungefär varje artikel om årets popkungar Le Sport har det berättats om hur de tidigare hette Eurosport men var tvungna att byta namn eftersom en viss sportkanal hade paxat det först. Nu har de åkt på en till varumärkessmäll.
På onsdag är det en stödgala för bandet på Marie Laveau. Tillställningen heter »Le Sport Aid« och ska dra in pengar för att betala skador på en hyrbil som råkade gå sönder när Le Sport spelade in videon till »Tell No One About Tonight« (då blir det också livedebut för Mr.Suitcase, pepp pepp).
På affischen för nämnda gala hade bandet använt ett rött kors på vit bakgrund för att visa att det här är en viktig sak att ställa upp på. Sexhundra affischer var upptryckta och en satt i fönstret på Marie Laveau när en kvinna kom in och informerade att de inte fick använda dem eftersom bara Röda Korset får ha just det röda korset.
- Vi tänkte bara att folk skulle bli provocerade, skrattar Örjan Lindbeck i Le Sport.
- Eftersom korset står för världsfattigdom, svält och död tyckte vi att vår trasiga bil skulle vara en provokation om prioriteringar och i-landsproblem, men istället blev det samma deal som med Eurosport. Min respons om någon hade klagat skulle ha varit att Le Sport tar upp så otroligt lite utrymme i det offentliga rummet ändå så ingen skada är skedd, men nu såhär i efterhand förstår jag självklart att vi inte kunde använda den. Vi får lösa det där på något sätt. Klippa isär affischerna eller nåt.
Beneath a Steel Sky uppmanar härmed alla att maila nedanstående text till vänner och bekanta som kan tänkas vara intresserade:
Mer på 
Jag hittade några gamla cd-skivor i en väska. Brända skivor. Arbetsmaterial från mitten och slutet av nittiotalet. Utkast, synopsis, karaktärer, platser. En lång historia om ett café i en stad där ägaren bodde i rummet innanför caféutrymmet och ägnade den mesta delen av sin tid åt att tänka på den där morgonen då han klev på stationen och lämnade saker bakom sig som han inte borde ha lämnat (den är 340000 tecken lång, kan man kalla det för roman? I så fall var det min första.). En kortare historia (40000 tecken, jag var redan på den tiden oförmögen att fatta mig kort) om en gård på Öland som var hemsökt på Lovecraft-vis. Några fruktansvärt undermåliga noveller. Några förvånansvärt bra noveller.
Det är läskigt att läsa texter som man inte minns att man skrivit. Det är okej att läsa nyligen publicerade artiklar eller backtracka här på bloggen, men så fort det gått mer än ett-två år så känns det så främmande. Den som skrivit texten kan liksom inte ha varit jag, eller?
En del av texterna jag hittade på cd-skivorna hade så obskyra referenser att jag inte hade en aning om vad de betydde när jag nu läste dem. I berättelsen om det hemsökta Bokgrenska residenset på Öland hittade paret som hyrt torpet en utbyggnad som var väldigt konstig. Det var som det fanns ett litet rum i mitten av huset men det fanns inte dörr in till detta hålrum från något av rummen intill. När de knackade på väggarna hörde de däremot att det var ihåligt och inte igenmurat. Såhär stod det i texten:
»Detta onormala hantverk förbryllade oss, men inte mer än att vi kunde dra slutsatsen att den som ritat huset kanske inte varit fullt kompetent, kanske som den gamle Grundholm, eller att denna arkitektoniska excentrism kanske var gjord på order.«
Wtf!? »Den gamle Grundholm«? Jag blev knäpp (tänk er själv vilken förnedring, att inte kunna hänga med ens på egna referenser) och började rota bland mina böcker. Febrilt letande efter ledtrådar bland ryggarna i bokhyllan så slog det mig att han som ritat det felkonstruerade huset i Hjalmar Bergmans »Farmor och Vår Herre« hette Grundholm. Intertextualitet! Voila! Så väldigt navelskådande, men på något sätt lite charmigt.
Det har varit ganska jobbigt att läsa igenom alla texter för jag gillar verkligen inte att bli påmind om den tiden. Jag var ganska förtappad då (förhoppningsvis mer förtappad än jag är nu) och det är jobbigt att se hur en mycket yngre, naivare upplaga av en själv tänkte. Men jag var ändå tvungen att läsa igenom dem, för jag kände att jag var skyldig texterna det. De tog många timmar att skriva dem och eftersom ingen annan läst dem vore det rätt tråkigt om till och med jag vände dem ryggen nu några år senare.
Men!
Mitt i allt detta snubblade jag över en påbörjad sak som faktiskt inte var så dum. Om det inte vore för att saken nu redan känns gjord så skulle jag nog plocka upp den här i ljuset igen...
Det börjar någonstans i Stockholm, nutid. Ludwig ligger på sin säng i lägenheten. Genom fönstret ser han en rosa banderoll med texten "..olstar.." (hela ordet "Skolstart" syns inte på grund av karmarna på hans fönster). Överallt på banderollen finns streckgubbar som försöker imitera svarta tavlan-klotter men som bara liknar dåligt utskrivna cliparts. Ludwig har flera meddelanden på sin telefonsvarare, antingen från kompisar som vill fika med honom eller från human resources-folk som vill ge honom feta arvoden för uppdrag. Han lyssnar inte av dem för han försöker skriva sitt testamente.Eftersom han inte har en aning om hur det går till så improviserar han utifrån vad han lärt sig i advokatserier och filmer.
Jag gillade det här därför att jag till och med lyckades lura mig själv nu när jag började läsa de kapitel som var skrivna. Såhär började den:
»Det är den första dagen på hösten. Luften är frisk och allting börjar om igen. Allt utom jag.«
Så löd inledningen och efter det körde han fast. Ludwig var osäker på om ett testamente skulle ha den personliga touchen, som ett avskedsbrev, eller om det bara kyligt skulle redovisa vad som skulle skänkas till vem. Problemet med just den här inledningen var att den kändes för mycket som ett avskedsbrev från någon som mötte döden med vilje. Ludwig ville inte dö men han förstod att det skulle hända innan årets slut och tänkte därför göra det lite lättare genom att ha ordnat med all formalia. Han ville vara personlig så att de efterlevande skulle förstå att det här inte var en sån katastrof för honom som det säkert var för de runt omkring honom.
»Allting måste ha ett slut. Tyvärr har jag kommit till mitt nu. Kom ihåg att ni alltid finns i mitt hjärta och jag hoppas att jag har äran att finnas med i era.«
Det blev så jävla teatraliskt hela tiden. Bara kungar eller stora hjältar får skriva så.
»Eftersom ni läser detta finns jag inte längre bland er. Jag...«
Ludwig slängde det direkt. Den raden får bara användas av rika knösusar som lämnar efter sig ett arv till fyra syskon som inte kände till varandra och från en dålig VHS på dold storbildsskärm i hans kontor ger dem direktiv om hur de ska delta i en utmaning för att visa vem som är värdig arvet.
Han kliade sig i huvudet. Om allting gick som han trodde så skulle det inte vara någon risk ännu på några veckor. Egentligen fanns ingen anledning för att det här tvunget skulle bli klart just idag. Han hade bara vaknat och känt att det här var en bra dag, en mycket tydlig brytningspunkt mellan årstiderna. Det var en utmärkt dag att börja avrunda på. Men till slut nöjde han sig med:
»Fan också, det här var ju inte vad jag hade hoppats på. Men det finns ingen anledning att sura nu. Deppa inte, fundera inte. Ta ett glas ikväll och sjung med i någon bra låt. Jag är inte mycket för att sörja. ps. Peter och Hanna får dela skivsamlingen och möblerna kan Jonny behöva. ds.«
Det fick duga för tillfället.«
När jag läste om detta nu så tänkte jag bara »åh herregud, jag dör av skam« för det här skrevs några år för många efter att jag var 16 för att lite halvsuicidal romantik skulle kännas okej. Men! Det roliga var när jag fortsatte läsa. Jag hade nämligen helt glömt bort vad som hände efteråt.
Tanken med Ludwig var nämligen inte att han på något sätt skulle dö för egen hand. Intrycket med inledningen skulle vara det, men sedan skulle en mer komplicerad bild träda fram. Ludwig bara visste att det skulle hända under de kommande månaderna. Han kunde inte sätta något finger på när, hur eller varför, utan var bara smärtsamt medveten om att det skulle hända.
Alla de här human resources-folken som jagade honom på telefonsvararen var nämligen ute efter hans speciella lilla egenskap: utan att på något sätt vara synsk eller kunna förutspå något som var på väg att hända kunde han känna i sig när något var rätt eller inte. Genom att titta på produkter, images eller lyssna på tal kunde han säga om det skulle komma att få genomslagskraft eller inte. En sorts trendkännare, fast utan testgrupper och research. Han satte ihop testgrupper och prövade produkter på dem eftersom det var vad alla förväntade sig, men när han satt där under långa dagar och lyssnade på deras skitsnack så var han bara full av förakt för testgrupperna hade så sällan rätt gentemot hans magkänsla och resultaten hans presenterade för kunderna var alltid hans magkänsla - och det stämde alltid.
Tanken var alltså att han en kväll innan han skulle sova hade fått den här känslan av att det var över för honom, att det inte fanns någon väg ut och att han var död innan årets slut. Han började med ett ganska apatiskt beteende för eftersom han tyckte sig veta att han var dömd så försökte han inte streta emot eftersom en förutbestämd händelse kommer att inträffa, oavsett vad man gör. Om man fortsätter leva livet som vanligt så blir man överkörd av en bil, om man isolerar sig på landet så ramlar ett träd över en under en storm... Ganska enkla regler när det gäller predestination.
Det skulle finnas flera sidohistorier till den här berättelsen som bland annat skulle handla om en falskmyntarliga i Enskede och journalist som skrev deckare, men de hade jag knappt börjat skriva på när jag la ner. Allt skulle med tiden sedan vävas ihop och Ludwig skulle med sina aktiva val och handlingar faktiskt undgå att vara död innan årets slut. Problemet för honom var ju bara att just att han undvek att dö innebar samtidigt att han hade haft fel i sin magkänsla och att han inte längre kunde lite på sin gåva att veta vad som var rätt.
Jag gillade den då och jag gillar den nu. Det hade kunnat bli något bra av den. Om inte....? Ja, om inte vadå...?
Fem ord:
William Gibson - »All Tomorrows Parties«
Jag får väl erkänna att idén om någon som just känner vad som ska hända säkert uppkom redan när jag läste Gibsons »Idoru« när Colin Laney utifrån kreditkortsutdrag och dataströmmar inser att Alison Shires ska ta livet av sig och åker dit för att försöka stoppa henne, men med uppföljaren »All Tomorrows Parties« spann han vidare på temat och det blev så uppenbart.
»Colin can see "nodal points" in the vast streams of data that make up the worldwide computer network. Nodal points are rare but significant events in history that forever change society, even though they might not be recognizable as such when they occur. Colin isn't quite sure what's going to happen when society reaches this latest nodal point, but he knows it's going to be big.
När sedan hans nästa bok, »Pattern Recognition«, kom så var det en himla tur att jag inte lagt ner en massa år på att försöka få den här boken klar. För... I »Pattern Recognition« är huvudpersonen... konsult och trendanalytiker. Och det hade varit ganska jobbigt att gång på gång behöva säga »Ja OK jag älskar Gibson men jag har inte snott det av honom«... Hm. Förresten tror jag att det var Gustav Gelin som en gång gav mig rådet... »Om du får en riktigt, riktigt bra artikelidé, se till att skriva den fort som fan, för om du väntar så kommer Andres Lokko redan ha skrivit den artikeln i nästa nummer.« Man kan väl säga att det var lite samma sak i det här fallet. :)
Hur som helst... Ludwig var ett tankefoster som jag är ganska nöjd med, till och med såhär sju år senare när jag hittar honom på en gammal bränd cd-skiva.
När jag i början satt och gick igenom allt det här gamla materialet så var jag både generad och skamsen för jag tyckte det var så himla ungt och oerfaret. Efterhand började jag hitta saker som jag faktiskt var genuint nöjd med, saker som jag skulle kunna lyfta upp och göra någonting av idag om jag haft de ambitionerna. Då blev jag plötsligt ledsen över att jag har så himla lite sparat från den tiden. Visserligen har jag ett par gamla hårddiskar liggande här någonstans som kanske har gamla synderna intakta men om de fungerar och hur jag i så fall ska kunna läsa de gamla antika datorformaten... Det är helt andra frågor.
Så kids, ett litet råd från en gammal ärrad gubbe:
Backa upp! Ta kopior! Låt inte resultatet från era sena nätter med händerna på tangentbordet och Markus Güntner i högtalarna gå förlorat i nästa hårddiskkrasch. Ta fram de där cdr-skivorna nu på en gång och bränn ner alla kataloger som innehåller saker ni gjort, även om det bara är kladdar. Bilder, text, musik, hemsidor... Whatever. Backa upp! Majoriteten av det kommer ni tycka är helt hemskt när ni tittar tillbaka, men därinne bland det naiva materialet kommer det att finnas guldkorn som ni blir överraskad av. Och tröstade av. För det ovanstående synopsiset gjorde faktiskt mig rätt glad. Det fick mig att fundera på om jag behöver revidera synen på mig själv som rätt hopplös under de där åren. Det känns faktiskt ganska bra.
Rikard: Saknar dig. Kalla kriget-vår? Snälla? (
