Det postades ett väldigt sorgligt meddelande i helgen. Jag har själv råkat ut för detta fast långt ifrån i samma skala som SUMO har gjort. Vill därför posta efterlysningen här, utifall någon vet något: Vi hade inbrott i SUMO-studion i natt. Det försvann prylar för över 100 000kr. Men det vi är mest knäckta för är att vårt albumprojekt och backuper försvann. Albumet skulle vara klart i december och vi har jobbat på det konstant i över ett halvår. Vädjan: - Mac G5 2x1,8 - One firewirehårdisk 200GB - I-book (G3) m trasig cd-r drive Om nån vet något, hört något eller känner någon som skulle kunna hjälpa oss hitta dessa ovärderliga saker, vänligen ring eller smsa: Alf Tumble: 0708-59 24 58 Vi betalar givetvis generös hittelön. /SUMO

Nu på onsdag, 30e november, spelar jag skivor en vända på Comet Autumn Days. Spelar live gör inga mindre än Unarmed Enemies och ytterligare DJ är Johan Jacobsson. Runt midnatt ska jag och Johan slåss ute på gatan om huruvida Tom Meents eller Dennis Anderson är coolast. Plats: Bonden Bar, Bondegatan 1c Datum: 30/11 Tid: 20-01 Pris: Gratis Ålder: 20 år

Medan jag skrev förra inlägget publicerade det hedervärda folket på Shaktar uppdateringen på deras sida »Veckans mp3«. Den här veckan var det lilla jag som fick bidra med en låt. Jättekul, eftersom jag tycker deras site har utvecklats till att bli ett grymt forum för popmusik med relevans! Gå gärna in och tanka här: http://www.shaktar.nu/songs.php

Det är lite konstigt ibland. Av de 25 albumen som finns med på Sonics årsbästalista har jag faktiskt bara hört ett, M83s »Before Dawn Heals Us«, som också fanns med högt uppe på min egen personliga årsbästalista. När jag däremot tittar på Nöjesguidens lista finns massor av de album jag hållit högt under året med. Jag blir förvirrad av sånt här. Det var ju inte såhär det skulle bli? Jag har alltid drömt om att få höra hemma någonstans, vara en del av något större. Men jag tycker om knasterflummiga ambientartister för mycket för att vara musikjournalist »på riktigt«. Jag gillar Coldplay och Embrace för mycket för att vara »indie« eller vad det nu heter. Jag har för dålig koll på limiterade minimalhouse-tolvor för att vara ett med technoskallarna. Jag gillar Mauro Scocco för mycket för att kunna vara trovärdig när jag knyter näven för att hålla The Tough Alliances rygg. Allt är väldigt komplicerat. För två-tre år sedan skulle förmodligen bara ett eller två album på Nöjesguidens lista ha sammanfallit med min egen. I år är det istället bara ett album som sammanfaller med Sonics. Jag undrar vad som hänt, för det enda jag vet är att det inte handlar om positionering från min sida. Nu är det ju förvisso så med demokratiskt framröstade listor att det handlar mer om minsta gemensamma nämnare och något som passar alla litegrann hellre än vissa supersläpp som bara passar några, så det går ju inte att utifrån en lista dra några slutsatser. Men det är ändå lite märkligt att jag är så många ljusår bortanför medianen i ett magasin där jag ändå medverkar regelbundet. Att vara »smal« eller »svår« har aldrig haft något egenvärde för mig. Jag lägger ingen värdering av den där förmodade hippheten som är så himla viktig både för de som älskar och hatar den när jag väljer om jag ska spela Tim Hecker eller Embrace när jag kommer hem från jobbet, ju. Jag trodde att jag visste var jag stod, men den här jämförelsen visar att jag i smak inte befinner mig i den sfär jag trodde. Det är lite ledsamt, för många av mina bra vänner jobbar för Sonic och det är alltid trevligt att träffa folket därifrån. Av de på Nöjesguiden känner jag ingen (förutom Emil, då, men honom lärde jag känna på den glada Bomben-tiden). Nu är det ju såklart inte så att någon jag känner skulle behandla mig som paria för att jag inte har hört några album (även om det skulle vara tufft, för fan vilka coola kompisar man skulle ha då, helt seriöst) men det handlar om att passa in. Jag har verkligen ingen önskan om att vara »han den där som lyssnar på så mycket konstigt«. För »konstigt« har, liksom »smalt« och »svårt« aldrig haft något egenvärde hos mig. Jag vill inte definieras som ytterlighetsfreak. Men kanske är det så att det aldrig går att passa in? Det kanske inte är någon som gör det? Man kanske bara kan passa in mer eller mindre? Att jag faller utanför ramen för en liten årsbästalista är naturligtvis ingenting som tynger mig eller som jag grubblar på. Det finns ju en rakt motsatt aspekt av det också: att inte vara som de andra. Att inte passa in är en skitsak, men jag blir ändå så förvånad när jag inser det eftersom det inte är något jag har strävat efter. Okej, haha, jag fattar att det låter sjukt. Att säga att jag inte vill positionera mig när jag skriker om Tim Hecker och Markus Guentner är väl ungefär lika stor brist på självinsikt som alla de som hävdar att de är ödmjuka har. I och med att de säger »jag är väldigt ödmjuk« så har de bevisat den totala motsatsen, och kanske är det så med mig också. Jag vet bara att uppfattningen om mig som jag möter när jag talar med folk som inte känner mig är väldigt olik den jag själv har. Men nu börjar den här postningen spåra ur, vad jag ville komma till var att jag tror alla behöver ett hem för själen. Man behöver ett hem för själen, ett sammanhang där man känner att man är en del av något till fullo, något som man känns som en självklar del av. Som jag kan tänka mig att det är när man spelar i ett band. Inte som när Sverige går med i EU för att få bra handelsvillkor men inte vill ställa upp på gemensam valuta, utan som när man sitter i ett rum med ett tiotal andra och strävar mot precis samma mål och vill precis samma saker, köpa hela paketet, låta sådant man tycker är negativt vägas upp av det positiva och därigenom älska helheten, låt det sen vara en redaktion, en milis, ett revolutionsgarde, en syjunta eller vad som helst. Det närmaste jag har ett själsligt hem just nu finns förmodligen på last.fm. Där har jag grannar som är nästan som jag. Glada plastskallar som skickar meddelanden på risig engelska om Plastikman, sånt blir man ju så glad av. Och skitknepiga snubbar som ber en maila Badly Born Droid-låtar och frågar om man vill köpa syra. Och så får man glada utrop av konstiga Doofgoblin-fans som tror att man är en av dem fast man egentligen bara glömde ett album av dem på repeat när man gick och sov. Det är också kul. Och det kanske räcker? Kanske är det bättre att vara en liten egen del som sitter ihop med massa andra små egna delar än att »passa in«? Möjligt, men det känns också väldigt mycket mer ensamt. Ikväll ska jag spela skivor på Disco Bravo och det blir bara hits det går att sjunga med till, promise.

Hej. Jag skriver inte så mycket just nu för jag är lite för bitter för det. Bitterhet och cynism går dåligt ihop med skriven text. När det kommer till skriven text så känner jag mig just nu som man kanske hade gjort om man var den där killen som hade bra bollkänsla men inte tillräckligt med klipp i steget för att bli fotbollsspelare, så istället fick han jonglera lite med bollar bakom ena målet i pausen på en Champions League-match och visst tyckte han det var kul att få vara med men de flesta var tyvärr ute och köpte korv. Och med den sinnesstämningen så ska man inte skriva. I alla fall inte bloggpostningar. Så... Jag använder mina finaste ord i skarpa avslagsbeslut på jobbet istället. Det är inte omöjligt att jag länkar till en brand new mp3a med Mr.Suitcase och Sanna Fischer här imorgon. Håll ögonen öppna. I en tid när väldigt mycket musikbevakning går ut på att diskutera Idol-juryn eller att trampa runt i samma gamla fotspår som vi trampat så länge jag har läst musiktidningar så känns det skönt med lite mer tillbakalutade alternativ. Mp3-bloggen är den bästa bloggen, helt klart. För musikjournalisten i sig är ju ganska obsolet om han/hon sitter och försöker beskriva hur en bra dänga låter när mp3-bloggen bara skriver »det här är skitbra« och lägger ut hela låten. Nya bloggen L'amour a trois har en väldigt mysig musiksmak. Och så skriver smickrande saker om mig också. Det bästa av två världar, om ni frågar mig. Hälsa på och tanka lite saker att förgylla dagen med, vetja. Grymt initiativ! http://lamouratrois.blogspot.com/

Det är slut mellan Fadde och Linda. Vad ska vi nu tro på? Om inte det håller så kan ju ingenting göra det. Eller?

Under dagar när ens situation är som karbonkopierad från en Dilbert-sketch, ska man då bli technostressad och vansinnig eller bara vara nöjd över att det är så nära man kan komma att bli ett med popkulturen? Tror det finns någon stackare på Canons servicecenter som tog emot mitt samtal innan jag hade börjat ställa mig denna fråga som inte är helt nöjd. Men man får faktiskt vara arg när skrivarjäveln lägger av mindre än två dagar sedan den la av sist och den fick en tre timmars totalgenomgång av serviceteknikern. Den håller efter en totalservice i snitt fyra-fem dagar innan den vill skriva på 20 ark samtidigt och the paper jam from hell tar vid. Technostressen... Technostressen... Jag fick av någon anledning lära mig att man inte ska slå på döda ting. Jag har aldrig riktigt hajat det där. Är det bättre att slå på levande ting? Är det inte bättre att ta ut all frustration på en vägg eller nåt? Nå, hur som helst. Min uppfostran förklarade aldrig hur det är att slå på saker som rent definitionsmässigt inte är vid liv eftersom de inte är medvetna om sin existens men som genom programmering ändå är medvetna om deras uppgift och konsekvent vägrar att utföra dem. Det måste vara ok? Min våtaste dröm är att hitta en mecenat som vill finansiera något projekt som innefattar lite mer värde än pappersvändande. Det första jag ska göra med pengarna jag får då är att köpa en fet skrivare och slå sönder den i spillror som ska brännas i helig eld med pekfingret i luften. Och vips... Kanske kom där också svaret på varför mecenaterna inte direkt står i kö. Men jag har ju ett rum med utsikt. Då får man inte klaga.