Det svåraste med att analysera popkultur är när man inte vet om det är samtiden eller en själv som person som har förändrats. Jag satt och tänkte på det igår kväll när jag läste releasescheman för att se om det fanns något roligt reportage att göra eller någon skiva att se fram emot lite extra. Det var lite tunt med det. Fram till för några år sedan så var vissa datum heliga. Jag visste precis när olika artister skulle släppa album och började gå till skivbutiker och fråga någon vecka innan för att ibland kunde man ha tur och de hade fått in skivan tidigt och sålde lite hemligt fast den inte officiellt släppts. Allt ifrån små EPs med popband till storslagna andraalbum av arenaartister har jag räknat ned dagarna till. Men det är inte riktigt så längre. Idag kommer musikkickarna inte längre i stötar utan istället på en jämn nivå. En mycket, mycket högre nivå jämfört med förut när allting peakade då och då och det däremellan oftast var skit, men fortfarande en jämn nivå. Och jämna nivåer kan få borderline-fall som mig att tappa intresset. Näe, så är det inte förstås. Men idag känns det mer som... »Åhå! En ny Le Sport-mp3a!«, »Aha, har DJ Koze släppt ny tolva?«, »Grymt, ett Eluvium-album«. Varje vecka kommer något som man går igång på och varje dag är det nåt nytt tips som visar sig vara grymt. Det är inga problem att få en ny fix om man vill ha den, det handlar bara om att leta lite. Man är inte längre utlämnad till när de stora skivbolagen väljer att släppa saker utan kan hitta samma glädje i mindre mp3-släpp och liknande. Jag tror det är lite som med smågodis. När man var barn var godis värsta grejen eftersom man fick det så sällan. Veckopengen kom, Refreshers köptes och lördagen var helig. Nu kan man gå och handla godis när man vill och det är mer en rätt jobbig last som man blir fet av snarare än något som förgyller tillvaron. Den här förhållningen till popmusik kan ha att göra med flera saker: - Antingen så är det lättare att få tag i grymma grejer nu, man behöver inte sitta och vänta på att något av de 10 band man avgudar ska släppa något för nu finns det 1000 band man gillar lagom mycket istället och de släpper skitbra saker hela tiden. - Eller så släpps det mindre verkligt intressanta skivor och istället fler »helt okej« som funkar, nivån har sänkts till ett mellanläge och jag har anpassat mig därefter. - Eller så har jag blivit disträ och gammal i mitt förhållande till popmusiken - Eller så är det bara så att mängden kvalitativa grejer har ökat så otroligt mycket eftersom det totala antalet grejer som släpps har ökat så otroligt mycket. Det totala antalet verkligt bra släpp är fler men relativt mot de dåliga är det samma som tidigare. Jag vet inte. Jag är nog lite rädd för att få reda på sanningen eftersom det där med gammal och disträ kanske riskerar visa sig vara sant. Det enda jag vet är att jag läste releasescheman. Och ingenting fick mig att ringa in ett datum i almanackan. Men! Väldigt mycket fick mig å andra sidan att känna stor tillförsikt inför den kommande vintern så än är kanske hoppet inte ute för mig.