Mosnews.com skriver att Josef Stalin enligt handlingar i nyligen öppnade arkiv på 1920-talet ha givit uppdrag till Sovjetunionens ledande zoolog Ilja Ivanov att skapa en hybrid mellan apa och människa. Denna oheliga skapelse skulle användas som soldat i krig. Innan vi tar detta för en sanning så får man komma ihåg att de främsta diktatorerna/tyrannerna alltid omgärdats av fantastiska historier (dessutom inte helt sällan uppdiktade av dem själva) så äktheten i det kan vi ju direkt sätta ett litet frågetecken kring. Dessutom har brist på soldater inte direkt varit Rysslands största problem genom åren, så varför de skulle vilja skapa en sån där hybrid verkar ganska konstigt. Men låt oss utgå ifrån att det är sant. Vi låtsas att vi vet att Stalin ville skapa en hybrid av apa och människa för att använda i krig. Då är det naturligtvis ett helt fantastiskt initiativ. Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till de stora envåldshärskarna och tyrannerna. Oavsett vilken epok jag läst om har det bestående intrycket nästan alltid kretsat kring de enormt komplicerade karaktärerna som var deras tids svin. För lika mycket som exempelvis Stalin var en utrotare - en vedervärdig man vars politik bara Lars Ohly kan uppskatta – hade han också det där för despoter så vanliga underbara draget någonstans på den hårfina gränsen mellan galen mega-lo-mani och rent geni. Vi sätter det i perspektiv: Vi antar att uppdraget till Ilja Ivanov om att skapa apmänniskan gavs i samband med att den första femårsplanen sattes i verket och Trotskij skickades i exil. 1928. Vad kunde vi göra 1928? Det var samma år som Alexander Fleming upptäckte antibiotikan. De första järnlungorna (primitiva respiratorer) hade börjat användas på sjukhusen. Den första transatlantiska flygturen skedde. Ni hajar, med våra mått mätt var det i princip fortfarande stenålder inom vetenskapen. Och vad kokar Stalin ihop för idé? »Hmm, en apmänniska som krigare, kunde inte det vara något?«. Kom ihåg att vi åttio år senare fortfarande som bäst håller på att klona får, och här ville han försöka sig på en bedrift inom genetiken som skulle fått Dolly att framstå som baka-kaka-i-sandlådan. Själva idén och kanske framförallt avsaknaden av självinsikt är såväl komisk som fascinerande. Och skrämmande. För det säger ju en del om synen på sina egna idéer när man faktiskt sätter sådana här planer i verket (fortfarande förutsatt att det mosnews.com rapporterar är sant). Den här typen av karaktärer finns överallt i historien. Och de kan bara vara sprungna ur en bisarr blandning av narcissism, kontrollbehov, storslagna visioner och naturligtvis medarbetare som inte vågar säga annat än ett entusiastiskt »javisst!« av vetskap om att de kokas över öppen eld om de ifrågasätter. Men det är just biten med de storslagna visionerna som jag har en sån hangup på. Jag kan inte låta bli att beundra just det draget. Ta exempelvis Peter den Store, en annan halvgalen ryss med makt. Han var besatt av idén att göra om Ryssland från ett konservativt tsardöme till en stormakt av västeuropeiskt mått - både i värdslig och intellektuell storhet. Han genomförde ivrigt en massa reformer med stor inkonsekvens men med stort hjärta. Det jag verkligen gillar med honom är kontrollbehovet. Han ville att Ryssland skulle ha en betydande flotta men visste att inga av hans egna ingenjörer skulle klara av att bygga båtar av västeuropeisk klass, så vad var lösningen? Peter själv klädde ut sig till dräng och åkte till Holland där han arbetade vid skeppsvarven i flera år för att lära sig hantverket. Sedan åkte han hem och instruerade ingenjörerna hur det skulle gå till. Bara en verklig, verklig galning eller ett verkligt, verkligt geni kan få för sig något sådant. Tyvärr är det inte sällan så att de stora despoterna ofta varit både genier och galningar. Det förra har tagit sig uttryck i djärva planer för vetenskapliga framsteg och arkitektoniska triumfer (som oftast har misslyckats, men ändå, det var bra som idéer), men det senare har som bekant resulterat i att många miljoner människor har fått sätta livet till i strävandena för att uppfylla visionerna. Men om man sätter lidandet och svinigheterna åt sidan en stund så finns det något extremt fascinerande i diktatorerna och deras nycker. Jag skrev tidigare här om Turkmenistans president Saparmurat Niyazov när han förbjöd playback i TV. Detta var alltså efter att han förbjöd balett och opera för att det är »onödigt«. Han förbjuder skägg också, det är sympatiskt. Det finns en stor staty av honom som vrider sig så att solen alltid lyser i hans ansikte. Men! I hans fall är det bara galenskapen som är kul, och då är det inte lika intressant längre. För galna människor hittar man överallt och det är galna människor med resurser som blir riktigt bra karaktärer. Han har helt enkelt inte de ekonomiska resurserna för att starta monstruösa byggprojekt av Stalins och Hitlers magnituder och lever dessutom i en tid när det där med att bygga apmänniskor kanske inte skulle vara helt okej. Men han försöker. Han kallar sig Turkmenbashy (turkmenernas fader, ungefär) och har höjt sin egen bok »Rukhnama« till samma status som bibeln eller koranen. Jag tror att vi hade kunnat ha en riktigt rolig historieskrivning om Turkmenbashy hade levat i en tid där despoterna stod högre i kurs. Då hade vi snackat aphybrider och personkult på riktiga nivåer. Hade han levat för 2000 år sedan är det inte omöjligt att en stor del av världens befolkning faktiskt sett »Rukhnama« som en helig skrift även utanför lagstiftningen och betraktat honom som en profet. Så tunn är ju ändå gränsen mellan en bindgalen diktator och hyllad frälsare. Visioner. Det är det som är grejen. Visioner! Och det är lite besvärande att man aldrig kan ta ifrån dessa monstruösa män som befläckat jorden med så mycket smuts och oskyldigt blod att deras visioner var några av de mest storslagna som funnits.

Kalle Js mp3-kioskvältare »Vända allt« är mer än bara en stunds popmagi. En av låtens viktigaste funktioner är nämligen inte att vara en fulländad, oförglömlig popklassiker utan att den till skillnad från den mesta andra musik som görs har tagit in ett svenskt populärkulturellt perspektiv i ett nytt sammanhang. För, ärligt talat, vem hade trott att Ratatas »Bara du« skulle genomgå förvandling till att bli en av de bästa poplåtarna vintern 2005/2006? Svenska band och artister är väldigt bra på att plocka influenser från utlandet och sedan göra något eget av det, men de är sämre på att förvalta det bortglömda svenskspråkiga »arvet«. Förvisso är så mycket av det bortglömda svenskspråkiga så risigt (som all mögig progg) att jag har all förståelse för att man hellre blickar mot de brittiska öarna eller de amerikanska grusvägarna när inspiration ska hämtas, men ibland känns det ändå lite synd. Det är inte så många som tycker det är konstigt när Jens Lekman samplar Simon & Garfunkel eller när Club Killers omfamnar skinheadkultur. Eller när det dyker upp en svensk alternativcountryrörelse som går i boots. Vi höjer inte på ögonbrynen, men det kan ändå kännas lite avigt. Den enda cover Kent har spelat live var Depeche Modes »Stripped«. Varför då? De var till och med tvungna att byta språk för att kunna framföra den. Vad är anledningen till att de inte spelade Reeperbahns »Små druvor«? Lustans Lakejers »Massans sorl«? De verkar ju själva i en svenskspråkig miljö, varför då byta till något helt annat? På många sätt är det självklart att man i ett land som Sverige inte vill titta i sin närmiljö. När The Beach Boys sjöng om Aruba, Jamaica, Bermuda och Bahamas så var det platser som låg i närheten, något de kunde hoppa på ett plan till och vara där på några timmar. När Donald Fagen sjöng om »a shadow across the blue Miami sky« så hade han bara behövt hoppa in i bilen och köra några dagar för att vara där. När en svensk artist sjunger om samma ämnen så är det längre bort, som en flyktig dröm, som något man hoppas att få uppleva men kanske bara kan få se med lite tur efter år av sparade löner. Det gör dels att mystiken blir större och dels finns inget i vår närmiljö att sjunga om. »Älskling, jag vill ta dig till Bornholm«? Njäe? »Under Ålands sol ska vi…« Nej. Det går inte. Tomas Ledin, Pripps Blå och Tylesand har förstört alla möjligheter att skriva trovärdigt om svenska sommarlandskap. Såklart måste vi drömma oss längre bort. På samma sätt är det självklart att och att Max Peezay har gått igång på grimen på hans nya album. Det kanske inte hade varit jätteroligt om Max istället hade hyllat det svenska hiphoparvet med Just D-beats. Men det finns sammanhang där det är konstigt att vi så blint vägrar att rota i svensk popkultur. För just pop är ju något vi har varit duktiga på i det här landet. Kanske lider vi av samma sak inom popen som inom sommarlandskapshitsen - ABBA och vår föräldragenerations hangup på Baccara har gjort att vi vill ta i svensk pop lika lite som i Gyllene Tider och »Ooa hela natten« när vi ska göra sommarlåtar (att ett upphackat ABBA figurerade på årets bästa svenska technotolva behöver jag inte punktera mitt resonemang med här och nu, va?). Kalle J sket i allt sånt där. Han sket i alla fulländade soulsinglar i Skivsamlar-Lasses arkiv utan gick istället tillbaka till en svenskspråkig pophit som hade betytt något för honom och gjorde om den till en sprakande samtida danspopsdänga. Det är en fantastisk idé. Ratata är inte de aktade visfarbröder som Håkan Hellström väckt till liv bland ungdomen och de är inte heller de ingrodda progg-skägg som hyllas på nya tältfestivaler och i barkhyddor. Ratata var bara ett popband som var perfektionister i studion, två killar som uppfattades som borgarbrackor av sin samtid och som idag mest är ihågkomna som de där som gjorde den där tryckaren tillsammans Frida, den som man aldrig fick dansa med den man helst ville till på högstadiediscona. Kalle Js samplande av Ratata är lika smart som De La Souls samplande av Steely Dan. Och det bästa av allt är att bortom allt detta funderande är »Vända allt« också bara just en fulländad, oförglömlig popklassiker om det hellre är det man vill ha den som. Något säger mig att Kalle J har världen för sina fötter vid den här tiden nästa år. Ladda hem »Vända allt« under »Arkiv, veckans mp3« på http://www.shaktar.nu. Läs mer på Kalles blogg: http://www.kallej.blogspot.com/

Såhär på kvällen innan julafton kände jag att jag behövde skriva av mig om några låtar som gjorde mitt 2005 fint. Det är inte något facit eller en fulltäckande lista, bara några reflektioner. Det hände ju så mycket i år (nej, det var inget »mellanår« i år heller) så det går inte att täcka in allt. Jag känner att jag redan har skrivit allt jag har att säga om The Radio Dept.s fantastiska »This Past Week« (länk här och här). Jag skulle kunna skriva en mil om Kalle Js helt otroliga ihopkok av Ratata-sampling och Daft Punk-groove i låten »Vända allt« (ladda hem den från Veckans mp3-arkivet på Shaktar, vetja), men honom får jag garanterat anledning att återkomma till senare. Det här är bara en berättelse om några spår som spelats här hemma väldigt mycket i år. Och länkar till mp3or också. M83 - »Don’t Save Us From The Flames (Superpitcher remix)« Superpitcher förvandlade en av singlarna från M83s episka album »Before Dawn Heals Us« till tio och en halv minuter av perfekt techno. Där albumet lånade smakfullt från Pink Floyd (»Can’t Stop«) och Jean-Michel Jarre (»Safe«, komplett med »Destination Docklands«-fyrverkeri i slutet) plockade Superpitcher i sin remix ned låten till en lång, lång väntan på något som aldrig kom. Ack ack ack vad otillfredsställd den lämnade lyssnaren. Ljud för ljud lades till, lager på lager av monotont driv byggdes upp och precis när man bara ville skrika »nuuu hääänder deeeet« och låten skulle explodera i originalets eufori så plockade Superpitcher bort alla ljud och började om från början. Ibland är det bra när man inte får som man vill. Ladda ner The Decemberists - »On The Bus Mall« »Take up your make-up and pocket your pills away, we’re kings among runaways on the bus mall.« Colin Meloys privatteater The Decemberists målade på albumet »Picaresque« upp historier, intriger, karaktärer och de fina/hemska stunderna i livet på Springsteenskt manér. »On The Buss Mall« är deras »Incident On 57th Street«. När Meloys gälla, nästan irriterande stämma berättar om gamla kinesiska handelsmän och snuskiga fulgubbar i vi-form så stannar klockorna och man tror plötsligt att det är en roman man läser, inte en poplåt man hör. I lysande filmen »A Love Song For Bobby Long« förbannar Scarlett Johansens karaktär John Travoltas litteraturciterande dito för att han inte vill komma ut ur böckerna. »Of course books are better than life, that’s why they are books!« Byt ut »books« mot »popmusik« och hon hade kunnat skrika det till mig. »We reigned at the pool hall with one iron cueball and we’d never let the bastards drag us down.« Ett år när band som Coldplay och deras gelikar skrev texter som handlade om precis ingenting var The Decemberists den friska fläkten. För jag gillar Coldplays massiva arenastämningar, men i slutändan tar en förstklassig text alltid större plats i hjärtat. »And oh, what a bargain, we’re two easy targets for the old men at the off-tracks, who’ve paid in palaver and crumpled old dollars, which we squirreled away in our rat trap hotel by the freeway. And we slept-in Sundays.« Ladda ner Eurosport - »Tell No One About Tonight« Eurosports »Tell No One About Tonight« var för mig så mycket mer än en poplåt. Ja, jag vet att de heter Le Sport, men det var Eurosport som gav mig ett slag i ansiktet. Låt mig förklara. Hösten 2002 var jag rätt less på det här med popmusik och framförallt att skriva om den. Jag vet inte riktigt varför, men jag ville lägga av och göra något helt annat. Då kom från ingenstans The Radio Dept.s sjutummare »Against the Tide« och ändrade allting. Jag åkte ner till Malmö för att intervjua dem, fick tillbaka inspirationen, fick ett skäl att fortsätta, hittade motivationen igen. Våren 2005 var det inte riktigt lika illa för jag hade lärt mig kontrollera mina borderline-moods där jag bara ville lägga av. Men jag stod stilla. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, vad jag ville göra. Jag hade bara pliktskyldigt lyssnat på ny musik och föredrog att sitta med gamla The Cure-liveplattor och gotta i nostalgi. Då fick jag tag på en mp3a med några som kallade sig för Eurosport. »Tell No One About Tonight« hette den och svängde något otroligt i någon slags naivt romantisk eufori. Mp3an var kodad i 128kbps med ljudet hårt komprimerat och det fanns en otroligt fin yxighet i den. Men vad skulle jag tro? Jag visste ingenting om dem. I början av maj gjorde Eurosport sin livedebut på klubben Natten Är Vacker, i en källare till en pizzeria i en stockholmsförort. Jag gick dit utan att veta riktigt vad jag skulle förvänta mig. En ung man i röd Fred Perry-jacka sjöng att han hamnat i academic rage och att han nog varit lyckligare nu om han dött när han var 19 och PANG så var det eurobeats och Peter Hook-slingor och den totala, maximala singalong-glädjen som bara en hit med house-pianon kan göra. Vocodern grät »it will never last, so tell no one about tonight« och jag ville ha en knuten näve i luften och vakna upp naken på en strand på Ibiza men ramlade istället ut i regnet på Hägerstensåsen och förorten sov. Det var bara början. Några dagar senare gick jag till deras spelning på Kulturhuset och tjatade till mig att få göra en remix. Eurosport bytte namn till Le Sport och tog över hela sommaren. »Tell No One About Tonight« ekade från varenda högtalare och någonstans där insåg jag vad det var jag ville göra. Jag började själv knåpa som Mr.Suitcase, spelade live för första gången på Le Sports stödgala för den oförsäkrade bilen de krockat under inspelningen av en video. Le Sport-Örjan skrev en helt fantastisk text och lånade ut sin röst (som kan vara den bästa poprösten sen Neil Tennant) till min Mr.Suitcase-låt »Ours Is a Time For Falling In Love«. Jag var med på ett hörn av Le Sports julsingel ihop med Montt Mardié. Vad som började som min enkla förälskelse i en poplåt slutade i vänskap, samarbeten och det mest kreativa och inspirerande klimatet jag befunnit mig i. »Tell No One About Tonight« blev mer än en poplåt för mig. Det blev en högoktanisk energiinjektion som fick mig att skapa Mr.Suitcase och sitta långt in på småtimmarna och klinka housepianon. Behöver jag tillägga att den blev för 2005 vad »Against The Tide« blev för 2002? Ett skäl att fortsätta. Ladda ner The Tough Alliance - »Forever Utd« Det var så mycket snack om The Tough Alliance att deras fantastiska popmusik egentligen aldrig nämndes i förbifarten. För eller mot, hata eller älska, dammiga rockfarbröder mot hungrig popungdom, bredbent rock mot stilfull estetik. Det var vad allt handlade om. Det är alltid roligt med lite tjafs, men jag tyckte det var lite synd att själva musiken kom som en parantes (jag vet att jag var delaktig i tjafset på grund av en viss krönika i Sonic, men det var innan albumet släppts och jag skulle inte låta en albumrecension handla om det). Albumet »The New School« innehöll många godbitar men förutom de uppenbara (»Koka-Kola Veins«, »The New School« och »Take No Heroes«) var »Forever Utd« ett spår som det brann om. Jag var på Bahamas i slutet av nittiotalet. Vi bodde på en ö som heter Great Exuma och en kväll var det ett skitsunkigt band som spelade »inhemsk« musik blandat med topplistehits på MIDI-trummor och bärbara syntar. »Forever Utd« är den kärlekssång som Shaun Ryder skulle ha framfört om han klivit in och jammat med det bandet efter en fyraveckors bender på Rom och Kola. Och det är det finaste betyg en låt kan få. Ladda ner Josh Rouse - »My Love Has Gone« Josh har satt ord på tomheten, övergivenheten och ödsligheten förut. Men aldrig på den här nivån. Förmodligen för att det här är en av de bästa låtar han någonsin skrivit. Refrängen är bara i sig makalös och när han lägger överstämma på textraden »I sleep with the TV on, it's the only sound now love's gone« så dör jag. Inte bara bildligt. Likadant när han håller ut »a« i »baby I've been aaaaaaaaaaa fool«. Han bara nämner fool i förbifarten, som om han skäms, som om han inte vill ta ordet i munnen, som om han inte vill erkänna. En av årets allra bästa låtar, utan tvekan. Ladda ner The Killers - »Mr.Brightside (Jacques Lu Conts Thin White Duke mix)« Oddsen för att mötet mellan Jacques Lu Cont och The Killers skulle bli bra var väl rätt höga, om man säger så. Men »Mr.Brightside«! The Killers - »Mr.Brightside«! I Jacques Lu Conts händer växte den slamriga depprockdängan till att bli en av årets bästa låtar. Jacques Lu Cont inleder med en kallt plippande syntmelodi (O.M.D.!!) och slänger sedan på stråkarna från himlen. När hans livebas kickar in över ett stelt digitalt beat anar man att något stort är på väg att hända. När Brandon Flowers sedan börjar sjunga sina plågade rader om den stora svartsjukan lägger jag mig på rygg och höjer och höjer och höjer tills öronen värker. När man tror att låten slutar och den i stället börjar växa igen och Flowers ylar »I neeeeeever« precis lika desperat som Robert Smith repeterar »How it always iiiis« i slutet av »Disintegration« så... Ja. Ungefär då är jag beredd att säga att det här är låten som definierade hela mitt musikår 2005, hur skrämmande det än kan tyckas. Ladda ner Okkervil River - »Black« »Though I tell you, like before, that you should wreck his life the way that he wrecked yours, you want no part of his life anymore. Oh Cynthia Moore, don’t lose me now, let me help you out. Though I know that I can’t help you anyhow, when I watch you I’m proud.« Det är nästan en religiös upplevelse när Okkervil River spelar med en fuzzad gitarr över trummor som låter som de är inspelade i en tunna och med ett Wurlitzer-piano i bakgrunden som lägger skräckfilmsharmonier. Sångaren och låtskrivaren Will Sheff måste ha en del demoner att tampas med och hörs inte bara i den mörka stämningen men framför allt i hans närmast litterära texter. Albumet »Black Sheep Boy« var en film noir om kärlek gone ballistic. Will Sheff sjöng som om han just denna gång, bara på dessa låtar, behövde må såhär en sista gång. Och sen skulle allt bli bra. Men det vet vi ju att det inte blir. Vi vet ju att demonerna inte försvinner bara för att man besjunger dem och i Okkervil Rivers fall är det nog tur. Vi kan ju alla behöva lite sällskap när klockan blir mycket och vi inte kan sova och det är lika svettigt som i det där skjulet utan luftkonditionering i Texas där de spelade in »Black Sheep Boy«. Ladda ner Booka Shade - »Mandarine Girl« Den här låten är med bland en massa medelhavshouse på en samling som heter »Ibiza Closing Party 2005«. Den här låten spelades på popklubbar där jag och mina vänner höjde medelåldern med tio år. Den här låten dansade jag till på technoklubbar där alla var snygga. Bara en riktig brakarhit kan funka inom alla väggar. »Mandarine Girl« är en vansinnigt smart låt. Genidraget att plocka ner ackordkompet och köra det i en haltande slags halvfart som variation var så satans lysande att jag var tvungen att sno det till min egen »While We’re Learning To Forget«. Jag är mållös. Ladda ner FischerSpooner - »A Kick In The Teeth« Förmodligen visste FischerSpooner att de aldrig skulle kunna göra om vad de en gång gjorde när deras bistra syntpopstechno blev lika självklart på catwalken som Buddha Bar-samlingar på en turistpub som just öppnat för dagen. Med albumet »Odyssey« gjorde de istället något helt annat. Det är postpunk, new wave, whatever. Den bästa stunden hette »A Kick In The Teeth« och förenade stämsång, otighta livetrummor och krispiga syntar till stor popmagi. Tiefschwarz-remixen är inte så dum den heller. Ladda ner Deep Dish - »Say Hello« Jag trodde Deep Dish var djupa housesnubbar. Det kanske de var en gång också. Jag minns mest deras jobb på Everything But The Girls »Temperamental« och har ärligt talat inte så mycket koll i övrigt. »Say Hello«, däremot, var något helt annat. Det var en fluffig, pianoloopdriven superhit med samma ljudbild som The Chemical Brothers »Star Guitar« och lite skör sång som blev lite småfalsk här och där. När de plockar ned låten vid 02:00 och bygger upp så fryser jag. En grym klubbpopdänga som jag gärna spelar strax efter Mr.Joshua-remixen av Saint Etiennes »Action«. Ladda ner Deux - »Sun Rising Up (Jupiter Ace remix)« För mig har det senaste halvåret handlat mycket om en strand. En strand där solen går upp. En strand där vi går med 909:or ringande i huvudet, med ekot av gröna lasrar spelande över våra näthinnor. Superklubben. Super-DJn. De Stora Gesterna. Stråkarna över det tighta beatet. Ingenting förkroppsligar min dröm om den där stranden som Deux - »Sun Rising Up (Jupiter Ace remix)«. Det är inte medelhavsdisco i ordets mest nedlåtande betydelse, utan en mer slick variant av den. Fluffig club house med tuggummidoft. Jag tänker bara på Stardusts »Music Sounds Better With You« när jag hör den. Svängigt technobeat med jättebubblig bas och varma, varma syntstabs som repeterar sin predikan i en evighet. När den efter 04:10 plockas ner… Då är den världens bästa låt. »You’re the reason why I think I. AM. FALLING. IN. LOOOOOOVE« Indränkt i seretoninstimulerande kemikalier och de djupaste kyssarna du upplevt är Deuxs »Sun Rising Up (Jupiter Ace remix)« ett färgstarkt löfte om en bättre tid. Ladda ner God helg!

God jul, alla bloggläsare. Snart är det dags för ytterligare ett hopplöst år. Toppen. In the meantime, här är en liten klapp: Nicolas Makelberge - »South America (Mr.Suitcase remix)« Is how it is. Nicolas Makelberge är lysande! De har tidigare släppt en EP på fina etiketten Bedroom (som även kommer att ge ut min Mr.Suitcase-EP »The Shame of Being Imperfect« nu i vår). Makelberge kommer att få en plats i solen 2006, det vet jag. Hoppas jag. För de goda måste ju ta några vinster lite då och då, eller är det helt kört? Originalet finns på Makelberges hemsida: här.

Ikväll så ska jag spela lite live som Mr.Suitcase igen. Sista gången, kanske. Det händer på Volupté. Kom, vetja!