Män med visioner

Mosnews.com skriver att Josef Stalin enligt handlingar i nyligen öppnade arkiv på 1920-talet ha givit uppdrag till Sovjetunionens ledande zoolog Ilja Ivanov att skapa en hybrid mellan apa och människa. Denna oheliga skapelse skulle användas som soldat i krig.

Innan vi tar detta för en sanning så får man komma ihåg att de främsta diktatorerna/tyrannerna alltid omgärdats av fantastiska historier (dessutom inte helt sällan uppdiktade av dem själva) så äktheten i det kan vi ju direkt sätta ett litet frågetecken kring. Dessutom har brist på soldater inte direkt varit Rysslands största problem genom åren, så varför de skulle vilja skapa en sån där hybrid verkar ganska konstigt.

Men låt oss utgå ifrån att det är sant. Vi låtsas att vi vet att Stalin ville skapa en hybrid av apa och människa för att använda i krig. Då är det naturligtvis ett helt fantastiskt initiativ.

Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till de stora envåldshärskarna och tyrannerna. Oavsett vilken epok jag läst om har det bestående intrycket nästan alltid kretsat kring de enormt komplicerade karaktärerna som var deras tids svin. För lika mycket som exempelvis Stalin var en utrotare – en vedervärdig man vars politik bara Lars Ohly kan uppskatta – hade han också det där för despoter så vanliga underbara draget någonstans på den hårfina gränsen mellan galen mega-lo-mani och rent geni.

Vi sätter det i perspektiv: Vi antar att uppdraget till Ilja Ivanov om att skapa apmänniskan gavs i samband med att den första femårsplanen sattes i verket och Trotskij skickades i exil. 1928. Vad kunde vi göra 1928? Det var samma år som Alexander Fleming upptäckte antibiotikan. De första järnlungorna (primitiva respiratorer) hade börjat användas på sjukhusen. Den första transatlantiska flygturen skedde.

Ni hajar, med våra mått mätt var det i princip fortfarande stenålder inom vetenskapen.

Och vad kokar Stalin ihop för idé? »Hmm, en apmänniska som krigare, kunde inte det vara något?«. Kom ihåg att vi åttio år senare fortfarande som bäst håller på att klona får, och här ville han försöka sig på en bedrift inom genetiken som skulle fått Dolly att framstå som baka-kaka-i-sandlådan. Själva idén och kanske framförallt avsaknaden av självinsikt är såväl komisk som fascinerande. Och skrämmande. För det säger ju en del om synen på sina egna idéer när man faktiskt sätter sådana här planer i verket (fortfarande förutsatt att det mosnews.com rapporterar är sant).

Den här typen av karaktärer finns överallt i historien. Och de kan bara vara sprungna ur en bisarr blandning av narcissism, kontrollbehov, storslagna visioner och naturligtvis medarbetare som inte vågar säga annat än ett entusiastiskt »javisst!« av vetskap om att de kokas över öppen eld om de ifrågasätter. Men det är just biten med de storslagna visionerna som jag har en sån hangup på. Jag kan inte låta bli att beundra just det draget.

Ta exempelvis Peter den Store, en annan halvgalen ryss med makt. Han var besatt av idén att göra om Ryssland från ett konservativt tsardöme till en stormakt av västeuropeiskt mått – både i värdslig och intellektuell storhet. Han genomförde ivrigt en massa reformer med stor inkonsekvens men med stort hjärta. Det jag verkligen gillar med honom är kontrollbehovet. Han ville att Ryssland skulle ha en betydande flotta men visste att inga av hans egna ingenjörer skulle klara av att bygga båtar av västeuropeisk klass, så vad var lösningen? Peter själv klädde ut sig till dräng och åkte till Holland där han arbetade vid skeppsvarven i flera år för att lära sig hantverket. Sedan åkte han hem och instruerade ingenjörerna hur det skulle gå till. Bara en verklig, verklig galning eller ett verkligt, verkligt geni kan få för sig något sådant.

Tyvärr är det inte sällan så att de stora despoterna ofta varit både genier och galningar. Det förra har tagit sig uttryck i djärva planer för vetenskapliga framsteg och arkitektoniska triumfer (som oftast har misslyckats, men ändå, det var bra som idéer), men det senare har som bekant resulterat i att många miljoner människor har fått sätta livet till i strävandena för att uppfylla visionerna.

Men om man sätter lidandet och svinigheterna åt sidan en stund så finns det något extremt fascinerande i diktatorerna och deras nycker.

Jag skrev tidigare här om Turkmenistans president Saparmurat Niyazov när han förbjöd playback i TV. Detta var alltså efter att han förbjöd balett och opera för att det är »onödigt«. Han förbjuder skägg också, det är sympatiskt. Det finns en stor staty av honom som vrider sig så att solen alltid lyser i hans ansikte.

Men! I hans fall är det bara galenskapen som är kul, och då är det inte lika intressant längre. För galna människor hittar man överallt och det är galna människor med resurser som blir riktigt bra karaktärer. Han har helt enkelt inte de ekonomiska resurserna för att starta monstruösa byggprojekt av Stalins och Hitlers magnituder och lever dessutom i en tid när det där med att bygga apmänniskor kanske inte skulle vara helt okej. Men han försöker. Han kallar sig Turkmenbashy (turkmenernas fader, ungefär) och har höjt sin egen bok »Rukhnama« till samma status som bibeln eller koranen.

Jag tror att vi hade kunnat ha en riktigt rolig historieskrivning om Turkmenbashy hade levat i en tid där despoterna stod högre i kurs. Då hade vi snackat aphybrider och personkult på riktiga nivåer. Hade han levat för 2000 år sedan är det inte omöjligt att en stor del av världens befolkning faktiskt sett »Rukhnama« som en helig skrift även utanför lagstiftningen och betraktat honom som en profet. Så tunn är ju ändå gränsen mellan en bindgalen diktator och hyllad frälsare.

Visioner. Det är det som är grejen. Visioner! Och det är lite besvärande att man aldrig kan ta ifrån dessa monstruösa män som befläckat jorden med så mycket smuts och oskyldigt blod att deras visioner var några av de mest storslagna som funnits.