Det delas ut flygblad i Palestina om att svenskar, norrmän och danskar ska åka hem omedelbart, baserat på bilderna av profeten Muhammed som Jyllandsposten publicerade. »Men hallå,« säger folk. »Hur kan de klumpa ihop oss med danskarna? Det är ju olika länder.« De som nu säger detta är ungefär samma personer skrockade »Äh, det är samma pack allihopa« när man efter 11/9 ifrågasatte deras inställning om huruvida det går att säga att alla 800 miljoner muslimer är farliga. Det är skillnad på att generalisera och att bli generaliserad. SSUs ordförande Anna Sjödin var ute och söp i helgen. Oavsett vad som hände så kvarstår faktum: Går man på Crazy Horse så får man faktiskt skylla sig själv. Antingen kan man gå på lugna sunkställen som Söderkällaren eller Tarantella i Bredäng, där är det så låg nivå att man liksom aldrig är i risk för att råka ut för något. Eller så går man på någon liten pub som Half-Way Inn vid Zinkensdamm. Eller någon elegant bar. Eller vilket ställe som helst som inte innehåller svennebira och trubadur som sjunger »I natt är jag din« och uppmanar lokalen att sjunga med. Går man på Crazy Horse får man faktiskt räkna med stryk. Och blir man dessutom så full att man nekas mer i baren på Crazy jävla Horse så... Tja, då spelar det ingen roll om ordningsvakten hade - som en bekant formulerade det - »en fingertoppskänsla värdig ett bergstroll med parkinsons«. Vi med god smak har varnat för The Sounds ända sen de kom. Men att de nu slår vinflaskor i huvudet på The Embassy får vi faktiskt också ta på oss. Givetvis skulle vi ha agerat mer kraftfullt redan från början. Jag skissar som bäst på Den Slutgiltiga Lösningen på The Sounds-problemet. Anna Sjödins påståenden om att hon inte kallat vakten för »svartskalle« och vaktens påstående om att han inte kallat henne för »hora« är naturligtvis helt befängda. De kan lura ungefär alla som inte har varit fulla och/eller ruttna på någon. De som har varit det vet att man siktar på de lägsta smädelserna som finns för att försvara sitt ethos. På tunnelbanan i höjd med Mälarhöjden hamnade jag och kompisen Tommy i småtugg med ett gäng kickers för 5-6 år sedan när vi var både fulla och ruttna. »Fetto,« inledde en av småkillarna att säga till mig och gjorde sumo-moves framför mig. Jag förklarade att man blir så om man käkar god mat varje dag och inte är »en fattig jävel som du«. Han sköt lågt, jag siktade lägre. Det funkar så, även om de flesta vill framhäva sin människosyn som så ädel att man aldrig skulle ta till dissar av den kalibern. Däremot! Däremot borde det vara en självklarhet för åtminstone alla som gått ut grundskolan att inte använda ord som »svartskalle« och »hora«. Att en toppolitiker respektive läkare befattar sig med sådant säger en del om samtiden (kanske dags att börja skissa på en slutgiltig lösning även för toppolitiker och läkare?). Men, lite gladare miner: På lördag smäller det! Bomben returns! Vår nya klubb på Vinterträdgården har premiär då. Yours truly är resident på stora golvet med technon och goda vänner som sällskap. Unai kommer på premiären. Plus lite gäster, förstås. Kommer bli kul, såvida inte The Sounds, toppolitiker och läkare har kommit på en slutgiltig lösning av Billy-problemet innan dess. Avslutningsvis så måste jag citera SHQs ständigt aktuella artikel om Danmark från 2002: »Varenda gång jag åkte tåg ut på kontinenten eller på väg tillbaka till Sverige så slog det mig hur onödigt Danmark egentligen är som land: Danmark består ju bara av bonden, jorden och svinet. Tar man bort en av dessa packar allt ihop.«

Min pappa jobbar med shipping och skickade över den här bilden. Den är tagen från en tanker som låg vid kaj i Nigeria när några företagsamma personer kom förbi med en egen båt och snodde lite olja. Det är en sån.. fin logistisk lösning på något vis.

Jag såg första avsnittet av CBS nya dramaserie »Love Monkey« i helgen. Jag var chockad. Det är en av de mest lysande och totalt genomonda idéer som kläckts. Inte en av de bästa serierna (notera det, tack) men som idé och marknadsföringsgrepp står »Love Monkey« i en helt egen klass. När serien börjar så möts vi av förföriska New York-bilder. Vi träffar Tom som bor i en lägenhet på Manhattan. Han joggar i Central Park och presenterar sig med speakerröst över M/A/A/R/S »Pump Up The Volume«. Tom är A&R på ett stort skivbolag och har signat tolv storsäljare i rad. Han är övertygad om att riktigt bra musik alltid kommer att hitta en publik, att man inte behöver signa kommersiella produkter. Vi får se klipp när han går på små spelningar och han berättar att det är hans jobb att stå ut med alla mediokra demoband och att det är värt det bara för de där magiska stunderna när han ser något som rör vid hans hjärta. Och pang! Där är han ju. Tom stirrar med öppen mun när en ung singer/songwriter står på scen och träffar rakt in i hans själ med sköra toner. Tom vet att han måste signa singer/songwritern. Det här är ju den nya Dylan, for christ's sake. Fortfarande euforisk kommer han till ett möte på bolaget. Hans boss är däremot inte euforisk. Han är bittert allvarlig när han inleder mötet. »The rules have changed and now we have to change. We have to think outside the box. And I don't mean just outside the box, I mean really, really far from the box. Imagine the box is infected with some kind of terrible, flesh-eating disease, that's how far from it I want you to be.« Han pratar för hela skivbranschen. Han pratar för alla som är involverade. Han säger det inte rakt ut men alla som ser Love Monkey har läst om sjunkande försäljningssiffror och vet ju vilken kris skivbranschen är i. Han pratar för alla utom en. Vår Tom. Tom ställer sig upp i möteslokalen och håller ett tal som skulle ha gått till mediehistorien om det varit Al Pacino som dundrande höll det i en rättegångssal. Tom är frustrerad. »It used to be about the music. Now what's it about? Marketing? Marketing at ten year old girls? Anyone can sign the latest lipsyncing Ashlee Simpson flavor of the minute, right? I mean... Hanson. Remember Hanson? But where are the new classics? Where are the things people will be talking about 30 years from now? What is our goal? To be a giant chart-topping label, is that it? Is that our goal? Money should'nt be our goal! You know what our goal should be? Finding the music and putting the music out there that will change people's lives, because that is the power and the beauty of music. If we focus on that, believe me people, the rest will take care of itself.« Tom är idealisten. Chefen var den som signade Hanson. Tom får sparken. Trots att hans gamla arbetsgivare erbjuder en drömdeal till den unga singer/songwritern han tidigare såg på den där klubben så lyckas Tom övertala killen att det är bättre att hänga med honom. Tom signar singer/songwritern till ett mindre, gemytligt bolag som har ett kontor med träväggar. Slut på första avsnittet. Kärlek i luften. Okej. Förutom att det är en ganska simplifierad crash-course i idealism och indiementalitet, vad är dealen med Love Monkey? Jo, det genialiska i sammanhanget är att det är Sony/BMG som ligger bakom serien. De skottar skit på storbolaget, föraktar chart-topping-mentalitet och hyllar de viktiga idealen. Musik kan rädda liv! Den kan förändra människor! Det är i kvalitet som vi kan vinna i det långa loppet! Ja, och så är det på Sony/BMG som den unga singer/songwritern snart släpper sitt album i the really real life, förstås. I serien heter han Wayne nånting men i verkligheten heter han Teddy Geiger. Räkna med att en hel generation unga amerikanska, tv-tittande tjejer kommer att få en crush på sjuttonåringen. Och det kan ju aldrig bli fel och tokigt som i Idol heller, för det här är ju ett drama med manuskript. Medge att det är lysande? Lysande på ett läskigt sätt, men fortfarande lysande. Genom att ta alla de attribut som gör indierörelsen så attraktiv (underdog-positionen, idealismen, skaparglädjen) och lansera det med de medel som gör majorbolagen så kraftfulla (kapitalet, möjligheten att nå en stor publik, globalt satsande) täcker Sony/BMG in hela spektrat. De enda de inte kan nå med denna satsning är de inbitna musiklyssnarna (för dem som begreppet »indie« betyder mer än att ha en knapp på kavajslaget) men de skulle aldrig ha blivit Teddy Geiger-fans ändå, så varför bry sig? Jag vill se det omvända nu. Jag vill se Service, Hybris, Bedroom, Songs I Wish I'd Written, Labrador och varenda hypad liten etikett med grymma band att klä ut sig till majorbolag under ett samlat namn. Genom att behålla de attribut som gör indierörelsen så attraktiv (se ovan) och låna de medel som gör majorbolagen så kraftfulla (se ovan) skulle de kunna se till att varenda svensk tv-serie, film, lekprogram och frågesportsvinjett innehöll osnutna laptophits, att varenda liveuppträdande på Söndagsöppet och varenda låt som kidsen dansar till på mellanstadiediscot var signerad av deras band. Det vore ju så fint. Jag menar, fuck it, det funkar ju åt andra hållet också. Ska ni bara stå och se på medan era värderingar stjäls? Eller blir det fel om ni försöker? Lystring alla indieskivbolag därute... We have to think outside the box. And I don't mean just outside the box, I mean really, really far from the box.

Inatt drömde jag att jag var på semester med min far i någon liten stad vars enda turistattraktion var en temapark om Pippi Långstrump. Eftersom inget annat fanns att göra skulle vi besöka den där parken. Det var bara en stor, blank skylt utanpå byggnaden och när vi frågade i receptionen sa de att det inte stod något eftersom det var »Pippi Långstrumps ingenting-land«. Vi löste entré och kom in i ett stort, tomt rum som var helt tyst, förutom en massa barn som sprang omkring och inte hade något att göra. »Va fan, de kunde ju spela lite musik för ungarna i alla fall,« sa pappa. »Det gör vi ju,« sa en anställd som gick förbi och hörde vad han sa. »Va?« sa vi. »Ja, hör ni inte? Det är ju John Cage« sa den anställda. Vi började anklaga henne för att Pippi Långstrumps ingenting-land var lujendrejeri och att vi ville ha pengarna tillbaka. Hon svarade med en lång utläggning om att vi var trångsynta och att begrepp som »ingenting« eller »tystnad« inte nödvändigtvis behöver betyda frånvaro av det vi förväntar oss ska finnas där utan lika mycket kan betyda närvaro av någonting vi inte förväntar oss. Sen minns jag inte mer. Så okej... Var söker jag hjälp?

Visst finns risken att vi kommer titta tillbaka på Köln åren 2004-06 som vi tittar på Bristol 1994-96. Men där sistnämnda vaggade runt i nedrökt stufftakt studsar förstnämnda upp och ner på ett dansgolv och sådant brukar ju överleva tidens tand lite bättre. Oavsett vilket så är det nu i alla fall säkrat att vi om tio år kommer att kunna vältra oss i nostalgi, ungefär som när jag streckläste John Harris »The Last Party«. I mars släpps nämligen »WE BUILT THIS CITY – a documentary on electronic music made in cologne«. Se den som ett sign o the times. Ambitiösa dokumentärer om smal elektronisk dansmusik har vi inte precis varit bortskämda med. http://www.c-o-pop.de/index.411.html

Bra sak: Pet Shop Boys remix av Madonnas »Sorry« är sinnessjukt bra. Jag trodde de hatade Madonna eftersom jag för länge sedan blev itutad att »How Can You Expect To Be Taken Seriously« handlade om henne men den handlade visst om Bros. Deras remix är sjukt grym med sagolika TR808-congas och Neil-körer. Dålig sak: Mark Spoon från Jam & Spoon är död. Fanfanfan. Deras »Find Me« är en av de bästa danspoplåtar som gjorts. Jag snodde ackordsföljden från den till Frederick Fleets »A Valediction« och delar av sångmelodin från den till Mont Ventouxs »Your Daft Punk Records«. Hoppas himlen är rosa och lasrarna skiner starkt där han är nu.

Det här är inget för känsliga personer... Jag hittade för en tid sedan en gammal plastpåse som innehöll en massa kassetter. Jag blev väldigt glad och nostalgisk. På banden fanns nämligen diverse liveinspelningar och att återfinna den var som att hitta bortglömd fotopärm. Förutom en del rariteter (kanske skulle pröva att sälja kopior av Kents sista spelning med Martin Roos på gitarr? :) .. Nja, ett bra sätt att bli ovän med Antipiratbyrån, kan jag tänka) fanns en del saker som jag helt glömt bort och som var kära återseenden. The Orb bland annat. Jag tyckte The Orbs album från förra året var stentrist. Det lät som om någon laptoptonåring försökte imitera The Orb utan att lyckas, och det är väl tyvärr det priset alla gamla rävar får betala när de går från att komponera i en egen skräddarsydd studio med ljudbankar i hårdvarusamplers till att sitta med allt i datorn (för ytterligare studier i detta förfall, se även: Jean-Michel Jarre och The Prodigy). I min plastkasse, däremot, där fanns något alldeles särskilt... The Orb, live från en kyrka i Bristol. 1995-04-18. I samband med »Orbvs Terrarvm«. Vi snackar livetrummis, Jah Wobble-basist, flum, Dr.Alex Patterson som triggar samplingar av störtande flygplan, av instruktionsfilmer med Arnold Palmer och andra skitskumma grejer (»It's the international log!«). Den här timmen är knarkdub när den är som allra bäst. The Orb i total peak. For the fans. Peta lite syra och njut. The Orb - Live in Bristol, 1995-04-18 (mp3, 51mb)