»We can dance so close tonight but you know that you never even looked at me when we were younger…«
Idag släpps »It’s Not the End of the World«, singeln från Le Sports kommande album. Jag har kokat ihop en remixpasta på den:
Le Sport – »It’s Not the End of the World (Mr.Suitcase Sky High T-mix)«
Permalänk
7 kommentarer 
Maila till (o)vän
Radiorippade mp3s av Pet Shop Boys nya »I’m With Stupid« är tillsammans med släppet av The Radio Dept.s singel guds gåva till människan denna vecka. Vilken jävla låt! Tillbakalutad åttiotalsgroove, orchestra hits och massiva pukfills. Såklart att det är the Pet Shop Boys som är tillbaka.
Och såklart att vi firar det med en liten repris.
Sommaren 2004 spelade de på Storsjöyran i Östersund. De var coolast i hela världen när de tog bil dit från Stockholm eftersom de »ville se Sverige«. Lika coola var de när de hängde i hotellbaren och när de åkte iväg till något värdshus ute på en ö för att äta tretimmarslunch. När de kom tillbaka fick jag en audiens på deras hotellrum. Vi pratade om eurodisco, om hipphet och krigsfilmer. Ingen ville köpa artikeln för publicering efteråt så jag la ut den på nätet istället. Den är värd en repris. Här är det vi pratade om. Transkriberat direkt från band. Oredigerat, oöversatt, okonstlat… Det är det enda sättet man kan gestalta Pet Shop Boys på.
I’m more scared for every year I get older that I’ll lose my relation to pop music. How can one grow up without falling out of context with pop music?
Neil: It’s very nice of you to ask us that… I think, the thing is to not think about it. You should not go through life worrying about »being cool«. All you do then is sheepishly follow fashion – which may be one way of staying relevant as well, to be honest. But I think in terms of music, the Pet Shop Boys have often tended to go against the trend. Sometimes we may have done that too much I think.
Chris: I mean, the dominant music form at the moment is R&B and…We’re just not going to be able to do that. No point even trying.
Neil: Hiphop we could do.
Chris: I don’t think we would be very believable.
Neil: Back in the eighties we used to be influenced by hiphop. The early New York hiphop. But that was electronic; it all came out of Kraftwerk so it all made perfect sense to us.
It’s strange that today’s commercial radio hits are very progressive in their production. Much of the hiphop and even ordinary pop like the Sugababes have futuristic sounds and production whereas the indierock bands that are supposed to be progressive are going backwards.
Neil: We never thought indierock was progressive. We’ve always seen indierock as being retrogressive, because its inspiration as a rule tends to lead back to some mythical »golden age« when rock was »pure« – which I don’t think it ever was, anyway. Therefore, indierock tends to want to be Velvet Underground, or The Beatles, or The Jam or Led Zeppelin. And that’s sort of retrogressive. Or they want to be The Smiths, all depressive and that. It’s very interesting with what you say. The hiphop-producers suddenly have all these futuristic visions. And you see… In hiphop there’s also a visual creativity which rock never had. On our way here we were talking about Eminem’s… Sorry, D12’s new video because it goes into different kinds of filming. It goes into homevideo and comes out glamorously. And there’s a lot of creative ambition in there. In most musical eras you sense a lack of just that ambition.
Do you think it’s this kind of retrogressive thinking that has made other bands that appeared at the same time as you, for example U2, esthetically and musically dull.
Neil: We’ve just gradually developed or changed slightly what we do. The Pet Shop Boys have basically always written popsongs. We try to reflect the contemporary world in our lyrics, which I think is a really important thing. We try to talk about the reality of life against the context of musical romantisicm. Maybe that’s why people can understand what we do. We’re quite often even bleak, really. Like in »You Only Say You Love Me When You’re Drunk«. But at the same time, we’ve always tried to have a sense of humour. I would want more of that, but actually it’s quite difficult to write funny songs. But I do like songs like »I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing« which have a sense of… humour.
Have your flirts with eurodisco been an expression of this humour, or were they irony or serious?
Chris: Very serious!
Neil: Very, very serious!
What state is eurodisco in now compared to ten years ago?
Chris: It’s incredibly trendy!
Neil: We’re very serious about eurodisco because it’s our basic fallback position. We could go into that bathroom right now and come out half an hour later with a complete eurodisco record. I mean we have to fight against it, I don’t know why… It just sticks with us.
Chris: Fact is, it is incredibly fashionable now. There’s a DJ… I don’t remember his name. He has done this retro sounding eurodisco record. And there’s also the whole DJ Hell thing. I think it’s exciting cause it’s spawned a really good club scene in london. It livened up the scene cause it’s gotten rather dull and repetetive with only techno and trance all the time.
Neil: Here’s another example of not worrying about being cool. Because if you worry about being cool you can miss out on things. You rule out large areas of music and say »We don’t like that, do we? Cause it’s shit« and then there are those good eurodisco records and there are great parties that come with the eurodisco records. And by worrying about being cool, you never make it to the party. For example, although it’s not »cool« we absolutely loved when Alcazar’s »Crying at The Discoteque« came out. Have you seen the video?
I may have, but I don’t remember it, I’m afraid.
Chris: I love that dance they do!
Neil: You know how to do the dance, show it to him.
Chris: No! No! I’ve forgotten it now.
Neil: The video is so mad, with the animal costumes and things. I don’t get it at all, but I love it. In fact, we loved it so much we wrote a song for them.
What contemporary music do you listen to?
Neil: I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that.
There was a festival in Sweden that combined laptop electronic artists with chamber music and stuff.
Neil: Ahh! That’s so up my street.
Chris: We’re at the wrong festival!
Neil: We’re at the wrong bloody festival!
Apart from electronic stuff, what else do you like?
Neil: I have to say my favourite among the popstars is still Eminem. I think he’s really good. In terms of white popmusic, he’s becoming the male Madonna really – whether he likes it or not, that’s what he is. It’s funny how he’s started singing now. He started on the last album I think, singing choruses? And I love about Eminem the way he is influenced by cartoon music. Everything sounds like cartoon.
He is a cartoon isn’t he?
Neil: I think he’s more than a cartoon, or a rather complex cartoon I think, not a cartoon any children would understand.
What’s your relationship to minimalism?
Chris: The music isn’t very minimal, is it?
Neil: I think the tradition we work in is what I would call »orchestral pop«. And I think, for better or worse, it’s the tradition of Phil Spector, Beatles, Beach Boys, ABC, Trevor Horn. That’s the tradition we work in.
Chris: We can’t help ourselves there. We try to be minimalists, but we can’t. We’ve never been purists when it comes to electronic music. We’ve never been a cold, icy synthduo.
Neil: Which I would’ve liked to be.
Chris: Yeah, we would’ve liked to be cold and icy, but we’ve never been.
Neil: We can’t do it because if we’re icy we have to put something funny in it. And suddenly it’s eurodisco. There was this one time we tried purity. For the album »Behaviour«, the idea was to do something very pure. We decided we would only use analogue synth sounds. And so we went to Harold Faltermeyer in Munich cause he had all these ancient synthesizers. Arps and all kinds of stuff. We programmed the songs there and took them back to London… And put samples on everything. The purity went.
Today’s electroclash sounds somewhat like a distant relative to what you’ve been up to the last ten or so years.
Neil: I listen to some electroclash quite a lot, but there’s certainly not much great songwriting, and that’s the issue here: Songwriting. To me, the huge influence on that kind of music is the Human League. Cause the Human Leagues »Dare« is still the best electroclash album ever made – if I may call it electroclash. It’s got a brilliant minimalist production – which is quite complicated thing to do, actually. The songs are as good as ABBA kind of thing and that’s what they wanted it to be. At the time, people stopped being self conscious about liking ABBA cause »cool people« didn’t use to like ABBA. But The Human League said they wanted to be ABBA and there you go… The songs turned out fantastic. »Seventeen« by Ladytron is also a great song. I don’t know why it wasn’t a number one across europe. The problem is that people in that area doesn’t think much about »pop music writing«. Those who think about pop music writing today are those who are writing for teen exploitation groups like Girls Aloud. A lot of production on those records is really, really good. It’s a good age to be a pop song writer if you’re good at it.
Chris: The great thing with only writing songs is you don’t have to perform them.
Beneath your personal sound it’s as if one can hear the history of clubmusic 85-04 by listening to your records. Is this something you deliberately did?
Chris: Definitely! The reason for it being there was basically us being excited about what was going on at the club scene. It’s very easy to forget the impact that house music had.
On you?
Chris: On everyone. You couldn’t possibly ignore it because it just engulfed all of your life, really. Pure music and lifestyle together, which is when music is at it’s best. So that was definitely influencing everyone. Just look at New Order with »Technique«. House affected everyone. Everywhere.
Neil: And getting over the house pianos has been very difficult.
Chris: Very, very difficult.
Neil: I mean, try to get Bernard Sumner away from house pianos. Good luck! He’s just not having it. We’re just hoping it will become fashionable again so »cool« people will take us back in.
Chris: »Cause it isn’t just a musical thing, it’s a whole lifestyle.«.
I’ve always felt as if your music has one foot on the dance floor and one foot on some broadway stage.
Neil: I believe it comes from our childhood and upbringing. If you come from England, you simply can’t help liking »Land of hope and glory« by Elgar or »Pomp & Circumstance«. You love it by default.
Chris: And there’s »Last night of the proms«. And »The Sound of Music« was on TV every christmas when we were kids. That was obviously huge influences.
Neil: And also when we were kids there were always films about World War II with stirring…
Chris: »Tam-tarram-tarram-tam-tam-tam«
Neil: Actually, on all Pet Shop Boys records you can hear… french horns. The french horns so completely come from war films or Elgar. And the showbusiness part… Well, the biggest selling album of the sixties was »The Sound of Music« soundtrack. Not »Revolver«. Not »Pet Sounds«. Not »The White Album«. It was the »The Sound of Music« soundtrack. This was when we were kids and we used to hear this stuff all the time. British radio, when I was very young, used to play light orchestral music, showmusic, Frank Sinatra, and all that kind of stuff so you kind of. I’ve always liked it, and I still find that kind of music quite moving. What really unites music that Chris and I like are it has that kind of stirring, moving quality. Sort of quite passion about it. And whether you like it or not you will find that quality in »The Sun Will Come Up Tomorrow« from Annie as much as you can in »Trans-Europe Express«, possibly more, in fact. We’re not ashamed to like these kinds of things. We have attempted to write a musical with a contemporary idiom, We always had slightly epic ambitions which is another thing that stops us from being minimal.
And you’re the only band ever that’s managed to use orchestra hits in your songs and made it work.
Chris: Orchestra hits are funny, aren’t they?
Neil: When we worked with producer Stephen Hague we had an argument about every single orchestra hit. It could go on for hours, about every single orchestra hit. He wanted to remove them and we wanted them to be loud. He didn’t like orchestra hits.
Permalänk
10 kommentarer Maila till (o)vän
Den svåraste erfarenheten jag har att hantera är att de allra flesta band är så otroligt mycket bättre i teorin än i praktiken. Jag vet inte ens om jag är särskilt glad över att ha fått den insikten. Om jag tittar på mitt förhållande till olika artister innan jag själv började skriva om dem och mitt förhållande efter så är det en stor skillnad. Det krävs mycket mer för att imponera på mig nu. Det är rätt tråkigt.
När jag upptäckte popmusiken så var det ofta i detaljerna som den största fascinationen låg. Som när Yvonne-Tobias lila slipsknut stack upp under den svart pullovern. I min värld hade han tänkt på den lila slipsknuten ett helt liv och bara väntat att få flasha den. Eller när Robert Smith ändrade textraden »if you think you’re tired now just wait until three« till »wait until six« på en liveinspelning. Det var sådana detaljer jag älskade, som jag blåste upp till enorma proportioner, som byggde mitt förhållande till artisterna som ikoner. Jag tycker fortfarande att dessa exempel är helt fantastiska. Jag vill inte höra talas om att den där slipsen valdes för fotograferingen bara för att ingen annan fanns på plats och Tobias glömt sin svarta slips, eller om att Smith var så hög att han glömde bort texten och improviserade. Jag vill inte! De där detaljerna är alldeles för perfekta för att någon grådaskig vardag ska få klampa in och desillusionera mig.
Det ruttna började hända när jag fick intervjua musiker och insåg att så lite var uttänkt. En elektronisk popkille släppte ett album där jag tyckte att det snygga omslaget sammanfattade vad alla låtar egentligen handlade om. Det blev min första fråga i intervjun och han ryckte på axlarna och sa att han aldrig brytt sig om omslagen och att det var någon formgivare som hans skivbolag kände som gjort det »eftersom det var nödvändigt med ett omslag«. Eller när jag hade hakat upp mig på någon textrad och läst in en massa fantastiskt i den bara för att få reda på att »it was just some words that seemed to fit, I don’t know«. Eller, skräckexmplet… Efter att ha följt Josh Rouse sedan släppet av »Home« och åkt med honom på turnéer och närstuderat allt karln tagit för sig skulle jag göra den definitiva Josh Rouse-intervjun förra våren. På alla frågor svarade han »I just wanna get out there, you know, play my music for the fans, you know«. Efter att vi betat av alla samtalsämnen på 20 minuter blev jag sur och påpekade att hans då nya album »Nashville« hade lite Chris Isaac-vibbar. Då blev han också sur.
Det är farligt att få reda på för mycket om artister man verkligen gillar. Då är det bättre att låta sig överraskas positivt av sådana man egentligen inte har något förhållande till. Som när jag gjorde vad som skulle bli en kort intervju med Iron & Wine. Jag hade lyssnat på hans skiva och tyckte den var bra men knappast någon milstolpe i mitt liv. Efter att ha suttit i en timma på ett skivbolagskontor här i Stockholm och diskuterat den kristna världsbilden och den straffande guden i Gamla Testamentet med honom kom även musiken i ett nytt sken. Det fungerar väldigt sällan så med musik man verkligen älskar. De artisterna är nästan alltid ofullkomliga, inte alls så perfekta som man vill ha dem. Några har klarat testet, men alldeles för få för att min tro på popmusikern som frälsaren skulle kunna bestå ofläckad.
Jag har väntat på att det skulle hända med The Radio Dept.. Eller, »väntat« är fel ord. »Fruktat« tror jag stämmer bättre.
I samma sekund som de mässade att allt kommer bli bra innan solen går ner och att vi kommer kasta av oss kedjorna för vi är de som move against the tide så var jag fast. Och då menar jag fast. Mer förälskad än jag blivit i något nytt band i modern tid. Lika pirrig inför nya släpp av dem som när man första gångerna sprang och köpte upp back-catalogues med äldre band som man precis upptäckt. Mitt första möte med dem för en intervju förändrade ingenting. Både musiken och auran kring dem var fulländad. Även om de inte arbetade med lika yviga gester som andra band jag varit förälskad i så hade de en perfekt image. För även avsaknaden av attribut kan ju också det vara en oändligt stark image. Inte alltid. Inte för de mängder av slaskiga medelband som bara finns och är tråkiga, men för den lilla skaran som uppnår en närmast matematisk fulländning mellan musik, utseende, stil och attityd så funkar en icke-image perfekt. Band som The Radio Dept. och Phoenix kommer aldrig behöva The Decemberists teaterkostymer eller Kents yetispår i snön. De fungerar ändå.
Det jag har varit orolig för i fallet The Radio Dept. är att jag i samband med deras första släpp så definitivt satte ett utropstecken bakom varje åsikt jag hade. Jag sa inte »det här är lovande för framtiden« eller »det här bådar gott«, utan skrek istället »det här är så jävla bra det kan bli, haja eller inte, jag skiter i, I love this!«. Och det gör ju det fortsatta förhållandet så komplicerat.
I det fall ett sådant band inte lyckas upprätthålla nivån reduceras man efter sådana uttalanden antingen till en bitter tyckare som muttrar »första plattan var ju den bästa« ad infinitum (och vi hatar ju alla sådana, eller hur?) eller så tvingar man sig själv att tycka om något som kanske inte är så bra bara för att man så himla gärna vill att det ska vara så bra. Inget av dessa är önskvärda scenarion.
När jag recenserade The Radio Dept.s debutalbum »Lesser Matters« i Sonic gav jag det 9/10. Efter alla stora ord jag använt om dem innan albumet frågade folk »jahaja, har du tröttnat på dem nu och gått vidare eller?«. Ett betyg är bara en siffra och jag tycker själva recensionsförfarandet är förrädiskt eftersom recensenten inte lever med ett album utan lyssnar aktivt och bedömande – själva motsatsen till hur musik egentligen upplevs. Men betyg engagerar dem som vill nitpicka och att det inte blev full poäng tolkades som att jag ville dämpa mina tidigare omdömen. Anledningen till att det inte blev 10/10 var att jag visste att det skulle komma något ännu bättre, något som lämna till och med ett mästerverk som »Lesser Matters« i skugga. Jag vet nu att jag fick rätt.
The Radio Dept.s nya singel, »The Worst Taste In Music«, är helt fenomenal. Den är så otroligt bra av så många anledningar. Att de har en helt ofelbar förmåga till att skriva låtar visste vi redan. Det är ingen nyhet att varenda liten melodi, stämning, harmoni och textrad bara verkar ligga på rätt ställe så fort de tar sig för något. Det har vi vetat länge. Från »Against the Tide« via »Pulling Our Weight« till »This Past Week« så har The Radio Dept.s låtar alltid varit på en helt annan nivå än oss övriga. De är så sammansvetsade, så självklart ihophållna att deras lägstanivå på låtarna de släpper ifrån sig är skrämmande hög. Hade jag varit sportjournalist skulle jag kallat lägstanivån för »världsklass«. (Tänk en mumlande Glenn Hysén: »Aaaa det här bandet va, det är ju ett band i… ja, världsklass, helt enkelt«)
Jag visste att de kunde skriva ofantligt vackra låtar, men vad jag inte visste var att de kunde ta sig vidare från där de tidigare befann sig.
Var det något jag var orolig för i fallet The Radio Dept. så var det deras ljudbild. Den lite yxiga fast ändå kontrollerade lofi-men-ändå-inte-ljudbilden som fanns på »Lesser Matters« och även på efterföljande EPs var ett väldigt starkt signum. För starkt, kunde jag misstänka. Hur mutar man in en så tydlig nisch utan att falla på eget grepp när andra albumet ska göras? Risken med att göra ett uttryck med så klart signum till sitt eget är att det blir fel, hur man än gör för att följa upp det. I nio fall av tio så slutar det såhär: Antingen gör man samma sak en gång till på säkerhet och det blir jättetråkigt, eller så gör man något helt annorlunda och det blir fel eftersom det nya annorlunda ligger så långt ifrån det som lyssnarna vande sig vid.
The Radio Dept. är det tionde fallet.
Det är få som lyckas renodla sitt uttryck och hitta en väg som både är en total utveckling men samtidigt är en totalt logisk väg att gå. The Radio Dept. hintade redan med »This Past Week« att en förändring stod för dörren. Med den behövde de inte längre stora distmattor eller mellanregisterskrammel för att kommunicera, utan släppte fram stråkar och finstämdhet. Men de var fortfarande The Radio Dept. Förändringarna skedde bara på ytan medan hjärtat var detsamma.
»The Worst Taste In Music« är ytterligare ett steg mot fullbordandet av The Radio Dept. som det viktigaste bandet i mitt moderna liv (d.v.s. post-25, när man ska vara desillusionerad och nostalgiskt prata om hur mycket bättre all musik var när man var 16, men hey, ingen musik jag lyssnade på då var såhär bra).
Redan när den varma syntbasen går igång på sextondelarna förstår man att The Radio Dept. anno 2006 är bättre än alla tidigare årgångar. Utan att vara samma gamla The Radio Dept. men också utan att vara något främmande. Det är utveckling med perfekt kirurgi.
The Radio Dept. är ett band som bryr sig. De bryr sig om sin musik, sina ljud, sina texter. Ingenting i »The Worst Taste In Music« ligger fel. Från de knastertorra trummorna till de drömska gitarrackorden och den tunga pianotonen är allting mixat med delikat precision. Det finns fortfarande ljudsmuts och det går alls inte att beskriva The Radio Dept. som »slicka«, men de är ändå sveriges mest välproducerade popband. Bara så att vi är på det klara med det: »Välproducerad« betyder här »en produktion som givit varje ljud exakt vad det behöver för att göra låten fulländad« snarare än den generella betydelsen »cleant och krispigt med cymbaler inspelade i Vadstena kyrka«.
The Radio Dept. är ett band som bryr sig och därför är de så tacksamma att bry sig om. När jag lyssnar på dem så får jag känslan av att låtarna är skrivna och inspelade med ett stort stort hjärta, att det inte bara är något som slängts ihop på några kvällar för att hänga med i den senaste hypen.
»The Worst Taste In Music« är en fulländad singel. Inte ens tre minuter lång så lämnar den dessutom lyssnaren helt otillfredsställd, precis som The Radio Dept. alltid gör (som jag tidigare skrev om här på bloggen).
Snart släpps fullängdaren »Pet Grief«. Vilken vår det här kommer att bli. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter den. Jag har en känsla av att »Pet Grief« och Junior Boys redan nu vackert bejublade album kommer att göra 2006 till ett år värt att minnas. Oh. My. God. Jag är klar där.
Permalänk
6 kommentarer Maila till (o)vän
Brian Eno har sagt fler citervärda saker än Oscar Wilde. I en intervju i The Guardian förra året (länk här) berättade han om hur han tappat intresset för »ambient«, musikstilen som han själv var med och lade grunden till med några epokgörande album:
»I started to notice that you could buy keyboards of such complexity that you basically press one note on them and you’ve got a career as an ambient artist. I thought, there doesn’t seem much challenge in that any longer.«
Han har ju rätt. En förkrossande majoritet av alla album som kan etiketteras som ambient eller närbesläktade genres är dödstrista och formlösa, oförmögna till att skapa den där tredimensionella känslan av rymd och viktlöshet som de stora klassikerna gjorde. Det räcker inte med att ta ett latinskt ordspråk som namn och döpa låtarna till konstiga symboler för att vara i närheten av samma nivåer som exempelvis Brian Enos »Apollo« nådde (för övrigt ett av världens bästa album, som jag skrivit om här på bloggen tidigare).
De som lyckas fånga mig idag är de som sticker ut, de med ett eget uttryck, de som precis som en författare har lyckats skapa ett eget universum där deras musik utspelar sig. När jag lyssnar på deras skivor hör jag inte bara arty ljudlandskap utan lever istället i deras miljö, lär känna deras karaktärer, försöker följa med i deras berättande.
Som när Tim Hecker släppte »Radio Amor«, konceptalbumet om en fiskare i Honduras. Som när Eluvium flyttar sina klaustrofobiska ljudmassor ut ur högtalaren och krossar mig. Eller som när Markus Guentner gör album som förra årets »1981«.
De två inledande spåren på »1981« hette »Wanderung« och »Wenn Musik Der Liebe Nahrung Ist«. Tillsammans klockade de in på sjutton minuter och femtio sekunder. Redan efter dem var jag förstörd. Regnet slog mot fönstret, allt gick i slow-motion, det började röra sig i oupplysta hörn av rummet. Trots titeln pysslade Markus Guentner på »1981« inte med retroljudande syntpop utan med den mest storslagna technon som vi inte kunde dansa till. För Markus Guentner jobbar med pulser och sublima grooves istället för hårda hihats. Han jobbar med känslor, inte med höga bpm. Men till skillnad från andra artister som motiverat eller inte etiketteras som »ambient« bollar inte Guentner med några formlösa ljudklumpar utan har struktur och tydliga mål, även i de mest abstrakta spåren. När sedan en tung technorökare som »Hi-Jacked« plötsligt brakade loss och med kantig bas och stenhårt beat fick »1981« att explodera så var det klart att jag tyckte att det var ett av förra årets allra bästa album.
Markus Guentner är intressant. Med sina ambient-fast-ändå-inte-släpp på Kompakt och sina hårdare klubbspår som släpps på Ware är han på många sätt förkroppsligandet av en utveckling inom den elektroniska musiken som jag är en ivrig påhejare av: steget bort från brukstechnon, sammansmältandet av olika subgenres och dödandet av klubbmusikens heliga kor. Jag var tvungen att maila och fråga honom lite om hans musik.
Once, electronic music was clearly divided into genres. It was either ambient or techno or some subgenre. Over the last couple of years, I think there has emerged music that isn’t quite techno and isn’t quite ambient but is somewhere in between the two and I think »1981« is an example of that. Do you agree?
– yes. i think the electronic music developed to a mixture of so many styles.
when i’m djing, i can play so many things. some years ago there where some labels and some styles for the dancefloor. But now, the djs are more open to play more minimal or melodic stuff. and ‘techno’ conquered also your livingroom. there are some many electronic-music-records you can listen to at home.
Personally, I don’t like marking music with labels and then say »this is that kind of music, and this is that kind«, but it’s inevitable to do so one way or the other. From my perspective, it could seem that the music you produce is »not quite ambient enough to be ambient and not quite technoish enough to be techno« and that this could lead to misunderstandings. Have you ever felt misunderstood in reviews and similar, that the concept of what you are doing is lost because of the genre definitions?
– well, first of all: to write a review is in my eyes a very hard thing. most of them are good. not because the writer likes it or not. it’s more the description of the record. i think a good review is, when the listener can build his own position to that. to describe the record as it is, is a hard job. everyone can say: i like it or not. but to writing down the feelings and ‘pictures’ of the record is the best thing for a review.
– i don’t like marking music also, but it’s really much easier for the people to select the music they are listen to and what they want. and in my case, kompakt embossed the perception: ‘pop ambient’. you are right. my tracks are more like songs. they have much more structure than ‘typical’ ambient tracks. i think more people find their way into that kind of music, when they have something to hold on in a track. (like a repeated melody or something …)
Although some parts of »1981« are wholly ambient, there are tracks that are arranged like techno tracks. The break in »Hi-Jacked«, for example, is typical for an anthemic dance track – but… It having a low tempo, however, makes it rather difficult to dance to. Same goes for a track like »Sleep Well« on your previous album »Audio Island«. Did you have any overall idea of why it should be arranged this way when you composed these tracks? I’m thinking, most producers would probably have kicked a track like »Hi-Jacked« up to 130bpm and made a club track out of it?
– the atmosphere of tracks is really important to me. when i’m producing, i am not thinking about the functionality or the club-thing at all. the most time, i’m not really starting with an idea. it’s more intuitive. when i do a ambient song and hear it many times, i think about the ‘groove’ in that track. some of my ambient songs have a very distinct groove without beats. and sometimes there must be drums to encourage the groove in that track. it’s my own sense that let me produce like that.
The tracks on »Audio Island« were more beat driven. »1981« sounds almost like if you have reduced the songs down to their most elemental parts – the harmonies. Had you decided to be more sparse before writing »1981«?
– theres a big breakup between my ambient stuff on kompakt and the more clubby tracks on ware. on kompakt i do my music for listeners. when there are tracks like ‘hi-jacked’ it’s more coincidence than planned. on ware i also do more ‘listening’ stuff, but in a another way. it’s the groovy and clubby side of me. the ware tracks are also made to play them in the club.
When The Field played at the Popaganda festival in Stockholm last spring, he did his set and afterwards I heard a comment from a guy in the crowd who said to his friend »I thought we’d be able to dance to that«. I thought it was a brilliant comment. Not because it was ignorant but because it said so much about what the word »techno producer« stands for. Do you think the meaning of the word »techno« must be redefined today when »techno« isn’t just kick drum and TB-303s anymore?
– oh yes. today’s techno is so much more than club-dance-music. i think everything has it’s advancement. music, art, movies … some people have their association from a kind of music. and it’s fix in their heads. it’s a little bit sad, but the only way to bring it to them, is the something like the live-set on the festival you’ve said. they understand it not yet, but maybe later :-)
Today, many either download their music or listen to short snippets of mp3s on websites before ordering albums. Tracks that stuck to the listener are probably the »hits«, the ones you can tell right away are catchy. Music like the one you produce often takes it time to get into. It may not reveal itself until you’ve listened through the entire album in the middle of the night when everyone else is asleep. Are you afraid that music demanding patience from listeners might be overlooked with the new ways of distributing music?
– well, it’s only a easier way to listen to more records than in a music-shop. you don’t need to go out of the house to get your music :-) . i think there is no big difference between listen to the snippets on the internet or in a shop. if you listen to an ambient-record in a shop or at the internet-shop. and if you haven’t decided to buy the record, you can listen to everytime you want. this whole mp3-thing is very double sided. maybe some people download the whole album, before they buy it. maybe mp3 is sometimes a better way??! the music industry sells less records since that mp3-thing comes up. but in former times you’ve heard one track, bought the whole album and assert that most of the songs are shit. now, you can listen to it carefully and without stress. when you have downloaded a whole album, you can decide if it’s good or not. and if you
want to buy it or not. well yes, the most people shortchange the download-stuff. but in most cases, the people are still collectors. they want the record or the cd with cover and booklet.
Permalänk
2 kommentarer Maila till (o)vän
Senaste veckan har jag ägnat åt att se de två första säsongerna av »Millennium«. Jag hade glömt bort hur bra den är. Vansinnigt snyggt filmad, regn hela tiden, en stor hopplöshet som bara växer och växer vartefter serien går. Bara vita psykopater i små hålor i Idaho, North Dakota och Ohio, långt från storstadens klyschiga vatos. Frank Black har två ansiktsuttryck: Bekymrad och mycket bekymrad. Mörker sveper in, hugg hugg, peta ut ögon, Frank fixar biffen och sen nattar han dottern Jordan. De varma familjemiljöerna i lugna gated communities växlas med skitiga madrasser i fabriksbyggnader. Vårt liv är alltid hotat och det regnar hela tiden.
TV-skådisräven Terry O’Quinn gör som vanligt en lysande insats som representant för den ljusskygga Millennium Group. Att han just nu är mest känd som John Locke i »Lost« gör inte nedanstående upptäckt mindre grym. Jag hade glömt bort det mesta om »Millennium« förutom att det var många stora ondskor som rymdes i serien.
Little did I know there were bad numbers even back then…
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
I gårdagens Kobra var temat tur och otur, slump och kontroll, predestination och tillfälligheter. Hela programmet byggde på öppningsscenen av Woody Allens »Match Point« där en tennisboll träffar nätet och flyger rakt upp i luften. Speakerrösten säger att det finns många tillfällen i livet som är så: ett ögonblick av osäkerhet innan man vet om bollen landar på den ena eller den andra sidan och att allt kan ändras beroende på vilket det blir. Klipp. Woody Allen sitter i en soffa och säger att han har haft väldigt mycket tur i livet. Han har jobbat hårt men har också haft tur eftersom, menade han, publiken och kritikerna valde att se det positiva i hans första filmer istället för att se bristerna. Tur? Eh? TUR?
Det är kvalificerat skitsnack alltihop, till och med bilden av tennisbollen. Och jag blev lite förvånad att det annars alltid utmärkta Kobra inte lyfte fram orimligheten i detta.
En av de viktigaste milstolparna i mitt liv var »Terminator 2: Judgement Day«. Okej, den kanske plockade billiga filosofiska poänger. Okej, det kanske var tusen tänkare som under tusen år i tusen skrifter sagt samma sak, men i »Terminator 2: Judgement Day« presenterades det för mig: »There’s no fate but what we make«. Innan den filmen kunde jag känna att jag vandrade omkring i ett Kafka-öde där saker och ting hände bortom min kontroll och det bara var för mig att flyta med och försöka göra saker och ting så dugliga som möjligt under förutsättningarna. Efter att ha sett Sarah Connor föregå det förutbestämda hände något. Jag förstod att allt inte var så enkelt. Efter den filmen vägrade jag acceptera oturen och började tycka såväl Herr K som MacBeth var rätt mesiga eftersom de inte aktivt försökte föregå sina öden utan bara drev sig själva längre in i dem.
Så, för att återgå till Woody Allen i gårdagens Kobra…
Den där tennisbollen som träffar nätet och för ett ögonblick hänger fritt i luften innan den landar på den ena eller den andra sidan… Det är ju inte så att den gör så av en slump väl? Själva anledningen till att tennisbollen hänger fritt i luften och riskerar att landa på rätt eller fel sida beror ju på att den som slog till den inte var tillräckligt skillad för att få över den på rätt sida. På grund av ett undermåligt tillslag har spelaren placerat sig själv i en situation där han/hon måste titta på bollen och darra av osäkerhet eftersom ingen vet var den kommer att landa. Bättre träning hade kunnat ge bättre färdigheter vilket resulterat i ett bättre slag som gått klart över nätet utan all denna osäkerhet.
Likadant känner jag inför Woody Allens prat om tur. Jag själv har aldrig uppskattat hans filmer men det är bara en personlig subjektiv smaksak. Bevisligen hade karln en enorm talang för filmskapande, för annars hade han inte varit där han är. Det handlade aldrig om tur, Woody, det handlade om att du gick in och gjorde det du själv kände och trodde att du var kick ass på att göra.
Jag avskyr min situation och har gjort det i flera år. Jag jobbar med saker jag aldrig har velat och inte nu vill jobba med. Varje kväll vid niotiden blir det jobbigt för då vet jag att det snart är dags att sova och jag vet vad som väntar på morgonen som kommer. Som de flesta har det, antar jag. Jag vill verkligen ha ett annat liv och jag har jobbat hårt för att kunna få det men lyckades aldrig att nå fram. Som de flesta andra, antar jag. Från slutet av nittiotalet till slutet av förra året la jag ner sådär 1500 timmar om året på att försöka bygga mig ett annat liv. Jag frilansade som skribent, var med och startade upp siter som The Cricket, satt i en massa möten i försök att starta upp tidningar, drev sidoprojekt och pysslade med allt möjligt. För jag tänkte att om jag jobbade tillräckligt hårt så skulle jag slippa ha det som jag har idag. Förutom en sejour på ett och ett halvt år när jag jobbade som copywriter och spelutvecklare så misslyckades det.
Det var många fantastiska stunder på vägen och jag har haft väldigt roligt, men jämfört med vad jag hoppades skulle bli utgången så misslyckades jag. I vintras nådde jag gränserna för hur mycket dubbelarbetande jag orkade med och jag orkar nu inte längre jaga de där drömmarna utan har börjat lära mig leva med att det förmodligen är det här jobbet som jag ska ha.
Är jag besviken på vad som hände? Ja, mycket. Skulle jag göra om det om jag redan när mina första artiklar publicerades visste att det här skulle bli utkomsten? Absolut, utan tvekan. Var det otur att det inte gick att ta längre? Inte ett dugg.
Otur är den sämsta ursäkten man kan ha för att inte ha lyckats åstadkomma det man ville.
Otur är förlorarens ursäkt.
Även om det skulle kännas mycket bättre att skylla mina omständigheter på andra så faller allt tillbaka på två mycket enkla saker:
1. Jag fick en anvisning av Arbetsförmedlingen hösten 1998 till en anställning. Jag tog den. Jag lärde mig the trade och hade därmed i princip säkrat anställningar när jag behövde dem eftersom det är komplicerad lagstiftning som styr utredningarna jag pysslar med och inte så många kan den. Om jag tackat nej till den anställningen (vilket jag i efterhand naturligtvis borde ha gjort eftersom det ligger så långt utanför min intressesfär) hade jag haft en betydligt bättre grund att bygga mitt liv på. Men jag tackade ja, jag stannade i två år innan jag sade upp mig första gången (jag hann säga upp mig från andra liknande tillsvidareanställningar två gånger till i ett försök att komma bort innan jag hamnade där jag är nu). Jag gjorde ett val att börja där och det är inte otur att jag sitter i samma bransch fortfarande.
2. Jag har frilansat som skribent i olika tidningar och sammanhang vid sidan av heltidsanställningar och studier under hela den här perioden. Var det otur att jag aldrig lyckades bygga en solid grund att stå på för att en gång för alla kunna ha det som huvudsaklig syssla och slippa jobba med något jag inte gillar? Eh, knappast. Jag kanske inte jobbade hårt nog. Jag kanske inte lärde känna rätt personer. Jag kanske gjorde en massa misstag på vägen. Jag kanske inte var bra nog. Det kan finnas tusen och åter tusen anledningar, men otur är inte en av dem.
Det är så himla lätt att skylla på andra, speciellt osynliga faktorer som otur och slump. Men de finns ju inte. »There’s no fate but what we make«, oavsett om vi skapar det genom att bygga något eget från grunden eller om vi skapar det genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. För inte ens ett oväntat möte på rätt plats vid rätt tillfälle kan sägas vara tur. »You call it coincidence, I call it inevitability«, som O.W. Grant säger i »Interstate 60«.
När Woody Allen säger att han har haft mycket tur i livet så underskattar han sig själv och sina filmer så mycket att jag mår dåligt. Jag hoppas att det var en språkförbistring som pågick, att han egentligen menade att han kände sig lyckosam och inte tursam. För det är ju ändå så att ett konstnärsskap av Allens mått inte kommer av en slump. Det är inte som när det börjar regna och Alexander Lukas sträcker ut handen och det kommer att paraply blåsande och landar i den.
I den evigt berättade legenden om hur Roxette erövrade USA så upprepas om och om igen hur den där studentradio-DJn var i Sverige (eller hade en bekant i Sverige), hörde Roxette och började spela låtarna på radion. Snart hakade andra på och pang så var de mega mega. Var det tur? Enligt O.W. Grant var det oundvikligt, och visst ligger det mycket i det. Om de från början inte gjort radiohitsen de hade så skulle aldrig genombrottet ha skett. De hade skrivit låtar som var starka nog för att fånga en gästande radio-DJs öron direkt och därmed hade de skapat sig själva möjligheterna för det som sedan skedde. Det är samma sak när man hör folk snacka skit om den och den som träffade den och den på en fest och fixade ett jobb. »Men varför var inte du själv på den där festen och sålde in vad du gör lika bra som den här personen som du snackar skit om uppenbarligen gjorde?« Även om det inte går att bevisa kausala samband när det gäller sånt här så finns nästan alltid en orsak där det finns konsekvens (utom i de fall där konsekvensen föregår orsaken, men vi orkar inte gå in på det här, eller hur?). Om jag varit smart nog att skaffa mig en riktig utbildning istället för att bara vara havererad humanist så hade jag haft verktygen för att göra något annat. Det är enkelt när man tittar tillbaka på det, svårare att se när man är mitt uppe i det. Klantigt? Ja. Otur? Nej.
Glöm tur och otur, slump och kontroll, predestination och tillfälligheter. Det finns över hela världen självklart barriärer i form av kastsystem, förtryck, klasskillnader, ekonomiska strukturer, sociala strukturer, religiösa strukturer och många andra hinder som gör att varje person inte har fullständig möjlighet att ta kontroll över ödet men det är en annan diskussion. Strukturerna finns där eftersom andra har skapat dem och det handlar definitivt inte om otur eller slump.
I »My Little Chickadee« får W.C. Fields frågan: »Is poker a game of chance?«. Han svarar: »Not the way I play it.«
Woody Allen borde förstå att turen är det sista som har påverkat hans möjligheter att nå ut med sina filmer. Det var hans talang, hans skicklighet och hans vilja som gjorde det, inte någon diffus arbiträrt verkande tur som omsvepte honom. Och vi andra kan inte skaka på huvudet och prata om otur bara för att vi inte lyckades med det vi företog oss. Det är irrationellt och helt meningslöst att prata om otur eftersom det inte är något vi har kontroll över och som bara gör oss bittrare om vi tänker på det. Vad vi kan göra istället? Tja… Som Denis Leary konstaterade… »Life sucks, get a fucking helmet.«
Permalänk
12 kommentarer Maila till (o)vän
Hej!
Det var ett tag sedan jag postade här. Jag har haft ett helt gäng texter på lager om puckon och idioter men frustration och bitterhet är så oklädsamt att jag inte velat posta dem förrän jag har något positivt att väga upp dem med.
Men!
Nu på lördag kommer John Dahlbäck till »mitt« technogolv på Bombens Dansklubb. EDIT: John Dahlbäck var tyvärr tvungen att ställa in sin spelning. Men han kommer åter till Dansklubben den 1 april!
Det kommer bli galen fest, jag lovar. Och så kramas vi och lovar varandra evig vänskap som vanligt till »Being Boring« innan stängningsdags. Agge och Taro gästar hiphop-golvet och såklart blir det en finstämd pianobarssession med Oskar Simonsson på klaviaturet och hemlig gäst på sång. Ni som inte har varit på plats när pianobaren har gått av stapeln tidigare har bland annat missat Frida Hyvönens helt fantastiska tolkning på »Home And Dry« och Uje Brandelius förförande framförande av Monica Törnell »Vintersaga«. På lördag är det också premiärspelning av Le Sport – »It’s Not the End of the World (Mr.Suitcase’s sky high T-mix)« som jag hoppas kommer röja dansgolv i vår.
Kom dit och slå runt! Ölen är billigare än på Carmen innan 23, goddamnit.
In other news: Nedräkningen har börjat inför släppet av min Mr.Suitcase-EP, »The Shame of Being Imperfect«. Är det någon pepp dårå? Den innehåller sex låtar, med »Ours is a Time For Falling in Love« som huvudspår. Det blir också remixar av Flow Flux Clan och Konstruction, break up-stämning, stråkar och melankoli genom katedralsreverb. We are the leftovers from christmas that you heat up on New Year’s Eve! Titta på bloggen för mer info senare.
Rykten säger även att Mr.Suitcase är bokad för ett gig i Tampere i sommar. Mer info om det senare också.
Hörs, hej då!
/ B.
Permalänk
7 kommentarer Maila till (o)vän
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
