Den eviga problematiken: Var går gränsen för när man övergår från att tipsa till att flasha, från uppgiftsdelande till analt namedroppande? Jag har alltid älskat bäst just nu-listor, playlists och veckotoppar. Som Emils playlists på bloggen här bredvid. Toppen! För till och med de mest introverta av listor är ju ändå i fildelningens tidevarv ovärderliga källor av intressant information som leder en in på bra vägar. Men, risken finns alltid att listor uppfattas som flashande, en bild som konstruerats för definiera avsändarens identitet. Så det gör mig lite fundersam över följande... Att lägga ens »recently played tracks« från Audioscrobbler skulle i kombination med listan för »top weekly tracks« som permanent feature på bloggen egentligen vara bättre än alla bäst just nu-listor som finns, men... Är det en hit eller en miss? Hmm, jag kan inte riktigt bestämma mig. Senast spelade låtar hos mig:

Igår såg jag »Chaos«, en film som från början verkade vara vanligt bankrånar-pang-pang men som genom lite kaosteori och en helt grymt genomarbetad plot utvecklades till en riktig höjdare. Och bäst av alla var Wesley Snipes i rollen som... Ja, det blir en spoiler om jag säger vilken roll han spelade, så vi skiter i det. Det viktiga var att det var smart film med Wesley Snipes i en av huvudrollerna. Vi är inte helt vana att se det. Fast jag önskar vi vore det. Förra året kom »The Marksman«. Den första halvtimmen såg handlingen ut såhär: En massa beväpnade tjetjenska rebeller som ockuperar ett ryskt kärnkraftverk på ena sidan och Wesley Snipes på andra. För tio år sedan hade Snipes gått in, gjort rent hus och haltat in i solnedgången och vi hade känt oss bestulna på en och en halv timme av våra liv. Men i »The Marksman« hände något. Efter en halvtimme var det klyschiga actionupplägget sprängt i bitar och det gällde att börja använda huvudet för att hänga med. Både »The Marksman« och »Chaos« bygger på att saker som vi ser inte alltid är vad de verkar vara. Lite »The Usual Suspects« sådär. Det görs många sådana filmer så själva plotterna kanske inte egentligen är något att höja på ögonbrynen åt, men hur många sådana filmer har Wesley Snipes i huvudrollen? Jag gillade Snipes i filmer som »Rising Sun«, »New Jack City« (hur cool är han inte som Nino Brown?) och »Demolition Man« (hur cool är han inte som Simon Phoenix!?). De filmerna var lagom intelligensbefriat tidsdödande av den sort som man vill ha av mainstream action/comedy. Sen blev det bara skit. »Blade«-filmerna, »Futuresport« och »The Art of War« tog sig inte ens över själva grundtröskeln för att jag skulle orka se klart dem (och tro mig, när det kommer till film så har jag en låg grundtröskel: mitt enda krav är att jag inte ska känna mig bestulen på en och en halv timma av mitt liv). Även om Snipes precis som Nicolas Cage alltid spelar samma karaktär så har jag alltid tyckt att han har kunnat lyfta filmer på egen hand. Stor, stenhård, samvetslös och med lite sköna oneliners... Det kan rädda det sämsta manus. Det roliga nu är att både »The Marksman« och »Chaos« var riktigt bra filmer (speciellt sistnämnda, trots vändningen i handlingen är »The Marksman« ändå mer klassisk action). Och ännu roligare är att »Chaos« var tusen vändor bättre än »Inside Man« (de båda filmerna har liknande upplägg och går att jämföras med varandra). Tyvärr så verkar Wesley Snipes snart vara tillbaka på ruta ett. För trailern till kommande »The Detonator« har för många hoppande motorcyklar, exploderande bilar och guppande bröst för att kunna vara något annat än generic straight-to-DVD-action. Och just nu håller han på och spelar in »Chasing the Dragon« som verkar vara en sämre »Rising Sun« som utspelar sig på plats i Asien (Wesley som hård amerikan on a mission och karatekickande asiatisk skönhet vid hans sida... Spare me if you please). Det vore synd om »The Detonator« och »Chasing the Dragon« plockar ner ner Snipes till »Blade«-nivån igen, för även om han inte är någon karaktärsskådespelare har jag alltid tyckt att han har varit grym när han fått bra manus att arbeta med. Så innan kommande kalkoner överbevisar mig så kommer jag se om »Chaos« några gånger och mysa till drömmen om en comeback för Wesley Snipes i smarta och fascinerande filmer.

Det är lördag. Solen skiner. Bag-in-boxen är just öppnad. Vi lyssnar lite på musik! Styrofoam feat. Ben Gibbard - »Couches in Alleys« Soffor i gränder. Ingenting markerar ett uppbrott så väl som soffor, övergivna i gränder. Någon har satt sig i rörelse, lämnat sitt gamla liv bakom sig och den största möbeln fick liksom de största demonerna inte plats i det nya. Soffan dumpades tillsammans med alla dåliga minnen i gränden, glömdes bort och ingen skulle någonsin igen göra anspråk på den. Regnet förstörde stoppningen och på en annan plats i världen stod en ny soffa i ett nytt vardagsrum. Så småningom, när en hemlös tagit kuddarna för att ha i sitt nattskjul, när råttor ätit sig genom tyget och en unken doft av mögel hängde som en aura runt den en gång så vackra möbeln, hämtades den upp av grovsopbilen för att brännas. »Hey Jack, it’s me I don’t mean to bother you But something’s been on my mind« Jag har alltid älskat Styrofoam. Jag har alltid älskat Ben Gibbard. Men det blir ju inte alltid så lyckat om man lägger ihop två saker som är jättebra var för sig. Den som prövat att lägga glass på kungsentrecoten vet det. Men samarbetet mellan de två i »Couches in Alleys« hör till det bästa som någon av de båda varit inblandad i. Det finns få låtar som jag spelat om och om och om och om igen på det sätt som jag spelade »Couches in Alleys« när albumet »Nothing's Lost« kom. Det sorgliga med soffan i gränden är att den ju bara berättar om uppbrottet. Vi får aldrig reda på vad som hände sedan. Personen som lämnade den efter sig kanske bara flyttade fysiskt men aldrig tog sig framåt på riktigt. Soffan lämnades kvar i tro om att andra ställen skulle bära mer frukt men kanske tog det stopp också där. Kanske en annan soffa så småningom lämnades i en annan gränd i den rastlösa jakten på lite mening. »Hey Jack, it’s me I don’t mean to bother you But something’s been on my mind« Ben vädjar till Jack om ett svar. Jag hoppas att Jack kan svara för jag kan det inte. Ladda hem Kask - »Discovery« En tight trummaskin. Klockrena vocoder-stämmor. Beck-körer från himlen. Ett stråkarrangemang som sitter som kniven i snuten. På Janne Kasks soloalbum »Wrestling My Case« fanns den stora hitten »Golden Heart«. Men den var långt ifrån den bästa låten på det albumet. Långt ifrån. Inledningsspåret »Discovery« överglänste allt som fanns på den CDn. »Discovery« överglänste allt som släpptes i Sverige det året. »Discovery« är en av de bästa låtar som gjorts. »You wanted it to be like in the middle of summer You wanted us to do all the things we did back then« »Discovery« är en kärleksförklaring. Det är en vårlåt för alla som har en kall vår, med brustna hjärtan och dagar som går och går utan att något händer. Den behöver inte beskrivas i ord, bara upplevas: Ladda hem Mr.Suitcase - »Ours is a Time for Falling in Love« »It was always on my mind but I could never find the time. A shame, they said. But the music was too loud and there were familiar faces in the crowd. Too many, they said. Dancing nights away in damp t-shits, arms reaching for coloured lights, it was always easier to forget. We'd lose perception of time and space, bumping shoulders with strangers we had everything and nothing in common with. It was always easier to forget that way. Stumbling out on dark, wet streets, shouting for taxis, feeding on cheap take-away, we nodded in agreement. "This is our time," you smiled, sending a trashcan across the pavement with a determined kick. Screams from taxi brakes, muffled shouts from drivers, the flavour of the week hit-single pumping behind the dark windows of an expressionless SUV. They'd never let us in now. Ours was a time for falling in love but our minds were never quite made up. Hours went by while we were waiting for love but still... It was our time. Another night, another kick drum sending shivers down our spines. "This is our time," you smiled, reaching for coloured lights, shoulder to shoulder with some stranger who took your hand, smiled back and disappeared into the crowd. It took us to better days, away from the stress that had been on us ever since we were held up to the sun and sent into our lives with words of wisdom. "Ours is a time for falling in love," they said, "and hours go by while you're waiting for love." Same coloured lights, same kick drum sending glasses off tables. "But they are only hours," you said, "it's not like they won't come back." You said it would feel so good when we released every song that'd been hurting within, every tune that ever broke our hearts, every word of wisdom ever sung from seven inches over electronic drums. And you said maybe we'd been getting away with it too long, and maybe there is a day when we would have to let go of it all but that we still had some time too make a difference. We still had something to give, hadn't we? We weren't yet that old, were we? We still believed it could take us to better days, away from the stress and into some kind of meaningfulness. We still had time for one last silly popsong. One. Last. Silly. Popsong. Please?« Ladda hem Shearwater - »My Good Deed« Shearwater är ett white trash-Belle & Sebastian uppfött på amerikansk småstadsångest. De borde ju egentligen inte spela i band – de borde gå i terapi. För deras egen del, alltså, vi andra gottar oss ju gärna i deras självutlämnande sjukdomsbilder från toppen av Mount Nostalgia. Shearwater är ett band som skulle må bra av att byta timmarna i replokalen mot motsvarande tid på en divan. Frontfiguren Jonathan Meiburg (som till vardags spelar keyboards i Okkervil River) smeker fram pop som är så är sorglig att den samtidigt blir upplyftande. För det är ju så bra att man inte kan hjälpa att gunga i takt med den, men alltså... »I can't make you take the pills though you should really think about it.« Ladda hem The Sound - »Heartland« Hösten 1995 hade jag och min kompis Johan tagit en skivrunda uppe kring skivbörsarna vid S:t Eriksplan. Vi satt på 54:an (gamla, goda 54:an) på väg till Hornstull när det kommer fram en snubbe och pekar på Johans t-shirt och sa »Gillar ni det där bandet?«. Johans t-shirt var ljusblå och bar samma tryck som omslaget till Yvonnes EP »Frozen«. Då hade vi redan lyssnat sönder demotaperna vi kommit över flera vändor och gick i frustrerad väntan på Yvonnes debutalbum. »Ehhh, jaaaaaa,« svarade vi tveksamt, för det var ju inte precis många på gatan som kände till Yvonne på den tiden. Vi trodde snubben var ett freak, helt enkelt. »Då kanske ni vill komma på releasefesten ikväll,« sa han och sträckte över en inbjudan. Till releasefesten. För Yvonnes debutalbum. Vafaaaaaan. Den eftermiddagen blev en lång väntan på att kvällen skulle komma. När vi kom dit så var det en enorm upplevelse. Alla var där. För en liten pojke som mig var det helt enormt. DJn spelade fantastiskt bra musik och det var några låtar som fick mig att bli helt golvad. För det var inte Yvonne han spelade, men det hade samma energi som Yvonne, samma laddning, samma rastlösa urladdning av mellanregistergitarrer och analogsyntar. Vi vågade ju inte fråga vad det var han spelade. När jag några år senare lärde känna Johan Hedin och det visade sig att det var han som spelat skivor på den där festen fick jag reda på vad det var. The Sound. Jag har aldrig haft någon större relation till postpunk-vågen som sköljde över oss för några år sedan, men The Sound... Fan vad bra de är. Om Adrian Borland tagit livet av sig 1982 istället för 1999 så kanske vi skulle minnas dem med samma vördnad som Joy Division, vem vet... Ladda hem Popsicle & Plura - »Alla frågar efter Alice« Det har skrivits mycket det senaste året om världens bästa Plura och hans gästspel hos Håkan Hellström (eller visa versa). Och visst är det bra när de två männen som verkar inom samma berättartradition gör gemensam sak över generationsgränserna. Men... När Plura hängde med Popsicle och spelade in »Alla frågar efter Alice« för en välgörenhetsskiva är det frågan om det inte till och med var snäppet bättre. Ladda hem

I onsdags låg det ett kuvert på min hallmatta. I kuvertet låg Unais kommande album »A Love Moderne«. Jag vet faktiskt inte var jag ska ta vägen nu. Jag har lyssnat på det oavbrutet sedan dess. I höstas fick jag höra en ofärdig version av det och gillade det redan då, men den mastrade slutprodukten, med underbart vackert omslag, har verkligen tagit det här till en ny nivå. »A Love Moderne« får mig att känna en total lycka, ett tvång att spela den om och om medan bag-in-boxen sakta men säkert tar slut för varje lyssning. Jag hör poppigt klubbgung av sådan perfektion att jag inte kan låta bli att i min eufori också få känslor av avundsjuka över min egen otillräcklighet. »A Love Moderne« är ett 10/10-album och en del av en helt fantastisk musikvår. Innan jag återkommer till albumet tänkte jag att vi ska spola tillbaka bandet några månader. Klubben Volupté i Stockholm i början av september förra året. Unai spelar sin minimala popanslagna techno i den lilla lokalen. Han fingrar på sin laptop, rattar på mixerbord och sjunger låtar från det kommande albumet »A Love Moderne« medan publiken svajar fram och tillbaka där de står och tittar på. De första tre-fyra låtarna smälter in i varandra, med beats som aldrig slutar och varken Unai eller publiken slutar svaja till takten. När det för första gången blir tyst mellan två låtar så startar applåderna. Unai, eller Erik Möller som han heter, skrattar och nickar ett tack innan han startar nästa låt. Och just där fryser vi bilden. Eriks skratt är nyckeln till vad som hände under 2004 och 2005. Skrattet som applåderna framkallar hos honom är nämligen inte det förlägna skratt som blyga indieband tar till som skyddsmekanism när de blir uppskattade. Inte heller är det något av de självsäkra skratt som man brukar se från superstar-DJs på superklubbar när publiken exploderar till någon hit. Erik skrattar till förvånat. Man kan se att applåden överrumplade honom, att den var något som han inte förväntat sig och som kanske var lite svårt att hantera. Ett skratt som varade en halv sekund blir därför också en talande symbol för denna nya era, när poppubliken hittat till technon och behandlar den som pop. På de dansklubbar Erik spelat sedan mitten av nittiotalet är det aldrig någon som skulle applådera hans framförande. Där är ett liveset oskiljbart från ett DJ-set, mer som ytterligare bränsle för folket på dansgolvet att förbränna. - Det har blivit en sån markant skillnad, säger Erik. För några år sedan hade det varit otänkbart att spela techno på en popklubb. Jag är van att folk dansar och inte märker så mycket vad jag gör, men nu kommer jag till den typ av indiepopklubbar som jag hängt så mycket på och upptäcker att folk är där för mina spelningar som om det vore vilket popband som helst. Det är en bisarr känsla när publiken klappar händerna och tittar på vad jag gör eftersom jag är van vid klubbsyndromet där folk inte bryr sig om vem som står på scen. Det är väldigt roligt att få nå ut till den här nya publiken. Något har hänt, och kanske är denna skiftning i vem som lyssnar på vad nyckeln till att Unai med det kommande albumet kan få en publik i Sverige som motsvarar den han har i Tyskland. Tre veckor efter spelningen på Volupté åker jag till Uppsala där Erik bor. Det är en lite speciell resa. Våren 1996 kom tredje numret av Popangelov, ett ambitiöst fanzine mitt i den kokande swindiescenen som släpptes med ett kassettband där artisterna i numret representerade med demoinspelningar. På den tiden lyssnade jag mest på Orbital och Underworld och hade väl egentligen aldrig känt mig helt hemma i den renodlade skrammelpopswindiesvängen. Med på kassettbandet till Popangelov #3 fanns Unai representerat med låten »Objectif Lune«, en atmosfärisk technosak som blev ett slags uppvaknande för mig. Det var med den låten jag förstod att det faktiskt inte bara var rakade engelsmän som gjorde elektronisk musik utan att det hände saker på hemmaplan också. Jag skrev ett brev till Erik och fick en demotape tillbaka. Vi brevväxlade några vändor och tappade sedan kontakten. Inte förrän 2001, när Unais första album »Rebel Swing« var nominerat för en Grammis, hörde jag talas om honom igen. Inte förrän den där kvällen på Volupté hade jag pratat med eller träffat honom på riktigt. Det är märkligt att göra ett reportage om någon som man känt vid namn så länge men egentligen inte vet någonting om. Det enda jag vet är att det är en oändlighet mellan den lite drömskt abstrakta dansmusik jag hörde 1996 och den minimalistiska, poppiga technon som jag hörde på Volupté. Något har hänt också där. - Både Unai och mitt andra projekt, Spinform, var väldigt abstrakt musik, berättar Erik i den gamla hostande Mercedesen han hämtar mig med på stationen. På nittiotalet var det något slags race för att göra allt så futuristiskt som möjligt och jag kopplade alltid samman det med att det skulle vara abstrakt. Runt 1997 började jag övergå till att göra mer renodlad minimalistisk techno. Denna minimala fas ledde till att flera tyska bolag gav ut Unai. Runt 2000 släpptes tolvor på bland annat Raummusik i Frankfurt och Substatic i Köln (som nu upplever en pånyttfödelse i och med den allmänna Köln-peppen). Men Erik har aldrig stått och stampat på samma plats någon längre tid och albumet »Rebel Swing« från 2001 var långt ifrån den minimalistiska technon. - Jag var jävligt trött på musiken jag hade gjort fram tills dess, så med »Rebel Swing« så ville jag göra något helt nytt, säger Erik. Det albumet var inspirerat av dub och blev mer ett sparsmakat album för hemmalyssning än för klubben. Erik tar mig till en gammal plåtverkstad som några vänner till honom köpt och byggt om till en slags mötesplats för kreativa bekanta. Stället ligger avsides i ett industriområde men har byggts om till att bli ett ställe för inspirerande arbete. Det första som installerades var naturligtvis en bar. Sedan tillkom en liten scen, ett loft med kontorsplatser och flera av de inre rummen renoverades för att husera olika typer av projekt. På kvällen ska det bli fest här och det är synd att det är höst för att dansa här medan soluppgången bryter in genom fönstren i taket måste vara något extra. Det var i ett rum här som Erik spelade in sitt nya album, »A Love Moderne«. Det är ett makalöst bra album som i mitt tycke överskuggar allt som Unai släppt tidigare. »A Love Moderne« är extremt snyggt producerad techno med tydlig popkänsla. På det nya albumet sjunger Erik själv över låtarna och ger det en väldigt personlig känsla. - Det var inte så att jag plötsligt kände »Oj vilken bra röst jag har«, skrattar han. Jag ville spela in sång och hade inte någon sångare som jag ville jobba med. Risken med att ta in andra sångare är att man lätt hamnar i det traditionella housefacket med någon diva som står där och lägger opersonlig sång. Då gör jag det hellre själv och så får det låta lite ruttet i så fall. Kanske är det tidens tecken. Kanske är det så att det mest naturliga att göra för en producent som tidigare arbetat med det abstrakta och det minimala: dansgolvsdängor som går att sjunga med i refrängen till. Klart är i alla fall att Erik med sitt Unai nu tar steget ut från anonyma tolvor till att bli en person och popstjärnematerial på ett helt annat sätt än han varit tidigare. - Det klassiska ravepartyt stammade ur Den Anonyma DJn medan den nya generationens dansmusik på något sätt har släppt det där opersonliga, funderar han. Du vet vem Justus Könckhe är, det är inte bara ett namn på en affisch. Även musiken i sig har blivit mindre anonym. Säger du att du gillar ett bolag som Kompakt så vet de flesta vad du menar men egentligen har de ju så otroligt varierad stil, från schlager till DJ Kozes mest brutala techno. Så var det inte på gamla vanliga traditionella technobolag. DJs köpte tolvorna olyssnade för de visste hur det lät när ett visst bolag släppte. Stod det på en affisch att det var acid-trance en hel kväll så var det fanimig acid-trance hela kvällen. Idag är det inte så längre, alla utvecklar egna stilar och jag tror det går hand i hand med att anonymiteten minskar. Att lyssna på Unais »A Love Moderne« är att lyssna på Något Annat. Det går inte att höja pekfingret och säga vad det låter som. Låtarna befinner sig både på ett dansgolv och hemma på förfesten, som en sorts blyg techno som står och stuffar i ett hörn hellre än slänger händerna i luften i mitten av dansgolvet. Det är väldigt utmanande och vågat för Unai bryter klubbmusikens konventioner. Om du som DJ ska spela Unai ska du inte förvänta dig tre minuter av baskagge för att kunna sätta taktmixen. - Det bisarra är att jag inte har så mycket kontakt med själva klubbvärlden. Jag har gjort dansmusik hur länge som helst men jag har bara gjort dansmusik så som jag uppfattar den och så som jag gillar den, utan att ta hänsyn till formregler för hur det ska funka på dansgolvet. När jag är i Berlin och Köln så tycker de flesta där att det bara är roligt att jag experimenterar med formen på det sättet. Och de skivbolag jag varit i kontakt med tycker det är en merit att låtarna har lite konstiga uppbyggnader. Däremot så möter man i Uppsala och Stockholm det där traditionella DJ-snacket. »Varför har du intron på låtarna?« Jag klarar inte av hela den där ändamålsenliga bruksmusikgrejen. Och kanske är det där någonstans som oklarheten kring musikens plats framkommer. Erik har trots sina många år som klubbmusikproducent fortfarande ett hjärta kvar i popmusiken och tycker det är en självklarhet att låtarna ska ha intron istället för att börja med tre minuter taktmixvänliga trummor. På samma sätt är arbetar han med albumformatet som ett klassiskt album där andra DJs släpper ett gäng tolvor och sedan pliktskyldigt ger ut en oinspirerad - och ofta väldigt osammanhängande - samling. Unai släpper hellre album och plockar de bästa låtarna därifrån till tolvor med remixar, som traditionella singelsläpp. - En del verkar ha en liten mätare som går upp hela tiden för varje tolva de släpper. Sedan när mätaren står i topp så är det dags att släppa ett album med tolvorna och »two new exklusive tracks». Jag gör inte så för jag gillar albumformatet. Till och med när jag gjorde abstrakta minimalistiska grejer så ville jag ändå att de skulle presenteras som ett gammalt popalbum som man vill lyssna på om och om igen. Jag vet många kollegor som säger »äh, det spelar ingen roll i vilken ordning låtarna ligger på på skivan, lägg den största låten först«... Men jag kan inte tänka så. Att säga så är samma sak som »Varför har du intron på låtarna?« På kvällen fylls den gamla plåtverkstan av Uppsalas »electronicamaffia« som Erik kallar den. Flow Flux Clan-Tomas och Unai spelar skivor, ena halvan av Boy Robot firar födelsedag och alla samtal verkar oundvikligen leda till Mr.Oizo eller »Poing«. Erik berättar att Achim Szepanski som driver Forcetracks där albumet ska ges ut mailat honom och frågat om han inte vill göra en cover på en låt som Erik aldrig hört. Erik frågade varför han ville ha just den låten och Achim förklarade att låten känns som den skulle bli grym med Unais sound. Oavsett om det blir cover eller inte så träffar det mailet huvudet på spiken om varför »A Love Moderne« kan bli hur stort som helst: Unai har en alldeles egen plats där bara Unai finns, ett distinkt sound som stretar mellan minimalistisk techno och perfekt popkänsla. I dessa nya tider när popkids står och applåderar technoakter medan technopubliken dansar till Justus Könckhes schlagers kan en sådan egenhet vara en producents viktigaste tillgång. Unais hemsida hittar du här: http://www.audionaut.com/ »A Love Moderne« släpps den 28 april på Forcetracks

S02E01 : Le Sport - »It's Not The End of the World« (remix, mp3) Air date: 2006-03-15 S02E02 : Otur - »Apart (Mr.Suitcase remix)« (remix, CDS-spår, Vapen & Godis) Air date: TBA S02E03 : [ingenting] - »De svåraste orden (Mr.Suitcases midnattsmix)« (remix, EP-spår, Labrador) Air date: 2006-05-10 S02E04 : Popaganda (spelning) Air date: 2006-05-25 - 2006-05-27 (exakt tid meddelas senare) S02E05 : Montt Mardié - »My Girlfriend's In the Grand Prix Finals« (produktion, kommande EP-spår) Air date: TBA ps. Huvudspåret från min EP har läckt. Det heter »Ours is a Time for Falling In Love«, har Örjan från Le Sport på sång och går att tanka från L'amour a Trois eller välsorterade mp3-bloggar. ds.