»Pet Grief«, »Fundamental« och formlerna som beskriver dem

För tio år sedan var jag besatt av att klura ut vad det var Mauro Scocco gjorde som fick hans låtar att bli så otroligt starka. Hur kunde de lyfta så i refrängerna? Jag satte mig ned och lyssnade teoretiskt (nåja, så teoretiskt det kan bli – jag inte har en minut musikteori, harmonilära eller nåt sånt i mitt utbildnings-cv). Jag upptäckte att Mauro påfallande ofta hade en ackordsföljd i versen, gick till en ny ackordsföljd i bryggan och sen gick tillbaka till versens ackord i refrängen. Han lyfte bara refrängen genom annorlunda sångarrangemang men byggde på samma grund.

»Åh, jag är något på spåren,« tänkte jag, men har konsekvent misslyckats att använda detta grepp sedan dess, trots att ungefär varje poplåt jag gjort har börjat med ett försök att göra så. (Jag upptäckte en massa andra saker vid den här analysen också, men de avslöjar jag inte för det finns några jag fortfarande använder ofta. :) )

Men det finns ingen enkel formel för att beskriva musik på det här sättet.

Tittar man rent krasst på hur Mylos »Drop the Pressure« är uppbyggd så finns ingenting som säger att det är en pophit. Den börjar med en lite såsig, upprepande inledning, gör en snabb variation som kan liknas vid en refräng och sen kommer ett långt jävla nedplock i 32 takter. Efter det brakar »refrängen« igång ett tag innan den såsiga avslutningen tar vid med samma arrangemang som i inledningen. På pappret kan den inte vara en hit.

Men, som Boards of Canada sa:

»Anything beautiful in nature or even manmade is only so because it has reached some sort of mathematical completeness, a kind of working equation in the form of tones and rhythms. And the way that we recognize mathematical perfection in say, a melody, is to say, “Hey, I like this bit of this tune.”«

Den där matematiska perfektionen i musik går inte att beskriva enkelt. Vi känner igen den när vi hör den på skiva, men har ingen aning om hur vi kan beskriva den i ord.

Det här är det enda sättet jag kan förklara varför två nya album som har så mycket gemensamt också inte har någonting gemensamt.

Genom den här långa, helvetiska vintern har jag haft två saker att verkligen se fram emot: The Radio Dept.s »Pet Grief« och Pet Shop Boys »Fundamental«. Uppskruvade förväntningar, hopp om livräddning, längtan efter matematisk perfektion.

I teorin har jag sagt »Hey, I like this bit of this tune.« om varje sekund på de här albumena, långt innan jag hörde dem. I praktiken har jag efter att ha hört dem också sagt det om The Radio Dept.s album och åtminstone på en majoritet av låtarna på Pet Shop Boys album.

Det intressanta är de olika nivåer som albumena tilltalar en på. De är så olika, trots att de har gemensamma beröringspunkter. Det finns någon slags röd tråd av smeksam melankoli som båda grupper använder. Den här smeksamma melankolin gör att jag vill skriva långa, yviga noveller om ängar och smörblommor, men jag är lite tråkigare än så just nu. Jag älskar musiken, men vill inte spåra ur i raljerande känslor just idag.

Nej, det jag reagerar på är hur de båda albumen nådde fram till mig. De hade samma utgångspunkter: Båda banden respekterar jag något enormt för deras kompetens, kvalitet och talang. Båda banden har tidigare skrivit låtar som bokstavligen fått mig att sitta och kippa efter andan. Båda banden hör till de jag först skulle ta med mig till den där berömda öde ön om jag var tvungen att välja. Båda banden förväntar jag mig otroligt mycket av – orimligt mycket, skulle de säkert säga själva.

The Radio Dept.s »Pet Grief« var först ut. Jag började lyssna och fann mig själv vara lite… famlande. Med The Radio Dept. har vi ju blivit bortskämda med att alla släpp (oavsett format) börjar ungefär som förra albumet »Lesser Matters«: ett intro, vi håller andan, »vad händer nu?«, en aning om vad som kommer och PANG inräkningen i »Where Damage Isn’t Already Done« eller basen i »Pulling Our Weight« och blllllaaauurgh känsloexplosion i de finaste melodierna kända för människan. De har liksom bara behövt höja handen och sen kört över lyssnaren med obarmhärtigt knäckande musik.

»Pet Grief« körde inte över någon. »Pet Grief« satt under de första fyra låtarna med armen ut genom fönstret, en hand på ratten, en behaglig resa med solglasögon på den tidigare europavägen som ersatts av stor motorväg och vars värdshus och vägkrogar gapar tomma. Explosionen kom inte. I singeln »The Worst Taste In Music« (fantastisk, helt underbar text) och efterföljande »Every Time« började de långsamt gasa, rikta in sig mot målet och ladda för den där överkörningen. Men sen, i »What Will Give«, släppte den av på gasen och gick ned under tillåtna fartgränsen igen.

Det var ett underbart album, men det gick inte på knock som The Radio Dept. tidigare alltid har gjort. Det var tillbakalutat och välavvägt. Ju mer jag lyssnade, ju mer förstod jag.

På »Pet Grief« finns inte ett enda svagt spår. De varma gitarrerna bygger upp något som närmast får mig att tänkta på The Churchs »Almost With You«. »Pet Grief« har en skrämmande hög nivå rakt igenom, med helheten i fokus. Det fungerar så otroligt bra som ett album, en sammangjuten enhet av låtar som ska lyssnas på enligt låtordningen. »Pet Grief« är – håll i dig, musikjournalistikkliché på väg – ett album som växer. Det växer. Och växer. Det har inte bråttom någonstans, utan lägger på lager efter lager och blir till slut tornet i Babylon som når himlen utan att någon pissed off Yahweh kommer och raserar det.

»Pet Grief« tog lite tid på sig, men för den som tog sig den tiden väntade en ovärderlig belöning. »Pet Grief« är en klappande hand på axeln, en mysig soffa att burra ner sig i. Det är så sagolikt vackert att det ju inte behöver de där larviga explosionerna som jag väntade mig. Det har ett helt annat uttryck, ett som siktar på hjärtat istället för den sträckta näven i luften.

Pet Shop Boys var annorlunda.

När några enstaka spår från Pet Shop Boys »Fundamental« började läcka var situationen helt tvärtemot. Singeln »I’m With Stupid« lovade gott, men det var »Minimal« som laddade fullt ut. »Minimal« är den bästa låten jag hört sen Phoenix »Everything is Everything«. Den sista minuten av »Minimal«… Som Tomas Bodén beskrev det:

»minimal med pet shop boys. jag tror jag dör. den sista minuten när peter hook-basen kommer in, blåset ökar i intensitet, övergår i stora stråkar, syntbasen solo och sedan the look of love-stråkar = rent vitt ljus.«

Förväntningarna på albumet »Fundamental« var skyhöga. Och visst var det bra. Förutom nämnda spår är »Twentieth Century«, »Casanova in Hell« och »Numb« låtar som får mig att sakna ord. Problemet är bara att det är just dessa låtar jag återvänder till. Där jag lägger in hela »Pet Grief« i låtlistan väljer jag ut mina spår från »Fundamental«.

Jag är inte besviken på »Fundamental«, men den går väldigt krokigt upp och ned. Det är längre spännvid mellan de högsta punkterna och de lägsta än på »Pet Grief«.

Så hur beskriver man det här matematiskt?

Om jag skulle tvingas att värdera de båda albumen i en betygskala eller liknande så skulle de förmodligen hamna sida vid sida. Båda får mig att spricka upp i stora leenden, lägga huvudet på sned och prisa vår ynkliga värld över att den sammanförde de här olika konstellationerna så att de kunde skapa musik. Jag kan omöjligt säga att det ena ger mig mer än det andra. De står på varsin piedestal i all sin prakt och bara gör mitt liv… toppen.

Pet Shop Boys kör på högsta växeln med turbon påslagen, sladdar då och då av vägen, får tvärbromsa några gånger för att inte krocka, men det är fantastiskt när det går fint och vi känner fartvinden i håret.

The Radio Dept. cruisar i behagligt tempo, hinner titta på utsikten, stannar och har picnic i gräset, drar inte så mycket bensin, men vi mår otroligt bra, njuter av bekvämligheten på vägen och riskerar inte att förlora körkortet.

Vem som vinner? Båda når målet samtidigt.

Två album. Två olika förhållningssätt. Och vår reaktion? »Hey, I like this tune.«

Tidigare har jag skrivit om The Radio Dept.s »The Worst Taste in Music« här och bandets förmåga att alltid få en att vilja ha mer här.

Min intervju med Pet Shop Boys går att läsa här.