Det här skulle vara den stora helgen. Kvartsfinalerna i fotbolls-VM skulle sammanfalla med starten av Tour de France och den största höjdpunkten på flera år skulle vara ett faktum. Juli är varje år en fantastisk tid. Inte på grund av sommaren, för det är sinnessjukt mycket att göra på jobbet under somrarna så jag hatar årstiden i sig. Däremot så är det ju då en klunga på sådär 190 personer lämnar norra Frankrike för tre veckors krig i alper och pyrenéer. Jag har levt för juli. Juli har givit mig mening. I år togs allt det ifrån mig. Som jag skrev i inför-postningen om Tour de France har det sedan mitten av Giro d’Italia rullats upp en dopingaffär av bibliska proportioner i Spanien. De spanska utredarna slog in dörrar och beslagtog mängder av handlingar i en omfattande undersökning som i morse presenterades i Strasbourg, där starten av Tour de France går. Att älska cykling är det svåraste man kan utsätta sig för, eftersom ingen i vårt land bryr sig för fem öre om något annat än skandalerna. När Thomas »Gotland« Lövkvist förra veckan blev SM-mästare skrev kvällstidningarna istället om dopinganklagelser mot Lance Armstrong, en »nyhet« som varit väldigt relevant om det varit en nyhet men som nu egentligen bara var en artikel i en fransk tidning som baserades på något Greg Lemond hade sagt. Så har det varit hela tiden och det är ju inget konstigt med det kanske. Sensationer har alltid större nyhetsvärde än bra journalistik. Men det har varit jobbigt att stå ensam i snålblåsten. För blåst har det gjort. Om man någonsin sagt ett knyst om ens passion så har man alltid fått tillbaka det rakt i ansiktet. Det värsta med det som i morse presenterades av spanska utredarna är insikten om att det varit jag som haft fel och dom som har haft rätt. Alla haters, alltså. Folk som normalt åkt dit för doping har varit kassa fransmän, pajasitalienare eller produkter från öststats-labb. De verkliga hjältarna var rena. Trodde man. Inte så längre. Det är kvartsfinaler i fotbolls-VM i eftermiddag. Jag borde sitta och skrika och heja på Tyskland (för det är ju de som är bäst). Men jag vet inte nu. Fotbollen känns plötsligt också förljugen. För en aspekt av cyklingens alla dopingfall är ju en annan: Ju mer man letar, ju mer hittar man. Under de stora etapploppen har kontrollerna varit stenhårda, med flera olika institut som parallellt testat cyklisterna. När det inte varit tävling har cyklisterna varit tvungna att hålla deras kalendrar uppdaterade hos instituten för att de skulle kunna göra flygande tester när som helst. »Letar man så mycket så hittar man också,« har jag alltid försvarat mig med när det börjat blåsa kallt. Men uppenbarligen hittade de inte så mycket som vi hade kunnat önska och hoppats på. Om en sådan jätteskandal som den spanska nu under upprullning kunde ske mitt framför näsan, vad händer då inte på andra ställen? Där man inte letar lika mycket? Fotbollen har i alla år nonchalerat dopingfrågan helt. Fotbollen är för beroende av förebilder som Beckham, Ronaldinho, Zidane, Totti och alla dem för att bry sig. Dopingavslöjanden inom fotbollen skulle fälla hela »joga bonito«-gulligheten och kosta hundratals miljoner kronor i uteblivna intäkter. I de fall som man varit tvungen att agera har omfattningen varit skrämmande. 1994 hade Juventus inte vunnit ligatiteln på åtta år. När dopingdoktorn Riccardo Agricola anställdes blev det ändring på det. Han införde ett program bestående av pillerträning och vips så vann klubben ligan 1995, 1997 och 1998 och gick till Champion’s League tre år på raden. När den italienska polisen slog till mot klubben hittade de 281 olika mediciner. Inte många stod på dopinglistan, men det omfattande medicineringsprogrammet klubben bedrev var ändå högst tveksamt. Spelarna fick antidepressiva (!) läkemedel och hjärtmedicinen Neoton i halvtid (Neoton används normalt för att stärka hjärtat under hjärtoperationer). De hade läkemedelsprogram som var individuellt anpassade till varje spelare. Skulle Juventus vara ensamma? Stor risk. Tar fotbollen problemet på allvar? Stor risk. Det är få sporter i vilka det lönar sig så mycket att dopa sig som i cykling och längdskidåkning, eftersom det är sporter som bygger på syreupptagningsförmåga och muskelarbete. De har lärt sig och har infört stenhårda dopingkontroller. Jag har gått i tron att detta också var förklaringen till varför de är så representerade i dopingstatistiken: Ju mer man letar, ju mer finner man. Det som händer i Strasbourg idag visar att det inte hjälper ens att leta. Och: Om det är så utbrett till och med på en plats där men letar, vad sker då på platser där man inte tittar över huvud taget? Jag är besviken. Bedragen. Jag tar aldrig sammanhängande semester i juli för då går touren och då vill jag vara hemma. Några enstaka dagar när det är de långa bergsetapperna räcker. I år kommer jag sitta på mitt stekheta kontor utan att ha en eftermiddag med målgång uppför att vänta på. Jag är gråtfärdig över att vad som skulle bli den stora månaden på året slogs i spillror av idioter. Meddelande till Ivan Basso: Du har varit min idol. Jag började gråta när jag såg dokumentären »Overcoming«, som visade när du fick beskedet att din mamma fått cancer och skulle in på kemoterapi samma dag som det var en bergsetapp i Tour de France. Du skrev »till mamma« på styret för att påminna dig själv om vad som gällde och drog tillsammans med Sastre sönder fältet uppför berget och vann. Direkt efter målgång bad du teamchefen ringa din mamma och berätta att du vann för henne. Jag började gråta då. Idag står du med på en listare över falska djävlar. Kan du förklara det? Kan du förklara för mig varför jag brydde mig alls? Suck. Touren är död och jag känner ingen lust inför fotbolls-VM heller nu. Hur många av spelarna i kvällens och morgondagens matcher går på Ricardo Agricola-behandlingar? Jag vet inte om jag vill veta. Och FIFA vill definitivt inte veta, vilket gör mig ännu mer upprörd. Om de har Torbjörn Tännsjös utilitaristiska inställning att dopningen borde vara fri så att alla kan tävla på lika villkor så får de säga det rakt ut, inte hålla på och hyckla. Det är mörkt nu. Alla mina hjältar var fiktion. Det lilla utrymmet i the really real world (den där världen utanför böckerna och filmerna) som jag kunde uppskatta var bara förljuget. Uppvaknandet från naiviteten gör väldigt, väldigt ont. Fan. Kan inte Allsvenskan dra igång igen så vi slipper tänka? Edit 17:47: Sedan jag skrev detta har en intervju med internationella cykelunionens Pat McQuaid kommit upp här. Han säger att listan publicerades idag på begäran från dem, TdF-organisatörerna och franska myndigheter som för sportens bästa ville städa upp innan loppet började. Han säger att det också finns friidrottare, fotbollsspelare och tennisspelare med på listan. Hmm, har FIFA begärt att få namnen på fotbollsspelare på listan för att se om några VM-deltagare är med? Mörkret fortsätter.

Oj, vad episkt. Den 8 maj gjorde Pet Shop Boys en konsert tillsammans med BBC Concert Orchestra och en hel uppsjö gäster på Mermaid Theatre. Det är väldigt mäktigt att höra låtarna arrangerade för den typ av symfoniorkester som Pet Shop Boys musik faktiskt förtjänar. Bäst av allt var den helt stråkbaserade »Rent« (i ett Angelo Badalamenti-arrangemang som stundtals låter som ett spaghettiwestern-soundtrack), den sjukt stora »It's a Sin« (riktiga orchestra hits, yeah!) och... inte minst.... »Jealousy« med Robbie jävla Williams på sång! Storslagenhet på min ära! Jag buntade ihop just dessa tre till en zip-fil och la upp här: länk Tanka och frossa!

När jag kollade min e-mail nu på morgonen så fanns där ett brev från en »Dante Murray« med subject: »Pan-American!!« Jag blev jätteglad, för mail som handlar om Pan-American är per definition alltid bra. Jag öppnade brevet och fick det här: »Even if you have no erectin problems SOFT CIAzLIS would help you to make BETTER SE X MORE OFTEN! and to bring unimagnable plesure to her. Just disolve half a pil under your tongue and get ready for action in 15 minutes. « Hmm. En typisk låt av Pan-American är runt åtta minuter lång, hänger på ett ackord och drivs framåt med en pulserande bas och små ljud som ekar ut i en sfär av skrapande dissonanter och känsliga pling. Även om Pan-American faktiskt ger »unimagnable plesure« vet jag inte riktigt om det verkligen är stålmanserektion och bättre sex hela tiden som gör dem så bra. Pan-Americans kvaliteter ligger ju per definition i att sitta ensam med en kopp kaffe mitt i natten. Eller, för att använda Mark Nelsons egna ord: »[The sound of Pan-American] is what you get from removing cliché. When I started producing, my first idea was to eliminate drums and guitars, and that's where most of the noise in rock music come from. The silence in my tracks is just the effect of having removed that.« Snälla »Dante Murray«: Pan-American handlar om att subtrahera, inte om att addera. Maila mig aldrig igen, ok? Mer om Pan-American, Labraford och de andra tysta hjältarna finns att läsa i en gammal artikel här.

På lördag är det dags. Spurtarnas krig under första veckan. Sen ner till Pyrenéerna. Col du Tourmalet! Col d'Aspin! Sen till alperna. l'Alpe d'Huez! Det kommer bli lika bra som alltid. Eller? Veckorna inför årets Tour de France har det varit total kaos efter att den spanska jubelidioten Manolo Saiz avslöjats som dopingdoktor i nivå med hans gelikar i Juventus. Han hade ett hov av medbrottslingar omkring sig. Bland andra José Ignacio Labarta, assisterande sportdirektör för laget Comunidad Valenciana som kastades ut med huvudet före ur Touren. Idag, tre dagar före starten är det fortfarande oklart om Astana-Würth får ställa upp med sitt lag i touren (Kazakhstans premiärminister ska prata med Frankrikes president idag för att försöka lösa det), eftersom Manolo Saiz varit inblandad i laget när det tidigare hette Liberty Seguros. Det är en riktig jävla soppa och jag skulle inte ha något emot att praktisera lite gammelislamsk lagstiftning på de ansvariga. Affären går att läsa om dag för dag på den här länken. Häng dem högt! Men... Man kan inte lägga sig ner och låta alla playa-haters vinna. Om jag hade brytt mig för mycket om alla som bara vill förstöra och söndra skulle den här bloggen inte finnas och inte en ton skulle låta ur mina studiohögtalare (som jag inte skulle ha). Det är touren vi snackar om nu. Det här är för stort för att bli slaget i spillror av pajasar. Så liksom förra året kommer här länkar till lite obligatorisk läsning inför lördagens premiär. Skriv ut och läs på: Genomgång av kandidaterna till totalsegern och podiumplatser: länk Spekulation om vilka som kör om poäng- och bergströjan: länk Genomgång av bansträckningen och bergen: länk Grafiska banprofiler för alla etapper: länk Intervju med Ivan Basso, killen som ska göra det: länk Intervju med Alejandro Valverde, det unga stjärnskottet: länk Intressant om Discovery Channel, som inte kör med någon uttalad kapten (vilken mörkning!) länk Startlista (kan ändras om Astana-Würth inte får starta): länk För färskingar: Genomgång av de olika tröjorna och viktaste regelverket: länk Ge mig vinkokta musslor, ge mig marinerade vitlökar, ge mig välfyllda baguetter, ge mig närande dryck, ge mig Roberto Vacchi, ge mig Anders Adamson, ge mig lycka, ge mig mening! Juli kan börja. Tre veckor framåt bor vi i himlen! Läs det här inlägget från 2004 för att förstå exakt hur vackert det kan bli.


This ecstasy is powered by

Den enda egentligt röda tråd som går att hitta i min skivsamling är nog den som kallas »perfekta poplåtar klädda i klubboutfit«. Varesig de har hetat New Order, Junior Boys eller Saint Etienne så har mina verkliga älsklingar alltid varit experter på att kombinera någon slags klubbkänsla med klockrena popmelodier. Superminimal techno eller sprudlande sing-a-long-pop? Visst, både det ena och det andra kan vara bra, men den där verkliga passionen har jag känt först i mötet mellan de båda. Så vad känner jag när tuffaste Tiefschwarz hookar upp med vackraste Tracey Thorn från bästa Everything But The Girl och gör en låt som »Damage«? Ja, egentligen känner jag nog spontant att det gärna hade kunnat få vara liiiiite mer Tiefschwarz och lite mindre Everything But The Girl (det låter liksom som att de har försökt imitera ett sound lite för mycket) men... Den surheten sväljer jag ganska fort. För det är ju en fantastisk låt. Lika sorglig som alla låtar Tracey någonsin öppnat pipan till. Och när den knorrande 303-basen går igång och Tracey suckar »Damage in a lonely place« sådär uppgivet som bara hon kan, tja, då får det vara sommar hur mycket som helst för det blir höst och mörkt på en gång. Underbart!

Jag vet... Jag har en idé! Skriv en artikel till mig om ditt bästa hockeyminne så publicerar jag den bästa. De fem bästa vinner varsin hockeybiljett så kan vi åka upp och titta på bamsingarnas träningsturnering mot Österåker, Arlanda och Nedre Rakvattnet. På så vis kan vi få titta på en sport med lite fart, få lite svalka från värmen inne i Globen och vi kan få knapra på megapåsar med chips tills kolesterolen baddar in hela hjärtat som bomull och blodpropparna slår ut som floddeltan i vaderna på oss medan Status Quos »Whatever You Want« blir det sista vi hör innan en snedskjuten puck pulveriserar hela kranium. Va, kommer ni inte? Söndagssupporters! För så där lät det tidigt nittiotal. Jag hade en arbetskompis som var hockeyfan. Hockeyn var så rolig, mer populär och hockeyn var framför allt snabbare än fotbollen. »Det händer mer, det är lite mer fart.« och som en brännvinsadvokat för de isburna lade han in dödsstöten: »Det är ju fler mål.« Hans omdöme var inte unikt. Ni känner säkert igen klyschan. Ni har säkert hört den från någon dalmas som varit halvvägs ned i pissoaren på O'Learys iförd en keps som klappar händer. Vilt plaskande i pissoaren letar efter sin »Absoluta Favoritets Hockeysånger 23« men ser den inte för den 23cm långa stalagtit av snus som hänger under hans läpp. Den som anser att det händer mer i hockeyn efter fotbollens utveckling de senaste åren bör ta en titt igen. Den som fortfarande anser att det inte är någon fart i fotbollen kan inte ha sett Australien - Kroatien. Australiens fotboll är inte lika taktisk och slug i defensiven som Kroatiens. Offsidefällor får inte ha ytterbackar som tappar 2 meter och man bör ha en fast straffskytt. Men farten var underbar. Målgesten var en smädande liten gest åt en utdöd turnering. »Jamen det är mer mål i hockey«, säger vår vän brännvinsadvokaten innan hans lever hoppar ut ur kroppen för att beställa kaffe och fylla skillsmässopapprerna. Visst har Sverige en förmåga att gå vidare till nästa level mycket lättare inom hockeyturnering jämfört med fotbollens motsvarighet men om det bara är nästa level du vill ha så spela Tetris. I fotbollen kan man nämligen njuta minst lika mycket av att titta på andra lag och rentav glömma sitt Sverige om hon är utslagen. För den som vill ha mycket mål i fotboll har möjligtvis insett en del i spelet men det är bara en del av många. Fotboll handlar om så mycket mer än att få ställa sig upp och skrika goal som dom där brasse-kommentatorerna som vrålar som dom fastnat med dolmen i en mjölkmaskin. Ogillar man fotboll så var alltså Australien - Kroatien ett bra botemdel. Massor av drama, old beefs mellan spelare, krig om avancemang, Stig Dagerman-försvar av Kroatien och Hiddingismens neversaydie-trademark. Utvisningar, linjemän som aviserar beslut som han är ensam om i stadion och Världen. Till sist kom det dock: Passningen dissekerade Kroaternas försvarsbuk och Kewell nöp till. Så vackert, så underbart, så djävla skönt at ha er kvar på festen grabbar. Så visst, för er som fortfarande bara vill ha hockey: Kryp in i era 2 meters Estrellapåsar och hybernejta tills säsongen är igång. Vill ni titta på era 6 mål, era skridskobeskodda handgemäng och era epelepsiframkallande reklamavbrott så får ni vänta tills hösten och kylan. Vill ni inte det kan ni ju titta på fotboll ett tag: Australien - Kroatien får i denna krönika tjäna som ett vandrande monument över fotbollens överlägsenhet och kanske lots till alla er nere i pissoaren på O'Learys så ni kan gå i hamn, fräscha upp er och kolla på en riktig sport. Men Argentinas landslag kommer inte att byta namn till Argentina Assisters.

OBS OBS -- SPOILERS -- OBS OBS Om du inte har sett den amerikanska säsongsavslutningen av »Lost« så kan vara en dum idé att läsa den här postningen. Det var längesen det gick att titta på »Lost« utan att följa uppföljningen på nätet. Därför var det också längesen det gick att titta på svensk TVs sändningar. Istället har frukost på torsdagsmorgonen med senaste Lost-avsnittet blivit den vinnande traditionen. För dagarna efter ett avsnitt så flödar forum av olika slag över med screenshots, jämförelser och iaktagelser som egentligen bara ställer fler frågor än ger svar men som ändå ger den där extra edgen. Lost-frukostarna har därför följts av att läsa ikapp nattens diskussioner. Det går inte att titta på något annat sätt. En kompis tyckte det var konstigt att Widmore introducerades i säsongsfinalen. Han tyckte det var märkligt att införa ett helt nytt megacorp när de redan har Hanso Foundation som aktörer i serien. »Meeeeeh!« I säsong 2 har ju Widmore varit det stora spänningsämnet. Från Sun’s graviditetstest (gjort av Widmore Labs), via stället där Drive Shaft spelade in sin video (Widmore Construction) till »Henry Gale«s balong (med Widmore-logga på korgen) har vi ju hela tiden väntat för att se vad det egentligen är för figurer som döljer sig bakom namnet. (Och ingenting blev mindre spännande av att familjen Widmore hade en central roll i »Bad Twin«.) Nördigheten på »Lost«-forumena är avundsvärd. Jag har försökt att delta i diskussionerna men blivit flamead till döds. Allt jag påpekat hade redan granskats och avfärdats genom detaljstudier av avsnitten. Att de flesta av teorierna på »Lost«-forumena är helt offside och att det postas helt galna spekulationer gör liksom ingenting. Känslan när någon har hittat ett avgörande screenshot eller hittat en grym koppling väger liksom upp. Det intressantaste med allt det här är att serien fungerar på så många olika nivåer. Om vi skulle ta någon mediantittare som följer serien som man normalt tittar på TV och satte denne i samma rum som någon av de initierade »Lost«-detektiverna på forumen och bad dem förklara ploten i stort så skulle de egentligen ha lika mycket information att lämna – det vill säga, inte särskilt mycket. Diskussionerna på forumen innehåller sjukt mycket intressanta detaljer och iaktagelser, men de är inte avgörande på något sätt eftersom ingenting egentligen blir klarare av dem. De är ytterligare ledtrådar, men aldrig några svar. Är det någon som ser likheter med det här: Rörpostsystemet som Locke hittade i »The Pearl« ledde ingenstans. Personerna som satt år ut och år in och fyllde i journaler om vad som pågick i »The Swan« gjorde det ju förgäves, för ingen fanns där att läsa dem. Sida upp och sida ner med anteckningar som egentligen inte spelade någon roll för det var ju bara ett socialt experiment. Precis som alla tiotusentals tecken per dag som skrivs på »Lost«-forumena så lämnade journalerna inga svar, ingen information, inget matnyttigt. Detta är en fantastisk meta-betydelse eftersom de på forumena plötsligt blir de som sitter i »The Pearl« och tittar på TV-apparaterna och skriver ner allt de ser, postar sina iaktagelser och... dessa hamnar på en hög av värdelös information. Som när jag säger »det går inte att titta på något annat sätt« ovan och tycker jag är förmer, att jag gör det betydelsefulla, att mitt följande av serien har mer mening än mediantittarens. Fast jag egentligen bara är en del av den där växande högen av värdelös information. Tröst finns dock. Precis som i »The Pearl« är det ju också så att själva informationen i sig inte är det primära. I »The Pearl« var syftet med informationen att se hur folk agerade när de sattes att göra meningslösa sysslor under långa perioder av tid. I the really real world är syftet med informationen att försöka fylla tomrummen av meningslöshet mellan avsnitten. Nästan samma sak, med skillnaden att journalerna i »The Pearl« verkligen var meningslösa medan våra strävanden att låta popkulturen ge mening när inget annat gör det faktiskt bär frukt. Vi ses alltså på »Lost«-forumena även i höst. När vi avklarat VM-diskussionerna och Tour de France-tugget.