Det hände aldrig!

Hur vi betalar notan? Ta pengarna till hyran, det borde räcka. Ut på regniga gator. Bara pajastaxis så långt ögat når. Jag åker inte pajastaxi längre för jag har blivit blåst av alla företag och friåkare utom Taxi Stockholm. Borde stödja friåkarna eftersom de är underdogs, men fuck it, inte när de lurar en. Då blir det svarttaxi istället.

Två veckor senare. Likadan natt, likadana människor. Litet rockställe som några gånger i månaden får bli vattenhål för de som inte rockar. Spelar live i Örebro och var rädd när jag åkte dit för jag visste ju inte vad som väntade. Det är den bästa publik jag har mött. De är helt fantastiska och det känns som om de håller på att riva stället under sista låten. Hänger runt efteråt. En kille kommer fram. »Det var en bra spelning, men allvarligt talat, det är jävligt dålig stil att lägga ner bloggen.«

Skål, här, ta en pin. Michael Mayer-remixen av »Flamboyant« och Junior Boys-singeln »In The Morning«. Himlen. Jag trodde aldrig att Gorillaz var något att ha men vi dansar till »Dare« och Shaun Ryder låter bättre än nånsin. Bil hem från Örebro. Solen står högt. Hard-Fis »Cash Machine« förbi åkrar och nedlagda motell.

Regn i Stockholm igen. Popaganda. Ser en massa människor jag remixat och mailat med men aldrig träffat. Vågar knappt gå fram och hälsa men lyckas i de flesta fall samla mod och det är bra för det blir trevligt samkväm. Spelar själv med bästa gästerna på plats vid mikrofonerna. Med betablockerare kan jag för första gången själv ha kul under tiden också. Det är fint.

»Hej! Ursäkta får jag fråga…« Jag sträcker ut armen för att vifta till mig mina vänner från Kitty Litter som är där och säljer skivor. Men det var ingen fråga om EPn. »När startar du bloggen igen då? Sluta larva dig nu.« Jag har inget svar. Här, ta en pin.

Popaganda dag 3. Är fortfarande fullständigt knäckt efter Nicolas Makelberges spelning. Träffar Johan i backstagebaren. Är knäckt över hans röst. Får nya singeln »Dying In Africa«. Han har någon med sig. Det är personen jag av misstag råkade ösa skit över här i tidigare postningar på BASS. Åh nej. Jag skäms som en hund. Han säger det är lugnt. Jag börjar förklara varför det blev som det blev. Jag köper öl till alla. Jag förklarar ännu mer. Han förstår. En stund senare kramas vi. Det var ju bara ett missförstånd alltihop.

Många timmar och många öl senare. Tyskarna i The Whitest Boy Alive plockar fram cigaretter. Jag berättar att man inte får röka. De rycker på axlarna och tänder dem. Jag bommar en cigg, röker inomhus och känner mig busig. Lützen-dimma i logen. En av tyskarna kommer tillbaka från toaletten. »I think security is onto us.« Vakten hade frågat om vi rökte därinne men tysken var snabb och sa att det var rökmaskinen från dansgolvet som läckte in eftersom dörren stod öppen.

Jag glider runt precis som alla andra och snackar massa dynga med folk precis som alla andra. Tänker att eftersom personen som fick ta en massa ovärdig skit från mig var cool med det så kanske jag borde skriva något här igen. Det finns ju en del att prata om nu.

»Lägga ner och starta upp bloggar… Du vet hur 2005 det känns va?«

Sant. Och jag har ju inte tid egentligen. Högsäsongen på jobbet har börjat. Dags att sitta och svettas bort ännu en sommar på mitt kontor igen. Och det är fotbolls-VM som jag har sett fram så länge emot. Och en galet intressant Tour de France. Gap – l’Alpe d’Huez! Jag fortsätter ha stängt. Det är ju en viss befrielse att inte behöva uppdatera också. Och gjort är gjort. Man ska inte hålla på och vela, det är skitmesigt. Punkt.

En vecka senare. Har knappt hämtat mig efter Popaganda. Hur kan en helg ta så på krafterna när jag brukade vara ute fem dagar i veckan? Jag börjar kanske bli gammal. Gamla ska koncentrera sig på sitt jobb och ordna parmiddagar och hyra stuga en vecka om året. Inte jaga flyktiga drömmar som leder till missförstånd och problem, väl?

Gör en intervju för P3 Lab på lunchen. Han frågar om man verkligen kan skriva om musik och göra musik samtidigt. Jag berättar att jag sagt upp alla frilansuppdrag sedan tidig vår och att texterna i första numret av Ondskan var sista musikjournalistiken jag gör så länge Mr.Suitcase är på banan. Tänker att jag säkert kommer att få den frågan tusen gånger till. Tänker att bloggen inte räknas dit och att jag kan skriva vad som helst här. Vilken befrielse det är, egentligen.

Igår kväll. Skulle egentligen ha lyssnat på P3 Lab men glömde bort för vi satt och tittade på Sopranos. Vi har sparat Sopranos och några serier till för att ha något att se nu när TV-säsongen har tagit sommarlov. Oh, the emptiness! Går för att sova. Min flicka har datorn med till sängen för att visa Stephen Colberts galet roliga tal på White House Correspondents’ Dinner innan vi sover. Hon får ett icq från Darijo på labeln. Han har rippat P3 Lab och skickar länken. Vi lyssnar. Jag är nöjd med inslaget. Men det avslutas med att P3 Lab-mannen uppmanar folk att gå in på Beneath a Steel Sky. Jag tittar på deras hemsida och de länkar direkt hit. Oh, the horror. Vad gör jag?

Skammen över att lägga ner och starta upp bloggar som vilken borderline drama-queen som helst eller skammen över att inte ha ett bra svar när det kommer fram läsare och säger att de saknar BASS jättemycket och undrar varför det var tvunget att bli så här?

Fuck it! Jag tänker på den där kvällen på Popaganda när jag försökte förklara missförståndet som skedde tidigare och hur han som tidigare fick ta skiten sa »Jag hade gjort precis samma sak.« Jag tänker på alla fina saker som sades när jag lade ner och hur jag faktiskt inte hade förstått att det fanns så många läsare här innan beklagandena över nedläggningen kom. Jag tänker att jag är förvånad och att det känns bra.

Den här gången ska det bli bättre. Större, vackrare, bättre. Den här gången ska rätt saker hållas på rätt plats, inte luftas genom offentlig dissdiarré.

Jag är såååååå 2005. Vi fortsätter jaga de där flyktiga drömmarna! Maj 2006 är bortriven ur journalen. Det hände aldrig! Det känns jävligt bra.